Vem vinner kampen om Europa?

Det fanns en påtaglig frustration i Ursula von der Leyens röst när hon i onsdags höll sitt stora tal om tillståndet i EU framför Europaparlamentet i Strasbourg. 

Anledningen sammanfattades ganska väl av von der Leyen själv – med Charles Dickens ord slog hon fast att Europa aldrig varit så starkt som det är nu, men samtidigt aldrig så skört. 

De senaste åren har Europa sackat efter vad gäller tillväxt och innovation, sett sig omsprunget av Kina och USA. Unionen har misslyckats med att förvandla sin stora marknad till en geopolitisk hävstång för globalt inflytande. Samtidigt finns en insikt om vad som måste göras både i Bryssel och medlemsländerna. I klartext, att genomföra de reformer som Mario Draghi föreslog i sin stora rapport om Europas konkurrenskraft 2024.

Trots det har endast 15 procent av Draghirapportens reformer genomförts fullt ut. Så varför går det så långsamt?

Frågan berör det europeiska projektets existensberättigande. Bara några dagar efter talet kom en kalldusch för von der Leyens eget parti CDU som i praktiken raderades ut från den politiska kartan i delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern. Störst blev i stället Alternativ för Tyskland, ett pro-ryskt högerradikalt parti som är motståndare till EU som sådant.

För att undvika att AfD och dess likasinnade blir morgondagens norm i europeisk politik finns alltså en bred insikt bland Europas mitten-höger att den ekonomiska stagnationen måste vändas – i Tyskland som i Europa. 

Men hur ska det gå till?

Ett intressant svar på den frågan levereras nu från Macrons franska rörelse, som de senaste åren utmärkt sig som den mest visionära i europeisk politik. 

Ungefär samtidigt som AfD lade champagnen på kylning i den gamla svensk-staden Schwerin höll den franske presidentkandidaten Gabriel Attal ett passionerat anförande på rymdbolaget Latitude i Reims. Bakom honom, modeller för satelliter som kan konkurrera med Elon Musk, och två flaggor: En fransk, en europeisk. Attal var under en kort period premiärminister och fram till 2016 medlem i socialistpartiet innan han gick med i Macrons mittenliberala parti Renaissance. Nu vill han vinna presidentvalet 2027 på att vara Frankrikes mest visionäre europé.

Ulf Kristersson har nu plötsligt lite mer fritid. Varför inte använda den för att bjuda in en av Europas mest lovande politiker till Stockholm?

I sitt linjetal riktade Attal hård kritik mot von der Leyen. Nationalstaternas Europa har misslyckats med att lägga grunden för välstånd, slog han fast med emfas. Om Europa inte ska förvandlas till ”USA:s 51:a delstat eller den 24:e provinsen i Kina” behöver vi fullt ut ta steget mot ett ”Europas förenta stater”. 

Attal har helt rätt i att Draghis vision om en helt harmoniserad marknad och ett Europa som åter bygger välstånd i amerikansk klass bara kan realiseras om vi lär av amerikanernas främsta styrka: federalismen. 

Lösningen är lika enkel i teorin som den är svår i praktiken: Ta bort alla barriärer som hindrar fri rörlighet och konkurrens på Europas inre marknad, i första hand alla nationella särregler. Det innebär även en helt europeisk bolagsrätt, gemensamma europeiska skatter, och en europeisk kapitalmarknad med federala regler. 

Med talet axlar Attal nu manteln från Macron som den mest visionäre ledaren i europeisk politik, och går dessutom längre än sin läromästare. Macron tror också på ett enat Europa, men skulle aldrig våga ta ordet federalism i sin mun. 

Frågan är dock om det är en vision Europa behöver.

Samtidigt som Attal landar helt rätt i att en federal marknad behövs, landar han helt fel i hur han föreställer sig att denna marknad ska styras. Inte minst när han pekar ut en detaljerad industripolitik ”med planering, sektor för sektor” som nödvändig för att skapa europeiska bolag som kan konkurrera med USA och Kina. 

Tron på statlig dirigism i industripolitiken må vara naturlig för en fransman som vuxit upp med minnet av statliga prestigeprojekt som TGV och Minitel, men det är inte där dagens europeiska framgångsexempel finns. 

Styrkan i en federal marknad ligger just i att den inte behöver detaljstyras annat än med grundläggande regler. Det var ju denna ”ordoliberalism” som en gång i tiden vägledde framväxten av Europas inre marknad.  

Om Attal verkligen tror på federalismen borde han snarare titta på vad som utmärker de länder som går emot den europeiska trenden av stagnation. Däribland Sverige.  

Vi har lyckats för att vi har en välfungerande kapitalmarknad, enkla regler för aktiehandel, en entreprenöriell kultur, och goda skatteincitament för affärsänglar, inte på grund av storskalig, statlig industripolitik. Med andra ord, allt det som Frankrike önskar att de hade men inte har.  

Det återstår nu att se om Attals vision kan vinna över fler europeiska ledare när frustrationen över den långsamma reformtakten blir allt mer uppenbar. Men hans  ”Europas förenta stater” skulle onekligen ha större chanser att bli en enande vision om den blev något mer svensk och lite mindre fransk

Fransmännen må ha haft rätt i insikten om betydelsen av den strategiska staten, men när det gäller en dynamisk kapitalism är det Sverige som är den moraliska ledaren.

Om inte den finns med i visionen om Europa lär vi snart varken kunna skjuta upp satelliter eller vinna européernas hjärtan. 

Om någon ändå kunde tala om det för Monsieur Attal. Ulf Kristersson har nu plötsligt lite mer fritid. Varför inte använda den för att bjuda in en av Europas mest lovande politiker till Stockholm?