Förorten är inte förlorad

I valdistriktet Rinkeby C fick de rödgröna partierna nio av tio röster. Vänsterpartiet blev största parti, Socialdemokraterna näst största. Sverigedemokraterna fick sjutton röster. Kristdemokraterna tre. Moderaterna syns inte i den preliminära sammanräkningen.

Det är inte ett valresultat. Det är ett uppslagsverk över vad som händer när ett parti får bygga ett samhälle i fyrtio år utan konkurrens.

Två förklaringar dominerar den borgerliga eftervalsdebatten, och båda är fel. Den första kommer från högerkanten: förortens väljare röstar enligt klan, de är importerade för att säkra vänsterns valsegrar, och det finns ingenting att göra åt saken. Den andra kommer från mitten: väljarna i förorten är identitetspolitiska och därför bortom räckhåll för sakpolitik, så det är inte ens rationellt att försöka.

Den första förklaringen är determinism. Den andra är resignation. Ingen av dem tål mötet med empirin.

Den första förklaringen har en politisk konsekvens som sällan skrivs ut. Om väljarna är oföränderliga återstår bara att de blir färre. Det är därför återvandring är Sverigedemokraternas svar på förorten. Frivillig återvandring mot ersättning och utvisning av dömda brottslingar är i dag i praktiken accepterat över blockgränsen, men volymerna är så små att de inte spelar någon roll för ett enda valdistrikt. De som utvisas för brott saknar dessutom nästan alltid medborgarskap och röstar därför inte i riksdagsval. För att återvandring skulle förändra valkartan krävs volymer som ingen svensk majoritet har visat sig vilja ha. Valresultatet den 13 september gav knappast mandat för det. Den som bygger sin förortsstrategi på att väljarna ska försvinna har därför ingen strategi. Det finns dessutom en ironi i talet om invandringen som vänsterns redskap för att ordna valsegrar. Mätt i mandat är ingen så stor vinnare på invandringen som Sverigedemokraterna. Partiet växte från 5,7 procent 2010 till 20,5 procent 2022, i takt med att invandringen ökade, och hade utan den knappast suttit i riksdagen. Om migrationen var ett vapen träffade det fel.

***

När Novus i somras redovisade att drygt åttio procent av väljare som definierar sig som muslimer avser att rösta rödgrönt togs siffran som intäkt för att hela gruppen utrikes födda var förlorad. Men undersökningen omfattade endast 2,6 procent av väljarkåren, ungefär 208 000 personer, vilket är nästan exakt det antal som MUCF registrerar som praktiserande i bidragsberättigade muslimska samfund.

Det finns 2,2 miljoner utrikes födda i Sverige. Bland dem finns hela diasporan från forna Jugoslavien, syrianer, assyrier, kaldéer, iranier som flydde ayatollorna, chilenare, eritreanska kristna och vietnameser. Att extrapolera från 208 000 samfundsmedlemmar till två miljoner människor saknar vetenskapligt stöd. Det är omvänt önsketänkande.

Den som ändå vill hävda att människor med bakgrund i vissa länder är dömda att rösta i block får förklara två fall som pekar åt samma håll men på helt olika sätt.

Stephen Harpers konservativa parti tillbringade ett decennium i Torontos invandrarförorter.

Det första är Kanada. Stephen Harpers konservativa parti tillbringade ett decennium i Torontos invandrarförorter. Immigrationsministern Jason Kenney gjorde en lyssnarturné bland grupper som tidigare känt sig bortstötta av partiet, rekryterade kandidater ur dem, levererade på frågor som spelade roll för dem och gick på femton teceremonier på en dag under valrörelsen 2011. Det året vann partiet enligt sina egna mätningar två tredjedelar av de kantonesisktalande väljarna och bröt Liberalernas grepp om förorterna. Ingen princip övergavs. Ingen fiende utpekades. Man var bara närvarande. Länge.

Det andra är USA. Donald Trump tog enligt Pews validerade väljardata 48 procent av latinos 2024, upp från 36 procent fyra år tidigare, trots en retorik som borde ha gjort det omöjligt. Men vägen dit var inte närvaro. Den var vrede. Väljarna gick till Trump därför att inflationen åt upp deras löner och därför att Demokraterna hade slutat tala med dem om annat än deras ursprung. Det fungerade. Det fungerade snabbt. Och det håller redan på att rinna ut. I valen 2025 och 2026 har en betydande del av dessa väljare börjat gå tillbaka.

Så finns det två vägar till samma väljare. Den ena är långsam, anständig och beständig. Den andra är snabb, uppslitande och lånad. Den kanadensiska kräver tålamod. Den amerikanska kräver att någon annan först har misslyckats tillräckligt grovt. Vi föredrar den första, och skriver den här artikeln för att Sverige ska slippa den andra.

Väljare är inte förutbestämda. Men de är organiserade. Och det är där den borgerliga analysen har stannat.

***

Socialdemokraternas dominans i förorten vilar inte främst på ideologi. Den vilar på institutioner som är finansierade av skattebetalarna och kontrollerade av rörelsen.

Studieförbundet ABF tog 2023 emot omkring 400 miljoner kronor i statsbidrag från Folkbildningsrådet. Formellt partipolitiskt obundet, i praktiken och inte minst historiskt arbetarrörelsens utbildningsorganisation. Riksrevisionen har vid tre tillfällen, 1999, 2011 och 2022, konstaterat att kontrollen av studieförbundens verksamhet brister i varje led, och att när oegentligheter upptäcks är det förbunden själva som avgör om en polisanmälan ska göras. I Skellefteå felrapporterades nära 28 000 studietimmar under tre år. I Örebro överdrev en lokal förening sin verksamhet med flera miljoner. Återkraven har varit symboliska. Ingen enskild har ställts till svars.

Det är vad som brukar kallas mjuk korruption: system som är formellt korrekta men konstruerade för att aldrig behöva bära konsekvenserna av sina egna beslut. Runt 40 statliga myndigheter fördelar varje år över 20 miljarder kronor till föreningsliv, folkrörelser och trossamfund, byggt på självrapportering och tillit. Den som kan nyckelorden får pengarna.

Hyresgästföreningen är nästa lager. Förbundet är medlem i ABF, samtliga förbundsordförande har haft socialdemokratisk partibakgrund och organisationen driver återkommande valrörelse tillsammans med partiet. Inför valet 2018 kandiderade tolv av föreningens tjänstemän; nio av dem för Socialdemokraterna. Samtidigt betalar varje hyresgäst i landet en hyressättningsavgift till föreningen, oavsett om man är medlem eller inte. I praktiken den form av kollektivanslutning av medlemmar som LO lämnade 1991 men som lever kvar i bostadspolitiken.

Det tredje lagret är det lokala. Kommunala föreningsbidrag, fritidsgårdar, kulturföreningar och de anställningar som följer med dem. I Botkyrka och Sigtuna har det under lång tid dokumenterats hur partiföreningar, föreningsbidrag och kommunala tjänster vävts samman till vad som bäst beskrivs som kommunalt maffiastyre. Och detta har en egen historia: redan 1999 slöt Socialdemokraternas dåvarande Broderskapsrörelse ett avtal med Sveriges Muslimska Råd med det uttalade syftet att öka antalet valbara muslimer på partiets listor. Uppgörelsen var inte ideologisk. Den var organisatorisk.

Läggs lagren på varandra framträder såväl ett mönster som en struktur. Den som bor i förorten möter Socialdemokraterna som hyresvärdens motpart, som studiecirkelns arrangör, som föreningsbidragets utbetalare, som arbetsgivare på fritidsgården och som den lokala imamens samtalspartner. Man behöver inte hålla med partiet. Man behöver bara leva i det.

Partivalet i förorten är inte en åsikt. Det är en social norm. Och normer upprätthålls av institutioner, inte av övertygelser.

***

Här ligger den goda nyheten, och den är viktigare än allt det föregående.

Värderingar är svåra att ändra. Institutioner går att bygga om. Frihet är inte ett tillstånd i grundlagen. Den är att ingen annan äger din vardag. Om förortens röstmönster berodde på att människorna där bar på oföränderliga övertygelser vore saken avgjord. Men det gör de inte. De röstar som sin omgivning röstar därför att omgivningen är organiserad av en enda rörelse med skattebetalarnas pengar. Den dagen infrastrukturen inte längre är ett monopol kommer samma människor att rösta som andra svenskar gör: efter sin plånbok, sin skola, sin trygghet och sina barns framtid.

Det är inte en teori. Det är vad som hände i Toronto. Högern vann inte genom att överge sina principer eller genom att vänta på motståndarens kollaps. Den vann genom att vara närvarande i tio år, rekrytera kandidater ur grupperna själva och behandla väljarna som vuxna människor med egna liv, inte som ett kollektiv. Det är den vägen som leder till integration. Den andra leder bara till nästa val.

Den dagen infrastrukturen inte längre är ett monopol kommer samma människor att rösta som andra svenskar gör: efter sin plånbok, sin skola, sin trygghet och sina barns framtid.

Det första är att sluta subventionera monopolet. Statsbidrag till studieförbund, trossamfund och civilsamhälle ska villkoras med reell granskning, inte självrapportering. Riksrevisionens tre rapporter räcker som underlag. Det handlar inte om att strypa folkbildningen. Det handlar om att den som får skattemedel ska kunna visa vad pengarna gick till, och att den som inte kan det ska mista dem. Lika villkor för alla studieförbund är inte ett angrepp på ABF. Det är ett angrepp på privilegiet.

Det andra är att avskaffa den sista kollektivanslutningen. Hyressättningsavgiften ska bort. Den som vill vara medlem i Hyresgästföreningen ska betala för det själv, som medlemmar i alla andra föreningar gör. En organisation som driver valrörelse för ett parti ska inte finansieras av dem som röstar på ett annat.

Det tredje är att bygga eget. Ett parti som vill vinna förorten måste finnas där mellan valen. Inte i form av kampanjbesök vart fjärde år utan som föreningar, som kandidater, som människor med adress i området. Det tar ett decennium. Det tog ett decennium i Kanada. Det finns ingen genväg, och det är just därför ingen har försökt.

Det fjärde följer av de tre första. När partiet inte längre äger vardagen kan människor i förorten mötas som det de är: föräldrar som vill välja skola, företagare som vill slippa byråkrati och betala rimlig skatt, boende som vill äga sin lägenhet, brottsoffer som vill se polisen. Det är där sakpolitiken börjar. Och det är där friheten börjar: i valet av skola, av bostad, av vem man vill lita på. Inte hos ”invandraren” eller ”icke-svensken”, utan hos personen.

***

Den som säger att förortens väljare är förlorade säger i praktiken att integration är omöjlig. Vi menar motsatsen. Integration är precis det som sker när en människa slutar definieras av den enda organisation som hade råd att finnas i hennes kvarter och i stället får bli det hon själv väljer att vara: yrkesarbetande, sparare, förälder, medborgare.

Socialdemokraterna byggde en gång folkhemmet med studiecirklar, hyresgästföreningar och lokalorganisationer. Det var en imponerande prestation. Men en rörelse som vuxit ihop med staten upphör att vara en folkrörelse och blir ett förvaltningsorgan för sin egen fortlevnad. I förorten har det förvaltningsorganet i decennier fått avgöra vem som får bidrag, vem som får jobb och vem som får en plats på listan.

Att bryta det är inte att ta något ifrån förortens invånare. Det är att ge dem tillbaka rätten att vara oorganiserade. Rätten att rösta fel enligt sin hyresvärd. Rätten att vara svensk på det sätt alla andra är det: utan att någon frågar först. Rätten att vara en fri människa.

Förorten är inte förlorad. Den är organiserad. Och det som är organiserat kan organiseras om.