Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtari gör en stark valspurt. Från mer eller mindre uträknade ser de ut att kunna rädda kvar Liberalerna i riksdagen, skriver Sakine Madon.
Så kom den till slut, opinionsmätningen som puttar upp Liberalerna till 4,3 procent. Uppgången i Novusmätningen är statistiskt säkerställd. Borgerliga stödröstares rädsla för att Tidö-sidan förlorar om Liberalerna åker ur riksdagen lär vara en betydande förklaring till uppgången. Men framför allt är det en effekt av partiledare Simona Mohamsson och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari. Var de än dyker upp i valrörelsens slutskede är de pålästa, offensiva – ja, orädda.
När man ser dem i tv-rutan är det lätt att glömma hur Mohamsson i fjol tog över ett splittrat parti i kris. Till en början fick hon företräda partiets kompromisslinje som gick ut på att försvara Tidösamarbetet men ändå motsätta sig Sverigedemokraterna i regering. Så kom sedan den plötsliga vändningen med ”tv-kramen” när Mohamsson inte bara verkade överraska Jimmie Åkesson i tv-studion, utan också en hel del partivänner. En del av dem lämnade besviket sina poster, i Uppsala har det till och med startats ett nytt parti (Liberalt initiativ) med avhoppare från partiet.
Mohamsson kampanjade för Erik Ullenhag mot Nyamko Sabuni i ordförandestriden 2019. Hur skulle denna tjej från partiets vänsterfalang – dessutom utan erfarenhet av att vara rikspolitiker – kunna leda ett Liberalerna där en majoritet känner sig hemma i borgerligheten? Och hur kom det sig att partiets ministrar inte ställde sig på rad för att försöka bli partiledare efter att Johan Pehrson kastade in handduken? Om partitopparna inte själva verkade tro på partiet, hur skulle då väljarna göra det?
Det såg och har minst sagt sett kört ut. Fram till denna valspurt, vill säga.
I Agendas klimatdebatt härom veckan märktes det att Romina Pourmokhtari kan frågorna väl – och inte är rädd för att syna oppositionen. Med samma offensiva stil har Simona Mohamsson tagit tv-debatt efter tv-debatt. I den som Dagens Industri och Expressen ordnade bar Mohamsson en Davidsstjärna, och bara det fick hennes kritiker att tappa fotfästet. Tv-profilen Filip Dikmen påstod i ett klipp att Mohamsson måste vara köpt av Israel och USA, att ”The bitch is gonna be picked”. Uttryck som ”husblatte”, med olika variationer, har haglat. Valley Ghanem, som har arbetat med projekt mot diskriminering i Malmö stad, utbrast till och med att ”må hon brännas”.
Det såg och har minst sagt sett kört ut. Fram till denna valspurt, vill säga.
Liberalernas förstanamn i Stockholm, Gulan Avci, skrev häromdagen på sin Facebooksida om reaktionerna hon hade fått efter att ha lagt upp en bild på sig, Pourmokhtari och Mohamsson. Avci skrev att det finns ”något väldigt avslöjande i hur delar av vänstern reagerar när kvinnor med utländsk bakgrund inte tycker som de förväntas göra”, och att L-trion har kallats ”köpta, styrda” och jämförts ”med prostituerade”. Bakom ”alla fina ord om feminism, tolerans och antirasism” är det det här som finns, påpekade Avci.
Identitetspolitikens sunkiga reducerande av invandrare som ”tycker fel”, och uttryck som husblatte, står i stark kontrast mot det liberala borgerliga sättet att se på individen.
Här finns en tredje förklaring till Liberalernas uppgång: att Simona Mohamsson och hennes partikamrater blir så påhoppade och hatade. Då tickar de borgerliga stödrösterna in.
