Samhälle Ledare
Jorden går inte under av en bulle med Gabrielsson
Centerpartiet har valt vänsterblocket och borde medge vad det kan komma att innebära. Vänsterpartiets Ida Gabrielsson erkänner åtminstone politiska realiteter, skriver Sakine Madon.
”Jag bjuder på en bulle.”
Så avslutades en stundtals plågsam debatt i Aktuellt i veckan. Det var Vänsterpartiets Ida Gabrielsson som debatterade regeringsfrågan med Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu. Gabrielsson sade sig vilja ta en fika, men fick kalla handen.
C stänger – eller smäller igen snarare – dörren till V, och talar varmt om en mittenregering som skulle kunna bestå av S, MP, C och KD. Miljöpartiet säger bestämt nej till KD, och att Ebba Busch skulle byta sida ter sig osannolikt. Busch står klart till höger och KD var trots allt partiet som sänkte Decemberöverenskommelsen. Den mittenkoalition som C nu drömmer om är en fortsättning på tanken bakom den, och på Januariavtalet som sedan följde: på röda linjer-politiken.
Lyckas C pressa fram marknadsliberala reformer är det väl bara att applådera?
Som liberal kan det te sig som en aptitlig lösning med en starkare mitt utan vare sig V eller SD. Lyckas man dessutom, som med Januariavtalet, pressa fram marknadsliberala reformer är det väl bara att applådera? S har ju visat sig kunna kompromissa om i princip allting.
Om det vore så enkelt. Lars Leijonborg, tidigare Folkpartiledare och som nu kandiderar för sitt gamla parti trots motvinden, satte fingret på den här idékonflikten i boken Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken (Ekerlids förlag, 2018). När hans företrädare Bengt Westerberg hade rest sig ur intervjusoffan vid valet 1991 när Ny Demokratis representanter dök upp möttes det med jubel på folkpartisternas valvaka. Men Leijonborg applåderade inte. Han tolkade händelsen vid tv-soffan som bristande ödmjukhet inför väljarnas val. ”Att förmå populistpartier att ta ansvar är ofta en mycket bättre väg att pressa ner dem i opinionen än att försöka isolera dem”, skriver Leijonborg senare i samma bok.
I täten för den motsatta hållningen går Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, som regelbundet i DN Kultur varnar för högerpopulism. I veckans inlägg konstaterar hon att röda linjer mot partier som SD luckras upp, och drar därmed slutsatsen att demokratin är ”i fara”.
Åsa Wikforss går i täten för röda linjer och drar slutsatsen att demokratin är ”i fara”.
Dessa två perspektiv – Leijonborgs och dagens Liberalernas, respektive Wikforss och Centerpartiets – skiljer sig såväl på ett idéplan som i synen på hur man strategiskt bör bemöta meningsmotståndare.
Medvinden för Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet – jämför med Liberalerna som inte lyckas lyfta – är starkare än på länge. Men är röda linjer därmed rätt? Nej. Världen skulle inte gå under av en fika med Vänsterpartiets Ida Gabrielsson. De båda partiernas syn på ekonomi skiljer sig kraftigt åt, och kanske skulle det som Hannes Hervieu antydde i Aktuellt-debatten bara bli en otrevlig fika.
Men C har trots allt valt vänsterblocket och borde medge vad det kan komma att innebära i hårda förhandlingar vid ett eventuellt regeringsskifte. Knallröda Ida Gabrielssons högsta dröm i livet är nog inte att få fika med marknadsliberala centerpartister. Men hon erkänner åtminstone politiska realiteter.