Vänsterpartiet gör oss alla en tjänst

Under måndagens talmansval i riksdagen hade de rödgröna partierna svårt att hålla inne med ilskan mot Vänsterpartiet som valde att rösta fram moderaten Andreas Norlén för ytterligare mandatperiod. Det har talats om en ”krigsförklaring” och att Vänsterpartiet skulle ha valt att ingå i en ny koalition med högerpartierna. Vilket det socialistiska partiet givetvis inte har, något som V:s vice ordförande Ida Gabrielsson också underströk i måndagens Aktuellt. Andra rödgröna partier drog sig ur tv-medverkan, men Gabrielsson förklarade åter det självklara ur sitt partis horisont: våra mandat räknas också, vi och våra väljare förtjänar respekt på samma sätt som andra. 

Hur kan det ens förvåna någon? ”Om våra röster behövs för att bilda regering så ska vi också ingå i den. Det betyder att vi inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i. Det är vår skyldighet gentemot våra väljare”, står att läsa i den valplattform som Vänsterpartiet beslutade på sin kongress i våras. 

Ida Gabrielsson förklarade åter det självklara ur sitt partis horisont: våra mandat räknas också, vi och våra väljare förtjänar respekt på samma sätt som andra. 

Vänsterpartisterna har alltså inte smusslat om hur de tänker göra. Nuvarande partiledning har gång på gång agerat på ett sätt som avviker från tidigare ”lösningar” som Januariavtalet och Decemberöverenskommelsen. Man ställer hellre till det för partier som vill utestänga – och för partier som accepterar att V utestängs – än att snällt ställa upp för den goda stämningens skull. 

Förhoppningsvis kan partiets agerande få oss bort ifrån den sortens röda linjer som Centerpartiet numera är tämligen ensamt om att ställa upp. Det är linjer som bygger på idén att motstånd mot andra är viktigare än allt annat i politiken. Som gör att högt uppsatta partiföreträdare i tv stolt säger nej till att ta en fika med en företrädare för ett annat parti i det egna regeringsunderlaget. 

Föreställningen att man bör ta avstånd – även fysiskt avstånd – från meningsmotståndare är visserligen inte ny. Tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg nämner en välkänd händelse i Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken (Ekerlids förlag, 2018). När dåvarande folkpartiledare Bengt Westerberg reste sig ur intervjusoffan 1991 för att Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson dök upp möttes det med jubel på Folkpartiets valvaka. Men Leijonborg applåderade inte. Han tolkade det som bristande ödmjukhet inför hur väljarna hade valt. 

Bengt Westerberg röstar numera på Centerpartiet, som efter riksdagsvalet representeras av den tidigare folkpartiprofilen Birgitta Ohlsson. Hon sade häromdagen att hon kan bli politisk vilde om Centerpartiet ruckar på den röda linjen eftersom ”det är viktigt att hålla ytterkanterna borta från svensk politik”. Man kan också se demokrati, liberalism – och ja, tydligen även centerpartism – på ett annat sätt. Som Karin Källström, centerpartistisk ledarskribent, nyligen argumenterade för i SVT behöver ett parti i första hand vilja få igenom sin politik. Den som är trygg i sina åsikter behöver inte oroa sig över att meningsmotståndare ”smittar” för att man slår sig ner och äter en bulle.

Vänsterpartiet må ha fel om det mesta, men för att vägra acceptera beröringsskräck som utgångspunkt för politiken förtjänar de ett innerligt tack. Då kan framtida regeringar bli både lättare att få ihop, och framför allt lättare att förstå.