Där klanen mötte rörelsen

Tjärna ängar i Borlänge blev känt, eller ökänt, för en bredare allmänhet i november 2017 – i spåren av flyktingkrisen. En områdespolis, som intervjuades i lokaltidningen Borlänge Tidning, slog larm om att man inte visste hur många som egentligen bodde på Tjärna ängar. Officiellt bodde där 3 500 personer, men beräkningar utifrån vattenkonsumtionen och mängden hushållssopor pekade på att befolkningen kunde vara så stor som 10 000. 

Siffran om Tjärna ängars befolkning som spreds i debatten var, med stor sannolikhet, i överkant. Men poängen var ändå relevant. Miljonprogramsområdet några kilometer nordväst om Borlänges centrum var en plats där man inte riktigt visste vad som pågick – ett parallellsamhälle där det svenska samhällets institutioner var frånvarande.

Men hjärtat i Tjärna ängar, valdistriktet Tjärna allé, var också Socialdemokraternas starkaste fäste i riksdagsvalet för fyra år sedan. I valdistriktet där 89 procent av invånarna hade utländsk bakgrund, samtidigt som endast 36 procent var sysselsatta i arbete, fick S 67,96 procent av rösterna. Näst största parti blev Vänsterpartiet med 8,9 procent. Tredjeplatsen gick till Sverigedemokraterna med 6,9 procent. 

Borlänge är klassisk socialdemokratisk mark. Det är en stad byggd kring basindustrin och i dess förlängning arbetarrörelsen. Från Kvarnsvedens pappersbruk levererades pappret till Ikeakatalogen och till dagstidningar på brittiska öarna fram tills det att bruket lades ner för några år sedan. Domnarvets stålverk, som ingår i SSAB, fortsätter däremot att leverera tunnplåt till bland annat europeisk fordonsindustri. Precis som i många andra bruksorter har socialdemokratin, och arbetarrörelsen i bred bemärkelse, präglat inte bara politiken utan även människors vardag.

I Borlänge var man socialdemokrat. Allt annat var, om inte otänkbart, så i varje fall udda.

Det är på platser som Borlänge som arbetarrörelsen verkligen har funnits med från vaggan till graven – från Unga örnar via parti, fack, ABF och Konsum till PRO och Fonus. Sebastian Karlberg, regionråd för S i Dalarna, sammanfattade förra året denna kultur på ett bra sätt i en artikel för tankesmedjan Tiden där han beskrev sin egen uppväxt i staden: 

“Socialdemokratin var en så självklar del av Borlänge och bruksorten att det inte var något som behövde diskuteras. Det fanns en undermedveten känsla av att arbetarrörelsen var på vår sida och skulle ta hand om oss om vi bara gjorde så gott vi kunde.”

I Borlänge var man socialdemokrat. Allt annat var, om inte otänkbart, så i varje fall udda.

På många håll har arbetarrörelsens organisatoriska infrastruktur tynat bort i takt med att den kollektiva arbetarklassidentiteten försvagats. Industriarbetarna lever medelklassliv, och bygger trädäck till villan i stället för att gå på studiecirklar hos ABF, och när det är val röstar många på Sverigedemokraterna och en del på Moderaterna. Så är det förstås också i Borlänge, där inte minst SD vuxit sig allt större det gångna decenniet. 

Samtidigt är Borlänge en plats där arbetarrörelsens sociala infrastruktur lever vidare i form av ett finmaskigt nätverk av föreningar. En förklaring är att Borlänge är en relativt liten stad vars historia helt sammanfaller med basindustrin och arbetarrörelsen. Socialdemokratins ställning har dessutom förstärkts av att Borlänge under lång tid styrts av starka och populära S-profiler som även gjort nationellt avtryck. Det gäller inte minst den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist. 

Men det handlar också om att socialdemokratin i Borlänge lyckats integrera nya grupper i den klassiska rörelseinfrastrukturen i takt med att banden till den svenska arbetarklassen luckrats upp. 

Under en period talades det om att Borlänge hade norra Europas största diaspora av somalier. 

Den stora invandrargruppen i Borlänge är sedan länge somalier och många av dem bor på just Tjärna ängar. Under en period talades det till och med om att Borlänge hade norra Europas största diaspora av somalier. Som exempelvis journalisten Per Brinkemo beskrivit i boken Mellan klan och stat (2014) finns det en mycket stark somalisk klankultur. 

Sannolikt är detta centralt om man vill förstå stödet för S på Tjärna ängar. S-topparna i Borlänge har odlat kontakter med ledande personer i de somaliska klanerna. Samtidigt har arbetarrörelsens nät av föreningar – från Unga örnar till ABF och PRO – kommit att fylla en social roll för Borlänges somaliska befolkning, snarlik den man en gång i tiden spelade för svensk arbetarklass. En del skulle beskriva det som att klan och rörelse smält samman. Dessa förhållanden har givetvis resulterat i återkommande anklagelser om att Socialdemokraterna använder föreningsbidragen för att köpa röster på Tjärna ängar. 

Det är lätt att förstå att det vållade viss lokal turbulens när Magdalena Andersson i slutet av valrörelsen 2022 uttalade att vi inte ska inte ha några ”somalitowns” i Sverige. 

Men detta understryker även ett grundläggande socialdemokratiskt dilemma. I takt med att banden till de traditionella väljargrupperna försvagats har S i tilltagande utsträckning lutat sig mot invandrargrupper där det fortfarande finns starka kollektiva identiteter som går att knyta till S-röstande. Det märks inte minst i listan över Socialdemokraternas fem starkaste fästen vid valet 2022. Vid sidan om Tjärna allé återfinns där tre andra valdistrikt där andelen invånare med utländsk bakgrund ligger kring 90 procent samtidigt som sysselsättningsgraden är låg. Det femte är ett valdistrikt i Norrbotten med en hög andel äldre. Frågan är hur långsiktig en sådan väljardemografi är. 

I dag flyttar folk från Tjärna ängar. Lägenheter står tomma och det talas om att börja riva.

På så sätt påminner Socialdemokraternas situation om de kommuner som kring 2015 började glädjas över stor inflyttning, men som några år senare insåg att flyktingmottagandet endast var en tillfällig respit från en strukturell nedgångstrend.

Det är ju, som Borlänges starke man Erik Nises (S) nyligen konstaterade, inte längre någon som drömmer om ”en tvåa med linoleumgolv på Tjärna ängar”.

Detta är den åttonde och avslutande artikeln i en serie där Smedjans chefredaktör Svend Dahl inför valet den 13 september besöker riksdagspartiernas starkaste fästen på valdistriktsnivå.

Omslagsfoto från valdistriktet Tjärna allé: Svend Dahl