Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Vatten behöver ett pris
Med ett marknadsmässigt pris minskar slösaktig förbrukning samtidigt som underhållet förbättras och nya sätt att hantera och hushålla med vattnet utvecklas, skriver Adam Furustam.
Socialdemokraterna kräver en krisplan för att hantera sommarens förväntade vattenbrist och stärka beredskapen inför framtida extremväder. Att myndigheternas beredskap stärks och befolkningen löpande informeras är dock inte det som bygger oss starka inför krisen. Tvärtom borde politiken ofta ta ett steg tillbaka och överlåta ansvaret till marknaden, inte minst avseende landets vattenförsörjning.
Dagens vattensystem härrör från tiden kring andra världskriget. Medan världen brann utanför och striden mellan en fascistisk eller demokratisk världsordning avgjordes grävde svenskarna diken och lade ner rör. Sedan dess har systemet bara lappats och lagats. Det är därför inte konstigt att utmaningarna är stora och lokal vattenbrist titt som tätt uppkommer till följd av låga grundvattennivåer i bland annat Skåne och på Gotland.
Problemet är, som så ofta, undermåliga signaler om utbud och efterfrågan. På välfungerande marknader berättar priset hur stor tillgången är och hur eftertraktad en vara är. På samma sätt som priset på choklad höjs i butiken om tillgången till kakaobönor sinar, borde priset på vatten höjas under varma sommardagar, vid torra år eller vid problem med distributionssystemet. Resultatet skulle då bli att sparsamheten ökar och kostnaden för att fylla upp en lyxpool med vatten landar på husägaren i stället för på skattekollektivet eller framtida generationer.
När kostnaden inte speglar det faktiska priset minskar incitamenten till innovativa lösningar såsom system för droppvatten eller gråvattenåtervinning.
Avskräckande exempel, liksom förebilder, finns att hämta bortom Sveriges gränser. Med Europas största grundvattenuttag har Spanien under en tjugoårsperiod förlorat nära 20 procent av landets färskvatten. Orsaken är att landet, i stället för att idka handel, valt att kraftigt subventionera vatten till jordbruk i karga ökenlandskap med låg bördighet. På samma sätt som Sverige importerar potatis från varmare breddgrader under årets kallare månader borde Spanien inhandla slanggurkor, kvisttomater och blodapelsiner från länder med naturligt högre nederbörd. Detta i likhet med Mexiko, som genom att importera majs i stället för att odla på egen hand, årligen lyckats spara hela 12 miljarder kubikmeter vatten. Alternativt kan inspiration hämtas hos Australien som utvecklat ett system med vattenrätter där vattnet genom att behandlas som en handelsvara uppmuntrar till innovation och restriktiv förbrukning.
När kostnaden inte speglar det faktiska priset minskar samtidigt incitamenten till innovativa lösningar såsom system för droppvatten eller gråvattenåtervinning. Detta med konsekvensen att tekniska framsteg uteblir och slösaktig konsumtion upphöjs till norm. Därutöver går underhållet av vatten- och avloppssystem samt grundvattentäkter i stå och insatser skjuts på framtiden. Med distributionssystem som i vissa fall är flera hundra år gamla och brunnar som passerat bäst före datum slösas varje dag miljontals kubik vatten runt om i vårt avlånga land.
Grundförklaringen är vattenlagen, som inte tillåter de kommunala vattenbolagen att göra vinst på vattnet. Samtidigt som politiken på område efter område far fram likt en elefant i en porslinsbutik står makthavare inför vattenkrisen lojt vid sidlinjen. Detta trots att den politiska debatten utvecklat en ryggmärgsreflex i klyschan om att ”ta ansvar”. För att minska slöseriet, stärka vår beredskap och undvika att innovativa lösningar rinner oss ur händerna behövs förändring. Ett första steg är att låta marknaden bestämma priset på vatten.