Rafflande roligt om Wokerörelsen 

Det finns uppgörelselitteratur och det finns uppgörelselitteratur. Ett exempel är Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet (Timbro förlag, 1994), en uppgörelse med de ”68:or” som alltigenom hyllade diktaturer världen över. Den var nödvändig och kompromisslös. Men också lite långrandig i sin bitterhet över gamla konflikter. Ett annat exempel är Göran Häggs Välfärdsåren: svensk historia 1945–1986 (Wahlström & Widstrand, 2005) som med elegans gycklar och problematiserar alltifrån 1970-talets minst sagt liberala syn på pedofili till 1980-talets börsyra. 

Erik Helmersons Vänsterns värsta år: Wokerörelsens uppgång och fall (Fri tanke, 2026) är en kombination av bägge två. Men där Ahlmark hade pressklipp har Helmerson digitala referenser och där Hägg förundras över hur dumma i huvudet folk kunde vara har Helmerson roliga reflektioner. Nu råkar jag veta att Helmerson är djupt religiös, vilket han inte hymlar med, och jag hoppas att både Ahlmark (trots att han blev känd för att han inte ville ha morgonbön) och Hägg (trots att han var agnostisk i Hedenius anda) sitter på varsitt moln och är glada över att detta verk har publicerats. 

Extremismens essens är att man saknar både humor och självreflexion.

Extremismens essens är att man saknar både humor och självreflexion. Så var det med vänsterns Wokerörelse på 2010-talet. Om detta kan jag själv vittna: det var ett rent djävulskap att på forumet Twitter, nu X, förespråka något till vänster om Olof Lagercrantz. Allt detta skildrar Helmerson flyhänt och humoristiskt. Det är inte av en slump som han byggt upp en läsekrets som ledarskribent på Dagens Nyheter och numera på tidningen Dagen. Redan i förordet finns en formulering som är värd alla priser i världen: Påstådd offerstatus. Det är där argumentets kärna ligger. 

Det finns paralleller mellan 1968 och Wokerörelsens svunna storhetstid. Men också skillnader. Där 1968 var en revolt mot en till viss del förljugen föräldrageneration skapade den också positiva aspekter. En kreativitet släpptes lös som visade sig i konst, litteratur och journalistik. I Sverige skojade medieentreprenörer som Jan Stenbeck om att han helst anställde gamla kommunister då de var uppkäftiga, nytänkande och vana att ta saken i egna händer. Detta kan jämföras med Wokerörelsen där kravet var konformitet med en inneboende ängslighet, med målet att inte göra någon upprörd.   

Som någon som arbetat inom ”gammalmedia” känner jag igen mig. När alla springer åt samma håll blir det ofta fel. Som när Helmersons gamla tidning DN lät Greta Thunberg vara chefredaktör för en dag. Helmerson är en briljant stilist med en förmåga att komma ihåg allt. Boken är ibland smärtsam, för oss som var med, rafflande för dem som vill lära sig mer om Woke-eran och slutligen väldigt rolig. 

Om man ska hitta några fel och brister torde det vara att den hade kunnat vara betydligt längre och ibland är lite väl skämtsam. Men det är till sist, som Helmerson själv påpekar, en essä och inte en forskningsrapport. 

Den är dock ett givet standardverk för framtida litteraturhistoriker och en bok som i framtiden kan den utgöra grunden till en riktigt bra avhandling där man gör upp med det galna 2010-talet. För det var galet. Det vet vi alla som var med.