Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Ett starkt strandskydd kräver en stark äganderätt
Den svenska sommaren är friheten att lägga till vid en klippa, gå längs en strand eller promenera i skogen utan att fråga någon om lov. Men samma regler som skyddar friheten kan också försvaga tilliten till staten, det skriver Tilda Andersson.
Solen har just brutit horisonten. Sjön ligger stilla och årorna skär genom vattnet. Om en stund nappar kanske en abborre. Senare väntar ett morgondopp från en klippa som ingen äger för stunden. Den svenska sommaren består av sådana ögonblick – enkla, nästan självklara. Vi har vant oss vid att naturen är öppen och rör oss över skogar, längs stränder och mellan öar utan att fråga någon om lov.
Denna frihet vilar på två idéer. Den ena är allemansrätten. Den andra är strandskyddet. Medan allemansrätten ger oss tillgång till naturen begränsar strandskyddet samtidigt vad den som äger marken får göra med sin egendom. Frågan är inte om vi ska välja mellan allemansrätten och äganderätten, utan hur vi bevarar båda.
Frågan är inte om vi ska välja mellan allemansrätten och äganderätten, utan hur vi bevarar båda.
För den som ror förbi stranden är den bara en del av landskapet. För den som äger marken kan det vara resultatet av ett helt arbetsliv eller en fastighet som gått i arv i generationer. När staten begränsar hur marken får användas måste reglerna vara begripliga, förutsebara och tillämpas lika för alla.
Det är här problemen börjar. Den som får dispens av kommunen för att bygga en brygga, en altan eller ett hus kan senare få beslutet upphävt av länsstyrelsen. Då förändras inte bara byggplaner – utan också tilliten till myndigheternas beslut. De flesta accepterar att staten begränsar äganderätten för att skydda naturen och allmänhetens tillgång till stränder. Men begränsningarna måste upplevas som rättvisa och proportionerliga.
Då förändras inte bara byggplaner – utan också tilliten till myndigheternas beslut.
Fotografen Ola Hjelm köpte en tomt i Norrtälje efter att kommunen beviljat både bygglov och strandskyddsdispens. Kort därefter upphävde länsstyrelsen dispensen. En tomt som nyss gick att bygga på blev i praktiken värdelös, och följdes av en fyra år lång rättsprocess. Först efter att domstolen gjort en samlad proportionalitetsbedömning fick han tillbaka sin dispens. Fallet illustrerar hur långtgående konsekvenser en ändrad myndighetsbedömning kan få för den enskilde individen.
Kritiken kommer inte enbart från enskilda markägare. Tankesmedjan Fores har pekat på att dagens strandskydd i många fall begränsar bostadsbyggandet i onödan. Strandskyddsdelegationen har efterlyst en mer enhetlig och rättssäker tillämpning, och Näringslivets Regelnämnd har visat att länsstyrelsernas handläggning varierar betydligt mellan länen. Gemensamt för kritiken är att reglerna anses vara oförutsägbara.
En tomt som nyss gick att bygga på blev i praktiken värdelös
Mot den bakgrunden är det inte förvånande att regeringen nu vill ge kommunerna ett större ansvar och begränsa länsstyrelsernas möjligheter att upphäva beslut. Kritiker varnar för att reformen kan leda till en gradvis privatisering av stränderna och ett svagare skydd för allemansrätten. Den oron ska tas på allvar. Strandskyddet är i vissa delar för långtgående, men även den som accepterar ett starkt strandskydd bör reagera när reglerna tillämpas på ett sätt som skapar osäkerhet inför statens maktutövning.
Den som ror ut på sjön en tidig sommarmorgon funderar sällan över vem som äger marken bakom vassen. Och så ska det vara. Stranden ska fortsätta vara tillgänglig för oss alla. Men den som äger marken ska också kunna lita på att staten behandlar honom eller henne rättvist. Ett starkt strandskydd och en stark äganderätt står inte i motsats till varandra. Friheten att ro ut med ekan och friheten att bestämma över sin mark måste kunna samexistera.