Ekonomi Recension
Var ekonomi någonsin migrationsdebattens kärna?
En ny bok granskar statistiken bakom debatten om "integrationsskulden", och finner att invandrare klarar sig allt bättre på arbetsmarknaden. Andreas Bergh läser och undrar varför debatten trots detta blir allt mer migrationskritisk.
Det är både lätt och svårt att recensera Christian Lindells och Alex Voronovs bok ”Den långa bluffen.” Jag börjar med den lätta biten. Bokens huvudpoäng är att det går allt bättre för invandrare på den svenska arbetsmarknaden. Förbättringen har skett successivt under ungefär två decennier och gäller sysselsättning, inkomster, så kallad självförsörjningsgrad och effekter på den offentliga ekonomin.
I grunden är detta inte något nytt. Författarna sammanställer statistik från SCB, regeringens budgetpropositioner samt en och annan forskningsrapport. Det betyder inte att författarnas insats är trivial, tvärtom. Det är hur lätt som helst att tappa tråden och tråka ut läsaren när diagram och siffror staplas på varandra i kapitel efter kapitel, men det händer inte här. Författarna är både kunniga och pedagogiska, och boken är lättläst även för den som aldrig har plöjt arbetsmarknadsstatistik tidigare.
Boken kan läsas som en epilog till 2010-talets debatt om ekonomi och migration, ett återvändande till några av de hetaste frågorna, med något som liknar facit i hand. Hur gick det sedan?
Vi kan exempelvis hoppa tillbaka till den 8 februari 2018. Denna dag kom ett utspel från Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, Elisabeth Svantesson. Budskapet: 90-talets och 00-talets invandring har varit kostsam för de offentliga finanserna. Det måste man ”redovisa och ha en öppen diskussion om” tyckte Svantesson.
Boken kan läsas som en epilog till 2010-talets debatt om ekonomi och migration, ett återvändande till några av de hetaste frågorna, med något som liknar facit i hand.
Den minnesgode läsaren vet såklart att få ämnen diskuterades lika mycket under 2010-talet som invandringens kostnader. (Sök på Sandro Scocco och Tino Sanandaji för rallarsvingar, välj inlägg från Joakim Ruist, Robert Östling, Lina Aldén och Matz Hammarstedt för mer nyansering). Men när Tidöpartierna tog makten gav de Konjunkturinstitutet i uppdrag att kartlägga kostnaderna för invandringen.
I juni 2025 var uppdraget slutfört. Slutrapporten visade (än en gång) att arbetskraftsinvandring bidrar positivt till de offentliga finanserna, flyktinginvandring negativt. Men mot slutet av den studerade tidsperioden i Konjunkturinstitutets rapport syntes en intressant trend: nettobidraget från inrikes födda minskar, samtidigt som det ökar för utrikes födda. År 2022, det senaste året i rapporten, hade nettobidraget från utrikes födda blivit svagt positivt samtidigt som gruppen inrikes födda för första gången sedan 1980-talet var en finansiell belastning.
Förklaringen är enkel: Inrikes födda är numera en demografiskt tyngre grupp, med en stor och ökande andel äldre. Bland utrikes födda var däremot nästan tre fjärdedelar i arbetsför ålder 2022. Denna förklaring antyder också att ansatsen att på årsbasis beräkna nettoeffekter för de offentliga finanserna kanske inte är så lyckad: Välfärdsstaten är ju framför allt omfördelande över livscykeln. Äldre som i dag belastar de offentliga finanserna har betalt skatt när de var yngre. Nettoeffekten av de senaste årens invandring kommer att bero på deras framtida arbetsinkomster – och på hur länge de lever. I en välfärdsstat som den svenska är det få saker som är värre för de offentliga finanserna än gamlingar som lever ovanligt länge.
Men förutom att inrikes födda som grupp blir äldre har en annan viktig förändring ägt rum: Det går bättre för utrikes födda på arbetsmarknaden. Den förbättringen syns både i sysselsättningsstatistiken och i inkomststatistiken, tydligt återgivet i boken.
Har Lindell och Voronov kanske valt ut statistik som passar dem? Det verkar inte så. I exempelvis budgetpropositionen för 2026 konstateras att gapet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda under perioden 2005-2020 var ungefär 10 procentenheter i åldersgruppen 15-74 år. År 2024 hade det krympt till 4,2 procentenheter. I budgeten redovisas också hur många som har inkomster höga nog för att räknas som självförsörjande. Där framgår att självförsörjningsgraden sedan 2013 har ökat med 5 procentenheter bland inrikes födda, 11 procentenheter bland födda i övriga Europa och 14 procentenheter bland utomeuropeiskt födda. År 2023 var 58 procent av de utomeuropeiskt födda självförsörjande enligt regeringens definition. Det är fortfarande lägre än bland inrikes födda, men förbättringen är tydlig.
Det finns detaljer som författarna gärna hade fått diskutera mer. De påpekar helt korrekt att den svenska arbetslösheten delvis är ett tecken på något önskvärt: att fler är i arbetskraften och söker jobb. Men det betyder inte att arbetslöshet är ett helt ointressant mått, särskilt inte om man skiljer på långtidsarbetslöshet och korttidsarbetslöshet. Det hade också varit intressant med en jämförelse av trender för arbetsmarknadsgapen mellan nya och gamla registerdata (Befolkningens arbetsmarknadsstatus BAS och den registerbaserade arbetsmarknadsstatistiken RAMS), samt hur dessa förhåller sig till siffrorna i arbetskraftsundersökningarna (AKU) som bygger på stickprovsintervjuer.
Bortsett från dessa randanmärkningar gör Lindell och Voronov ett utmärkt jobb med att visa och förklara hur integrationen av invandrare på den svenska arbetsmarknaden har förbättrats. Boken bör läsas av alla med minsta intresse för ekonomi, migration eller politik. Därmed är den lätta delen av recensionen avklarad.
***
Över till den svårare delen. Eftersom Lindell och Voronov gör sin huvudpoäng tydlig och övertygande, behöver man inte läsa särskilt länge innan följdfrågor inställer sig: Vad beror förbättringarna på? Varför slåss inte partierna om att ta äran för den starka utvecklingen? Varför framställs integrationen av invandrare fortfarande som ett misslyckande?
En ytlig betraktelse tyder på att borgerligheten borde vilja äga utvecklingen. Alliansregeringarna 2006–2014 gjorde arbetslinjen till integrationspolitik. Etableringsreformen 2010 flyttade ansvaret för nyanländas introduktion från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Instegsjobb, SFI-bonus, individuella etableringsplaner, etableringsersättning, samhällsorientering och arbetsförberedande insatser på heltid och snabbare vägar genom asyl- och etableringssystemen var alla uttryck för samma tanke: människor skulle snabbare in i arbete och egen försörjning. Det finns till och med viss evidens för att det fungerade: Våren 2017 skrev nationalekonomerna Pernilla Andersson Joona, Alma Wennemo Lanninger och Marianne Sundström följande om etableringsreformen i Arbetsmarknad & Arbetsliv:
Vår tolkning är att reformen medfört att de nyanlända tidigare kommit i kontakt med Arbetsförmedlingen, fått ett tydligare fokus på arbetsmarknadsinträde och genom etableringssamtalet fått möjlighet att validera sin utbildning och tidigare erfarenheter. Genom detta samtal har också förmedlingen fått en klarare bild av individens förutsättningar och behov, och bland annat kunnat hänvisa honom/henne till adekvata kurser inom arbetsmarknadsutbildningen. Övergången från hushållsbaserad ersättning till individuell ersättning kan också ha bidragit till det positiva utfallet.
I siffror visade deras analys att reformen genom ökad sysselsättning och ökad arbetstid höjde nyanländas löneinkomster med cirka 20 procent.
Den som förväntar sig att dagens borgerlighet ska yvas över alliansregeringarnas integrationspolitik är emellertid oinformerad på gränsen till naiv. Tidöpartierna har förändrats rejält sedan allianstiden, när liberalen Erik Ullenhag var integrationsminister. Den politiska strategin när det gäller migration och integration har, något förenklat (men kanske inte så förenklat som man skulle önska), gått från skönmålning till svartmålning.
Ingen som har följt svensk politik det senaste decenniet kan förvånas över att Lindells och Voronovs historia är så gott som oberättad av borgerliga politiker. I det nu dominerande narrativet är statistik om att det går allt bättre för invandrare i Sverige distraherande. Den passar dåligt med Tidöpartiernas retorik och får deras migrationspolitik att verka konstig.
I det nu dominerande narrativet är statistik om att det går allt bättre för invandrare i Sverige distraherande.
Den svåraste frågan som Lindells och Voronovs bok väcker, rör därför 2010-talets diskussion om migrationens kostnader. Handlade migrationsdebatten någonsin främst om ekonomi? Kanske fyllde den ekonomiska kalkylen fyllde en annan funktion: den gjorde det möjligt att tala om invandringens problem på ett språk som lät ansvarstagande och vuxet. Om invandringen kunde beskrivas som en belastning på välfärdsstaten blev restriktivitet inte ett uttryck för misstänksamhet mot främlingar, utan för omsorg om skattebetalare, pensionärer och undersköterskor.
Tanken väcks att ekonomin i migrationsdebatten ibland fungerade mindre som argumentets kärna än som dess anständiga fasad. Vissa hade förmodligen aldrig gillat den generösa migrationspolitiken. Andra såg nog främst en strategisk anpassning som möjliggjorde regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.
På senare tid har debatten om migration förändrats. Från kostnader till värderingar. Från arbetsmarknad till kultur. Från fiskala effekter till sammanhållning. Kanske beror det på att frågor kring hedersvåld och antisemitism har kommit högre på agendan. Kanske var det här de grundläggande åsiktsskillnaderna fanns hela tiden, och kanske är det därför partierna inte har lyft fram de förbättringar som syns i statistiken.
Frågorna hopar sig. Det är svårt att belägga och beskriva motiven för partiernas förändring kring migration och integration, mycket svårare än att dra fram rätt siffror ur SCB:s databaser. Lindell och Voronov gör förmodligen klokt i att nästan uteslutande ägna sig åt det senare i boken. Man kan dock ana att de också har tankar om den större frågan: Varför blir den politiska debatten mer migrationskritisk under samma tidsperiod som det går allt bättre för invandrare på den svenska arbetsmarknaden?
Det vore intressant att få ta del även av dessa tankar vid tillfälle.