Hederskulturen och dess konkreta uttryck var aldrig enbart en fråga om jämställdhet. Det var och är en grundläggande kultur- och värderingskonflikt. Sverige måste försvara sina grundläggande värden innan de urholkas av parallella samhällsstrukturer, skriver Maria Ingerö Alias.
Varje gång jag föreläser om demokratihotande parallella strukturer ställer jag samma fråga: När uppstod desinformationen om att socialtjänsten kidnappar invandrares barn? Svaren brukar komma snabbt. 2021? 2022?
Första gången jag hörde att myndigheterna ”tar barn” var emellertid i december 1991. Jag var sex år och hade varit i Sverige några dagar. Ryktena och påståendena fanns långt innan de blev en nationell och senare internationell fråga, och Sverige missade dem.
Det borde få oss att ställa en större fråga: Vad mer har missats?
Debatten om hederskultur fokuserar oftast på det som syns: hot, våld, könsstympning, barnäktenskap och, i de värsta fallen, mord. Men likt isberg är merparten osynligt.
Under vattenytan finns de underliggande normerna som orsakar förtrycket, kontrollen, isoleringen, ryktesspridningen, lojalitetskraven och de informella maktstrukturerna.
Det handlar om ett sociokulturellt ekosystem som står i direkt strid med svensk demokrati. Här har Sverige fortfarande blinda fläckar. Vi har lärt oss att titta efter det synliga förtrycket, men vi förstår fortfarande inte fullt ut vad som orsakar det.
Hedersrelaterat våld och förtryck har länge betraktats genom ett jämställdhetsfilter. Som en exotisk variant av partnervåld. Det är ett allvarligt misstag.
Våld i nära relationer förekommer över hela världen. Hedersrelaterat våld och förtryck gör det inte. Partnervåld utövas av en person mot en annan, ofta utan att någon utanför hemmet känner till det. Hedersförtryck – våldsamt eller ej – utövas av hela familjer, släkter och bekanta. Ansvaret att ställa till rätta eller bestraffa kan ligga på en eller ett par personer. Övervakningen och den sociala kontrollen kan utövas av hundratals män och kvinnor. Till skillnad från partnervåld ses inte detta som skamligt. Inte heller är det hemligt.
Det är ingen slump att det hyperindividualistiska Sverige inte förstår kollektiva lojaliteter.
Det är ingen slump att det hyperindividualistiska Sverige inte förstår kollektiva lojaliteter. Här tas för självklart att lagen gäller alla, att den offentliga makten utövas av demokratiska organ, att myndigheter agerar utifrån lagen och att varje invånare har grundläggande fri- och rättigheter. Så ser Sveriges gemensamma erfarenhet ut.
Hederskulturen är vanligast och starkast i regioner som har exakt motsatt erfarenhet. I regioner där lagen inte är objektiv, där makt utövas av den som är stark nog att göra det och där individuella rättigheter, eller ens önskemål, saknar betydelse. I sådana länder är staten inte ett skydd, utan ett hot som man bäst möter genom att bilda familjer och klaner med styrka nog att värna sina intressen.
Men för att vara stark nog att ge skydd måste den släkten även värna sitt rykte. Skyddet har en prislapp och priset är varje familjemedlems frihet. Det är alltså en annan sorts familjegemenskap än vad svenskar lägger i begreppet. Och där den är starkast anses den ha företräde framför svensk lag.
Lojaliteten till familjen eller den egna gruppen kan och får vara stark. Men den får inte höjas över lagen eller enskilda människors grundläggande fri- och rättigheter. Om det tillåts är våra demokratiskt fattade lagar, och därmed demokratin i sig, försatt ur spel.
Svenska makthavare kan hävda att de inte förstod hederns tankefigurer, men de kan inte förneka att de kände till dess uttryck. Fram till den 1 maj 2004 kunde barn få dispens för att gifta sig. Därefter skärptes reglerna genom att det uttryckligen krävdes särskilda skäl. Möjligheten till äktenskapsdispens avskaffades helt 2014. Däremot fanns aldrig någon regel om att skolor får undanta flickor från simundervisning, men mycket tyder på att det ändå var relativt vanligt. Medier har långt in på tjugohundratalet rapporterat om skolor som ordnat separat undervisning för flickor, ibland efter skoltid.
Parallella strukturer behöver inte resultera i brottsliga handlingar. Social kontroll är inte straffbart i sig, även när den begränsar friheter som i Sverige tas för givna. En ung kvinna som inte accepterar släktens val av make blir inte självklart misshandlad eller dödad. Men hon kan bli utesluten av inte bara familjen, utan av nästan alla hon känner och umgås med. Det hotet skulle även för de flesta av oss vara mer skrämmande. Men att säga upp bekantskapen med någon är inget lagbrott och bör heller inte vara det.
En företeelse som inte bara förekommer i hederskultursammanhang, men som kan förekomma i samma miljöer är Hawala. Hawala är ett informellt system för penningöverföring via olika mellanhänder. Det kan användas i helt legitima syften, som att hjälpa släktingar i ett land med opålitliga eller obefintliga banksystem. Finansinspektionen har samtidigt pekat på att ”Hawala är ett sårbart system som lätt utnyttjas för penningtvätt och terrorfinansiering”. Det är ingen vågad slutsats.
Den gemensamma nämnaren mellan hederskultur och Hawala är att båda är informella system som inte är kompatibla med Sverige eller andra moderna västländer.
Den gemensamma nämnaren mellan hederskultur och Hawala är att båda är informella system som inte är kompatibla med Sverige eller andra moderna västländer. När informella strukturer kombineras med svag myndighetsnärvaro, bristande informationsdelning och låg tillit till samhället så blir konsekvenserna större än den enskilda företeelsen.
Problemen sprids och utvecklas från att beröra enskilda människor till att orsaka systemproblem och slutligen till konkreta hot mot demokratin. Ett konkret exempel är korankravallerna påsken 2022 när flera städer drabbades av upplopp därför att det inte längre finns en svensk enighet om rätten att kritisera religioner.
Det här betyder inte att varje familj med hedersnormer utgör ett hot mot demokratin, eller att varje informellt betalningssystem är kriminellt. Och det betyder definitivt inte att människor med en viss bakgrund ska misstänkliggöras. Det är inte människor vi ska bekämpa. Det är förtryckande normer, informella maktstrukturer och kriminalitet som vi måste identifiera och bekämpa. Men vi behöver inse att en soppa har flera ingredienser.
Det här var aldrig enbart en fråga om jämställdhet eller patriarkala strukturer. Det var och är en grundläggande kultur- och värderingskonflikt. Regeringens utredning om parallella samhällsstrukturer, som kom i augusti, slår fast att hundratusentals människor lever i områden med parallell rättsskipning. Att släktbaserade nätverk nästlat sig in i myndigheter, banker och politik.
Att nätverken är just släktbaserade är ingen slump. Inom annan organiserad brottslighet uppstår ständigt konflikter som i sin tur kan användas av polis och åklagare i brottsutredningar. Men familjemedlemmar är mindre benägna att bryta all kontakt och vittna mot varandra i domstol. Här finns ett direkt samband mellan kriminaliteten och hederskulturen. Samma hederskontext som hindrar en ung kvinna från hennes lagstadgade fri- och rättigheter hindrar även släktens ekonomiska intressen från att kollapsa.
Den tillnyktring som framträder i utredningen är dock begränsad. En fulltextsökning ger över 600 träffar på ”integration” och dess böjningar och sammansättningar. Samtidigt konstaterar utredningen, fullt korrekt, att det inte finns någon allmänt accepterad definition av vad integration är och innebär. Utredningen hänvisar även till EU:s beskrivning av integration som en ”dynamisk dubbelriktad process med ömsesidigt tillmötesgående”. Det kan i princip tolkas som en uppmaning till alla inblandade att mötas på halva vägen.
Hur ska den kompromissen se ut? Ska vi acceptera viss förekomst av hedersförtryck så länge ingen blir mördad? Ska Sverige – och EU – göra undantag för Hawala i lagarna mot penningtvätt? Ska vi ge föräldrar rätten att hålla sina barn borta från skolans simundervisning? Återinföra vissa undantag för barnäktenskap?
Utredningen föreslår naturligtvis inget sådant, däremot anser den att integrationen måste bli bättre. Så för att sammanfatta: ingen vet riktigt vad integration är, de flesta har insett att arbete och språkkunskaper inte nödvändigtvis bryter ner antidemokratiska värderingar och vi vill inte ha de konsekvenser som EU:s kompromiss-integration skulle innebära. Men integration är ändå viktigt, på något sätt. Det är inte konstigt att debatten är så förvirrad.
Nu måste vi komma vidare. Antingen enas vi om vad integration är, eller så lägger vi ner begreppet helt. Riksdagen kan inte rösta om vad folk tycker och känner, men den kan rösta om hur vi försvarar de värden som uttrycks i Sveriges grundlagar – innan de parallella samhällsstrukturerna blir starka nog att skriva nya. Man ska inte behöva lämna sin identitet vid tullen på Arlanda. Men man ska inte heller kunna passera den med planer på att kullkasta demokratins grundläggande värderingar. Den enskilda människans värdighet och Sveriges demokrati är inget vi förhandlar om. Det är själva grunden för Sverige, och det är värt att försvara.
Det var därför min familj kom hit, den där vintern i slutet av 1991.
Omslagsbilden är AI-genererad i Stable Diffusion Online.
