Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Hur bör den försvarsmakt som Sverige ska bidra med till Natos gemensamma avskräckningsförmåga se ut? Försvarsberedningen ska om lite drygt en månad, den 26 april, ge svar på frågan. Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan, skisserar vad som krävs av Sverige för försvaret av vår region och Natos yttre gräns.

Försvarsbeslutet 2020 var ett framsynt beslut. Redan då lades grunden till att Sverige ska försvaras tillsammans med andra, och att vi ska kunna bidra till försvaret av våra grannländer. Vi har därför redan ett omfattande samarbete med våra grannländer, främst Finland. Vi deltar också sedan flera år i olika Natoövningar. Interoperabilitet, det vill säga att kunna samverka med andra länders förband, blev också ett krav. Natoanslutningen är därför inte en revolutionerande förändring som ställer alla tidigare beslut på huvudet. Snarare institutionaliserar medlemskapet att Sverige försvaras tillsammans med andra och tydliggör att försvaret av Sverige nu börjar vid Natos yttre gräns. Något som illustreras tydligast på Nordkalotten och vid Baltikums östgräns. Två sårbara landgränser, där det kommer krävas omfattande insatser av alliansen för att avvärja ett eventuellt ryskt angrepp. 

Natos i alla avseenden största militära problem i regionen, och i Europa, är alliansens generella brist på markstridskrafter, och de tidsförhållanden och transporttekniska utmaningar som det innebär att föra hit sådana, framför allt då från USA och Kanada. Det rör sig om någon månad, kanske några månader, innan vi kan räkna med att de kan vara i vårt närområde i någon större omfattning. 

Den typ av förstärkningar som snabbast kan nå det nordiska området är flygstridskrafter. De kan spela en viktig roll för att i tidiga skeden möta angrepp mot såväl Finland som de baltiska staterna, men kommer inte ensamma kunna hejda ett angrepp på marken. 

Sveriges bidrag till alliansens möjligheter att avskräcka Ryssland från angrepp mot någon alliansmedlem i regionen berör därför främst två förmågor: 

  • Att generera förband som tidigt kan agera främst på Nordkalotten och i Baltikum för att skapa tid för andra länder att föra förstärkningar till regionen, innan Ryssland vunnit avgörande framgångar.
  • Att utgöra ett nav och uppmarschområde genom vilket förstärkningar och förnödenheter kan föras till Finland och Baltikum, samt att skapa förutsättningar för utländska främst flyg-, men också marinstridskrafter att basera i Sverige.

Det kan ta i storleksordningen fem år för Ryssland att återskapa en krigsmakt som skulle kunna hota andra grannländer.

Förutom att konstatera vilka uppgifter som kan vara aktuella och vilka förmågor som krävs för att lösa uppgifterna finns ytterligare en utomordentligt viktig faktor som måste tas med när vi talar om Försvarsmaktens utveckling: hur lång tid har vi på oss för att skapa dessa förmågor? Såväl Tysklands, Estlands som Danmarks försvarsministrar har gjort bedömningen att det kan ta i storleksordningen fem år för Ryssland, efter ett avslutat krig i Ukraina, att återskapa en krigsmakt som skulle kunna hota andra grannländer, exempelvis de baltiska staterna.

Den generella slutsatsen, som knappast borde väcka någon debatt, borde därför vara att inriktningen i det kommande försvarsbeslutet ska vara att genomföra det som redan beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och där det är möjligt skynda på genomförandet. Frågan är snarare vad den sedan 2020 försämrade säkerhetspolitiska situationen, Natoanslutningen och att vi sedan 2022 har ett pågående storkrig i Europa, ställer för nya krav. Nedan pekar jag på några av de åtgärder jag anser bör vidtas.

***

Låt oss börja med armén. Försvarsbeslutet 2020 innebar att armén 2030 skulle bestå av tre allsidigt användbara brigader plus en halv brigad för försvaret av Stockholm och en bataljonsstridsgrupp på Gotland. Därutöver skulle det finnas ett antal fristående skyttebataljoner, två luftvärnsbataljoner, ingenjörs- och ledningsförband med mera. Den målsättningen har spruckit. Planen kommer inte kunna förverkligas utan ganska stora ekonomiska tillskott. Sverige har skänkt materiel till Ukraina för över 20 miljarder kronor, materiel som var planerad att ingå i svenska förband. Den måste återanskaffas. Det kommer kosta stora summor, långt mer än det tidigare anskaffningsvärdet då priserna på försvarsmateriel ökat dramatiskt de senaste två åren. Men det krävs även förbättrade beslutsprocesser. Exempelvis angavs i försvarsbeslutet 2020 att Dalregementet skulle återupprättas. Fortfarande, tre år senare, har inga byggnationer påbörjats, bland annat beroende på utredningar om markbeskaffenhet och miljöpåverkan. Problemen i Falun är inte unika.

Stridsvagn Leopard 2 från I19 Pansarbataljon i Boden. Foto: Andreas Sjölin/TT

Vad bör då göras, förutom det generella behovet att genomföra det som redan är beslutat och skynda på genomförandet?

När det gäller markstridsförband bör vi inrikta oss på att, tillsammans med våra grannar, täcka den tidslucka som finns mellan ett eventuellt ryskt angrepp på något land i regionen, till det att förstärkningar från främst USA och Kanada skulle kunna anlända. Det vill säga några månader.

Ser vi till vad ”fronstaterna” – Finland och de baltiska länderna – kan förväntas bidra med, inklusive de förband från andra allierade stater som finns där permanent, skulle en insats av i storleksordningen två svenska brigader i vardera riktningen vara ett viktigt tillskott. Eventuellt tillräckligt stort för att vara tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan ytterligare förstärkningar hinner anlända. Här är det inte bara en fråga om vilken effekt förbanden kan utveckla när angreppet är ett faktum. Existensen av förband som är förberedda att sättas in i ett visst område påverkar också en presumtiv angripares riskkalkyl. Blir risken att misslyckas för stor om han måste ta med dessa eventuella förstärkningar i sina beräkningar? Det vill säga, bara det att på ett trovärdigt sätt förbereda en insats kan bidra till ökad avskräckning, och därmed förhindra ett angrepp.

För att skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av de två svenska brigader som borde kunna uppträda på Nordkalotten, främst då i norra Finland. Dock, förutsättningarna för att sätta upp en brigad med förmåga att verka under de speciella klimat- och terrängförhållanden som råder där, grundlades redan i det förra försvarsbeslutet genom att garnisonerna i Östersund och Sollefteå återupprättades. Här öppnas också möjligheten att återskapa en förbandstyp som fanns tidigare, norrlandsbrigaden. Ett allsidigt anfallsförband som hade speciellt god förmåga att uppträda i vägfattig terräng under kärva klimatförhållanden. En förbandstyp som skulle vara ett mycket värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i området.

En soldat vid Norrlands dragonregemente K4 i Arvidsjaur. Foto Jens Ökvist/TT

Ser vi till alla brigader skulle vi då få en bild där den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I19 i Boden skulle öronmärkas för insatser på Nordkalotten medan brigaderna som sätts upp av P4 i Skövde och P7 på Revinge inriktas mot insatser i Baltikum. Dessutom: den nuvarande planeringen att vi i fredstid, på rotationsbasis, ska ha en bataljon stationerad i Lettland kommer antagligen vara mycket svår att förverkliga om det bara är P7-brigaden som ska ansvara för den uppgiften. Det talar också för att de två sydliga mekaniserade brigaderna bör ha fokus på Baltikum och hantera den uppgiften såväl i fred som krig.

Här kan det finnas skäl att avfärda argumentet att förstärkningar från Sverige bara har en begränsad betydelse, det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast (MNCNE), som ska vara den som, via det så kallade Suwalkigapet, ska stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker planeringsförutsättning. Att i ett krigsfall slå sig genom det endast 60 kilometer breda Suwalkigapet mellan Kaliningrad och Belarus, som Ryssland kommer göra sitt bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet, kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär. Sannolikt en avsevärt mer långdragen operation än den tid det tar att föra förstärkningar över Östersjön, genom luften och via havet. 

Rysslands klart uttalade ambition att inkorporera tidigare delar av sitt imperium innebär ett mycket påtagligt hot mot Baltikum.

Förutom att det är bråttom att genomföra organiseringen av stridsgruppen på Gotland – det kan knappast vänta till 2030 – finns det skäl att se över den tänkta förbandsstrukturen. En reducerad mekaniserad bataljon, plus en mindre luftvärnsenhet och ett artillerikompani är inte mycket. Rysslands klart uttalade ambition att inkorporera tidigare delar av sitt imperium innebär ett mycket påtagligt hot mot Baltikum. Behovet för alliansen av att kunna förstärka Baltikum har därmed blivit än mer uppenbart. Ryssland skulle därifrån med långräckviddiga vapensystem kunna skydda militära operationer mot Baltikum, främst genom att försvåra för Natoförstärkningar att nå Baltikum. Ön har blivit en sockerbit för Ryssland. 

Genom att ett angrepp mot ön mycket sannolikt skulle vara det första (plus spärra Suwalkigapet) som sker kopplat till en rysk militär operation i Baltikum så kommer det inte finnas mycket förvarning för att vi själva, eller allierade, ska hinna föra dit förstärkningar. Det talar för att den mekaniserade bataljonen på ön bör vara en avsevärt förstärkt mekaniserad bataljon när det gäller markstridsförmåga, inte en reducerad sådan, och att luftvärnet på ön bör vara det bästa vi har, Patriot. Hur krasst det än låter: det är avsevärt viktigare att försvara Gotland än att skydda någon anläggning eller ort på fastlandet. I det ena fallet kan det innebära att alliansen inte lyckas försvara en eller flera sina medlemmar, medan det andra fallet visserligen innebär att viktig svensk infrastruktur eller materiel på fastlandet kanske förstörs. Det vore tråkigt, men sannolikt ett mycket måttligt problem jämfört med att Nato skulle behöva försöka återerövra hela eller delar av Baltikum. Eller i värsta fall konstatera att alliansen saknade förmågan att skydda sina medlemmar, med oöverskådliga följder för alliansens trovärdighet och sammanhållning.

Kopplat till Sveriges roll som ett nav i regionen för transporter och basering uppstår ett stort behov av bland annat luftvärns- och förbindelseförband som ska verka på svenskt territorium för att skydda och återställa vital infrastruktur. Här bör man exempelvis ha i minnet att det är tio älvar som ska passeras på sträckan Mälardalen till Luleå. Antalet förbindelser över varje älv är inte många. När det gäller järnvägsbroar är det i de flesta fall bara två. Här finns en klar svaghet när det gäller möjligheterna att transportera mekaniserade förband och stora förnödenhetsmängder från Mellansverige till Norrland. Förbindelserna måste skyddas och det måste finnas en hög beredskap att reparera eller ersätta skadade broar.

Sjötransporter över Östersjön är också avgörande för Finlands och de baltiska ländernas försörjning.

Marinens roll är redan nu, och kommer i framtiden än mer vara, att säkerställa fungerande sjöförbindelser i Östersjön och i Västerhavet. Det är en förutsättning för såväl svenska som andra länders förstärkningstransporter till Baltikum och Finland. Sjötransporter över Östersjön är också avgörande för Finlands och de baltiska ländernas försörjning. Varken antalet fartyg i flottan eller deras förmåga är i dag tillräcklig för att lösa det omfattande behovet av sjöfartskydd. 

Alla i dag tillgängliga ytstridsfartyg: fem av Visby-, två av Stockholms- och två av Gävleklass bör därför renoveras och modifieras så långt möjligt. För Visby-klassen är det redan beslutat att de ska utrustas med kvalificerade luftvärnsrobotar. Alla fartyg bör hållas i tjänst så länge som möjligt då ledtiden för anskaffning av nya fartyg är lång, 5-6 år, och det annars skulle ta för lång tid att öka antalet fartyg i flottan. Införandet av de planerade fartygen av Luleå-klass bör om möjligt påskyndas. De kommer med sina kvalificerade luftvärns- och ubåtsjaktsystem vara ett avgörande tillskott när det gäller marinens förmåga till sjöfartsskydd. Möjligheterna att ytterligare öka antalet fartyg i närtid bör undersökas, då främst genom köp av färdigutvecklade fartyg från utlandet.  

Marinens minröjningsförmåga måste utvecklas genom införande av ny teknik och att fler fartyg för denna uppgift tillförs. Det är en förutsättning för att hålla hamnar och leder öppna, vilket i sin tur är en förutsättning för att Sverige ska fungera som det nav för Natoförstärkningar och logistiktransporter som kommer att vara en av våra roller i Nato.

Marinen får en nyckelroll i försvaret av Baltikum och Finland. Foto: Mikaela Landeström/ TT

Försvaret av Åland är av geografiska skäl i praktiken ett gemensamt svensk-finskt problem. Med hänsyn till ögruppens stora betydelse för att hålla en angripare utanför Bottenhavet (sjöförbindelserna till Finland får inte bli avbrutna) bör Sverige redan från början ha hög beredskap för att delta i försvaret av Åland. Det talar för att det bör sättas upp en tredje amfibiebataljon, utöver dagens två, med förstahandsuppgift att bidra till försvaret av Åland. 

Den stora, och ökande, betydelsen av olika kablar och rörledningar på havsbotten talar för att marinen bör ges förmågan att övervaka och skydda dessa, något som kommer kräva nya kompetenser och ny teknik. 

Sverige är det land med kanske bäst kännedom om Östersjöns hydrografi, och med en redan idag i många stycken högkvalificerad marin. Dessutom har Sverige som den störste strandägaren i Östersjön bäst förutsättningar av alla strandstater att skapa goda baseringsmöjligheter för egna såväl som allierade marinförband. Den svenska skärgården är där en stor tillgång. Sverige bör därför erbjuda sig att vara värd för ett ”Östersjökommando” i Nato.

Flygvapnet kommer antagligen vara den försvarsgren som tätast integreras i Natos operativa ledningssystem.

Flygvapnet kommer antagligen vara den försvarsgren som kommer bli tätast integrerad i Natos operativa ledningssystem, och också samverka närmast med olika Natofunktioner. Mycket kommer att vara en fråga om att bli del av olika alliansgemensamma tekniska system och funktioner. Det kommer visserligen vara kostsamma åtgärder, men de kommer bidra till att ett plus ett blir mer än två när flygoperationerna kan samordnas i en Natokontext. Ur rysk synvinkel kommer det bland annat innebära att man i det nordiska området kommer tvingas möta samordnade insatser från alla de fyra nordiska flygvapnen, en gemensam styrka som motsvarar brittiska Royal Air Force eller tyska Luftwaffe.

För närvarande pågår leverans av den senaste versionen av JAS 39 Gripen. Vad Sverige kommer behöva därefter är inte klart. I väntan på svaren från den utredning som tittar på vårt framtida luftförsvar, och som ska rapportera 2027, bör medel reserveras för att kunna påbörja mer praktiskt inriktade åtgärder, som fördjupade studier, projektering och försök. Åtgärder som kommer att behöva göras oberoende om vi själva avser att utveckla flygplan i framtiden, ingå i ett något större samarbetsprojekt eller köpa något färdigt utländskt flygplan.

Antalet flygbasbataljoner bör utökas för att möjliggöra ökad spridning av våra flygstridskrafter och därmed öka deras överlevnadsmöjligheter på marken, men också för att skapa en större flexibilitet vad avser basering av egna och allierade flygstridskrafter. Likaså bör vissa flygbaser, och civila flygfält, utvecklas för att snabbt kunna ta emot omfattande militära logistiktransporter med allt vad det kräver av fortifikatoriska förberedelser, skydd, lasthanteringssystem med mera.  

Det beslutade införandet av det flygande radar- och stridsledningssystemet S106 (GlobalEye) i det svenska flygvapnet kommer visserligen innebära en viss överlappning med Natos AWACS men också tillföra unika förmågor. Även Polen har beslutat att anskaffa denna typ av system. Här bör möjligheterna att skapa en gemensam nordisk flygande stridslednings- och spaningsfunktion, genom att anskaffa ytterligare några flygplan av den här typen, undersökas som ett tänkbart gemensamt nordiskt projekt. Förutom att det skapar en ökad redundans i regionen så skulle det utgöra en viss gardering för en situation där USA i framtiden kanske inte kan eller vill avdela omfattande resurser till det nordiska-baltiska området.

***

Anskaffningen av det förhållandevis långräckviddiga luftvärnssystemet Patriot, och samordningen inom Nato, bland annat projekten Integrated Air and Missile Defence (IAMD) och Sky Shield, gör att det finns skäl att överväga om den typen av luftvärn inte borde utgöra en del av flygvapnet. Systemet bekämpar till del samma typer av mål som jaktflyg, något som kräver en omfattande samordning med egen och allierades flygverksamhet, inte minst för att undvika vådabekämpning. Det förbandsbundna luftvärnet, som främst är avsett för markstridsförbandens självskydd bör däremot kvarstå som en del av armén (för amfibieförbandens del ingå i marinen) då systemens uppträdande och användning är helt beroende av markförbandens verksamhet på stridsfältet. Denna uppdelning vore för övrigt inte ny, det var så förra gången Sverige hade långräckviddigt luftvärn, Rb 68 Bloodhound.

Luftvärnssystem 103 Patriot. Foto: Johan Nilsson/TT

Sveriges roll som baseringsområde för allierade stridskrafter och att vara ett nav för Nato:s transporter och logistik kommer ställa mycket höga krav på samordning av olika territoriellt bundna verksamheter, i såväl fred som krig. Bland annat kommer det innebära planläggning för och ledning av: kvalificerade territorialförsvarsförband, hemvärn, förbindelsebataljoner, värdlandsstöd, militär transportsamordning över hela landet, logistik, territoriellt luftvärn samt samverkan med civila myndigheter avseende sjukvård, utrymning med mera. Det i kombination med att den operativa ledningen av våra stridskrafter i huvudsak kommer utföras av multinationella Natostaber talar för att den territoriella ledningen på svenskt territorium bör ses över. De operativa Natostaberna bör dessutom bara ha en samtalspartner i Sverige. Här bör till delar den territoriella ledningsstruktur som fanns under kalla kriget återskapas. När det gäller central nivå, Högkvarteret, kanske territoriell ledning ska vara Operationsledningens framtida huvuduppgift, nu när operativ ledning till stor del blir ett Natoansvar.

Här bör till delar den territoriella ledningsstruktur som fanns under kalla kriget återskapas.

Dagens system för officersutbildning och bemanning av staber och förband är inte utformat för Försvarsmaktens nuvarande och framtida uppgifter: att kunna planera och leda storskaligt konventionell stridsverksamhet. Nuvarande system skapades när det så kallade insatsförsvaret (avsett för mindre insatser utomlands) infördes med det därmed begränsade behovet av att ha en officerskår med kompetens att kunna planera och genomföra storskaliga, komplexa, militära operationer. Bland annat avskaffades den i tidigare officersutbildning systematiska och målinriktade utbildningen i taktik och krigsstabstjänst på brigad- och divisionsnivå – de två ämnen som var grundstenarna i den högre officersutbildningen under kalla kriget. Det är förmågor som åter är oundgängliga i såväl i nationella som internationella sammanhang.  

Likaså försvann kravet att officerare skulle vara direkt krigsplaceringsbara direkt efter genomförda nivåhöjande utbildningar, något som i praktiken minskar den tid som en officer kan utnyttjas i ”skarp” tjänst under sin karriär. Även den tidigare obligatoriska växlingen mellan förbands- och stabstjänst för att få bli befordrad till högre grader (överstelöjtnant och högre) urholkades, med allvarliga konsekvenser för den nödvändiga bredden i officerarnas kompetens. Dessa brister kommer inte kunna avhjälpas inom nuvarande officersutbildnings-/utvecklingssystem. En utredning med uppgift att se över officersförsörjningssystemet bör snarast tillsättas.

***

Ovanstående inriktning måste, trots den ökade ambitionen i förhållande till försvarsbeslutet 2020, betraktas som tämligen blygsam i beaktande av omvärldssituationen. I år avdelar Estland 3 procent och Polen 4 procent av BNP till försvarsändamål, jämfört med Sveriges 2 procent (enligt Natos beräkningsmodell). Det går knappast att skylla på att de är ”frontstater” och därmed löper större risk att bli angripna än Sverige; vi är nu med i samma allians, angrips de så är även vi med i kriget. Men i gengäld utgör deras och den övriga alliansens försvarsansträngningar en väsentlig del av försvaret av Sverige. Här uppstår den moraliska frågan varför dessa, jämfört med Sverige tämligen fattiga länder, relativt sett ska bidra avsevärt mer till vårt gemensamma försvar än vad vi gör? Våra hotbedömningar är dessutom väldigt lika.

Att genomföra det som beslutades i Försvarsbeslutet 2020, och de ambitionshöjningar som nu behövs, kommer att kräva avsevärt ökade anslag. Om det rör sig om en anslagsnivå på 2,9 procent eller 3,2 procent av BNP är omöjligt att ange i nuläget. Endast Försvarsmakten och Försvarets materielverk kan i detalj redovisa hur de olika förslagen kan och bör utformas avseende personalinnehåll, materiel med mera, och är därmed de som måste ges uppgiften att göra mer detaljerade kostnadsberäkningar. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Detta får dock inte hindra Försvarsberedningen från att tydligt peka på de förmågor som beredningen bedömer är nödvändiga för att bygga ett försvar som kan ge ett positivt bidrag till Natos avskräckningsförmåga i regionen, och om så skulle krävas avvärja ett ryskt angrepp. 

Utöver bedömningen av vad som krävs ekonomiskt på längre sikt bör ett ”startbidrag”, vid sidan om ordinarie försvars(stats)budget, på i storleksordningen 100 miljarder kronor övervägas för att omedelbart kunna påbörja återanskaffning av sådan materiel som skänkts till Ukraina samt anskaffning av sådant som det råder akut brist på, till exempel olika typer av ammunition och reservdelar. Och inte minst sådana basala ting som uniformer, kroppsskydd och personliga eldhandvapen för den enskilde soldaten. Det krävs även stora summor för att i en del fall beta av långa reparationsköer.

Behovet att snabbt anskaffa stora mängder materiel innebär, bland mycket annat, att vi måste frigöra oss från vissa invanda sätt att tänka. Till exempel att vi tänker i ekonomiskt optimala omsättningscykler och att vi alltför mycket fokuserar på det långsiktiga. Det senare har vi ibland kallat medveten risktagning. I dag känns det argumentet måttligt gångbart. Snarare bör vi tänka som man gjorde vid upprustningen under beredskapsåren 1939-1945: det är bråttom, materielen kan behöva komma till användning, vi får acceptera att det kostar mycket ”up front” och att vi skapar ”omsättningspucklar” när mycket materiel som blir gammal samtidigt ska omsättas någon gång i framtiden.  

Slutligen: trots de stora behov som vi själva har, får inte stödet till Ukraina minskas. Det bör tvärtom öka. Skulle Ryssland inkassera vinster, stora men även små, med sitt anfallskrig mot Ukraina ökar risken för ryska militära äventyrligheter också i vårt närområde, och därmed behovet av dramatiskt större svenska försvarssatsningar än vad som skissats här.

Omslagsfotot föreställer svenska soldater från Norrlandsbrigaden i Boden under övning tillsammans med finska jägarförband i norra Finland. Foto: Anders Wiklund/TT