Samhälle Åsikt
Wolodarskis jakt på prenumeranter förklarar DN
Johan Lundbergs nyutkomna bok är genomarbetad och imponerande. Men det finns komplement till Lundbergs berättigade kritik, skriver Janerik Larsson.
Johan Lundbergs bok Rikslikaren (Timbro förlag) är en genomarbetad, mycket imponerande anklagelseskrift riktad mot Dagens Nyheter. Bokens analys slår ner på en rad olika frågor men särskilt fokus ligger på tidningen under Peter Wolodarskis tid som chefredaktör.
Lundberg konstaterar att det finns en viktig skillnad i hur tidningens ensidighet tog sig uttryck under förra seklet jämfört med nu; då fanns ”en tydlig konfliktlinje mellan Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet”:
Det var ingen tillfällighet att de omfattande debatter som jag har tagit upp rörande bortträngda minnen eller om vänsterns skuld, initierades och fördes i Svenska Dagbladet. Under 2000-talet har dock de rikstäckande dagstidningarnas kultursidor i allt högre grad kommit att präglas av samstämmighet.
Den ideologiska likriktning under 2010-talet som jag uppehållit mig vid i min boks första del är av den anledningen mer problematisk än den sorts konsensus som rådde för tre-fyra decennier sedan.
Dagens Nyheters agendasättande journalistik har i den nutida publicistiska offentligheten ofta fått stå oemotsagd – med undantag för enskilda ledarskribenter på framför allt Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Expressen.
Det har fått som följd en entonighet som, om något, borde oroa vänner av demokrati och åsiktspluralism.
Lundberg efterlyser ”en mer potent mediekritik än nutidens”:
Behovet av en sådan mediekritik framstår inte mindre om man betänker de samhälleliga konsekvenserna av ett pluralistiskt klimat där bara själva formulerandet av vissa frågor – av vilka många med tiden visat sig i högsta grad legitima – föranlett anklagelser om faktaresistens och hot mot demokratin.
Lundberg sammanfattar sin anklagelse genom att peka på den oförsonliga ilskan mot dem som valt att inte dansa efter Dagens Nyheters pipa ”vilket lett till ökad polarisering i samhället, vilket därmed bidrog till att göda den sorts hat och hot som man på just Dagens Nyheter påstod sig vara så bekymrad över”.
Men vad jag menar saknas hos Lundberg är det faktum att Wolodarski knutit an till ett internationellt framgångsrikt sätt att leda en stor dagstidning
Jag menar att det finns två faktorer som kan ses som förklaring till eller åtminstone som komplement till Lundbergs berättigade kritik.
Lundberg påpekar att begreppet ”agendasättande journalistik” förknippas med Dagens Nyheter i och med att Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör den 10 mars 2013. Wolodarskis tid som chefredaktör har varit en kommersiellt mycket framgångsrik period. Lundberg menar därtill att Wolodarski förvaltar arvet från Olof Lagercrantz.
Kanske är det så.
Men vad jag menar saknas hos Lundberg är det faktum att Wolodarski knutit an till ett internationellt framgångsrikt sätt att leda en stor dagstidning i en tid då intäkterna från prenumerationer har ersatt de tidigare helt avgörande intäkterna från annonsörer.
Jag skulle tro att det i första hand är New York Times framgångsrika omvandling från en annonsfinansierad tidning till en läsarfinansierad som varit Wolodarskis modell.
Innan den digitala prenumerationsmodellen lanserades fick NYT ungefär hälften av sina intäkter från print- och onlineannonsering. Men de årliga intäkterna föll med mer än 500 miljoner dollar mellan 2006 och 2010, vilket gjorde att bolaget var tvunget att hitta en ny modell.
Den 28 mars 2011 lanserades den digitala betalväggen. Redan året efter lanseringen skedde ett historiskt skifte: 2012 var första gången i bolagets historia som prenumerationer översteg annonsintäkter, till stor del tack vare tillväxten i den digitala prenumerationsbasen. Antalet digitala prenumeranter passerade en miljon 2015, och har stigit stadigt sedan betalväggen infördes 2011. 2018 gick digitala prenumerationsintäkter (82,5 miljoner dollar) om print-annonsintäkter (77 miljoner dollar), en tillväxt på 46 procent år över år för de digitala prenumerationerna.
Det senaste helåret visar hur mogen NYT:s digitala affär blivit. Total omsättning ökade cirka 9 procent för helåret, där digitala intäkter kompenserade för nedgångar i print. Digital prenumerationsintäkt steg cirka 14 procent, driven av 1,4 miljoner nya digitala nettoprenumeranter – totalt 12,8 miljoner. Bolaget passerade för första gången 2 miljarder dollar i totala digitala intäkter, och det justerade rörelseresultatet växte över 20 procent. Vid slutet av fjärde kvartalet hade NYT cirka 12,78 miljoner prenumeranter totalt, varav 12,21 miljoner (95,5 procent) var enbart digitala. Fritt kassaflöde för helåret var 550 miljoner dollar, upp 44 procent från 2024.
Här finns en medial körsång som är svår att utmana. Men det går.
DN var den första svenska rikstidningen som införde digitala prenumerationer (2014). Strategin var helt klart inspirerad av NYT:s exempel.
I fallet Dagens Nyheter tror jag att det även finns en annan aspekt som bara kan ses i svensk kontext.
Statstelevisionen och statsradion styrs av journalister som har samma samhällssyn som journalisterna på New York Times och Dagens Nyheter. Det gör att de uppfattningar som Dagens Nyheter sprider ger ”public service” trovärdighet. Här finns en medial körsång som är svår att utmana.
Men det går.
En framstående journalist på New York Times, Bari Weiss, råkade i konflikt med NYT:s journaliststyrda vänsteragenda och startade 2021 The Free Press.
I Sverige har vi i dag Jörgen Huitfeldt och Kvartal som fyller en roll som liknar den The Free Press har. Här finns kanske på sikt en utmaning som efterhand kan förändra medieklimatet.