Moldavien – i skuggan av ockupationen

Vart man än tittar ser man den mörkblå flaggan med de tolv gula stjärnorna, placerade i en cirkel. På regeringsbyggnaderna, polisstationerna och skyltarna som visar vägen till olika populära mål för turister. När vi åker genom landet finns skyltarna längs med nästan alla vägar. Funded by the European Union, står det.

Trots detta är landet inte medlem av EU. Inte ännu. 

Vi befinner oss i Moldavien, ett litet land inklämt mellan Rumänien i väst och Ukraina i öst. Inte så många svenskar kan nämna Moldaviens huvudstad, eller någon annan stad i landet. Landet var för inte så länge sedan i princip bortglömt av väst. Det har ändrats efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. 

Ryssland var, för Moldavien liksom som för många andra forna sovjetstater, en självklar partner vad gäller handel, religion och kultur. Landets handel – främst export av alkohol och jordbruksprodukter – var under 90-talet och tidigt 2000-tal starkt beroende av Ryssland. Mycket har förändrats, här liksom i andra stater som en gång tillhörde det sovjetiska imperiet.

Men Moldavien är också annorlunda än nästan alla andra. I landet finns fortfarande ryska soldater stationerade. Och det utan Moldaviens eget medgivande.

I den östra delen, på andra sidan floden Dnestr, ligger Transnistrien. Där utkämpades ett inbördeskrig 1992. Ryssland understödde separatisterna med soldater och materiel. Kriget slutade med att regionen de facto bröts loss från den stat som den enligt folkrätten hör till. Transnistrien är därför på pappret fortfarande en del av Moldavien, men anser sig självt vara en suverän stat.  Man har en egen valuta, politiskt styre, polis och militär. I regionen finns fortfarande 1 500 ryska ”fredsbevarande” soldater stationerade. Området erkänns förvisso inte av någon annan stat, om man inte räknar andra pseudostater som Ryssland de facto kontrollerar – som Abchazien och Sydossetien, vilka hör till Georgien.

Transnistrien har en egen valuta, politiskt styre, polis och militär. I regionen finns fortfarande 1 500 ryska ”fredsbevarande” soldater stationerade.

Och det är främst genom Transnistrien som Ryssland har kunnat fortsätta påverka Moldavien. Ända sedan 1990-talet har man sålt gas till regionen. Och det i princip gratis. Detta beroende av gas, handel och politisk makt var en perfekt cocktail för Ryssland. Det har skapat stora möjligheter att påverka landet i den riktning man önskar, och det har man gjort under längre tid. 

Efter att Moldavien hade valt att inte skriva under ett av Ryssland framförhandlat avtal om att återintegrera Transnistrien 2003 införde ryssarna importförbud på några av landets största exportprodukter. I ett svep slutade moldaviskt vin, brandy och frukt från att säljas till det stora landet i öst. Ryssland hävdade att produkterna innehöll skadliga ämnen, men det var tydligt att det var ett sätt att bestraffa Moldavien för att man inte gick med på att skriva under avtalet. Detta är numera en mycket vanlig ingrediens i rysk utrikespolitik, och något som ständigt används som påtryckningsmedel.

Ryssland började, bara något år efter detta, kraftigt höja priserna på gas genom det statliga företaget Gazprom. Detta ledde till kraftigt höjda elpriser, vilket ytterligare förvärrade den ekonomiska kris som hade brutit ut i landet efter det ryska importförbudet. 

Men från Kremls håll har man underskattat hur denna utpressning faktiskt har kommit att förändra synen på Ryssland bland vanliga moldavier. 

***

Radu Marian, parlamentsledamot för det EU-vänliga regeringspartiet PAS, tar emot oss på sitt kontor i parlamentet. Hans kontorsrum är kalt. Förutom en juldekoration i fönstret, som verkar ha stått kvar sedan förra vintern, hänger det en flagga med fotbollsklubben Arsenal på väggen. Marian är klädd i pikétröja och chinos. Han är van vid att ta emot utländska journalister, intresserade av det lilla landet. Han talar god engelska, är utbildad i såväl USA som Skottland och tillhör en ny generation moldavier som har en väldigt annan syn på EU och Väst, och på var landets framtid finns. När han går ut för att hämta vatten kommer han tillbaka med plommon. Från en kollega som precis har kommit tillbaka från semestern, säger han och häller upp varsitt glas vatten åt oss. 

– När frihandelsavtalet kom på plats 2014 var det många partier som protesterade och såg unionen som något dåligt. För tio år sedan hade det inte varit möjligt att gå med i EU. I dag hävdar till och med de EU-skeptiska partierna att det finns goda anledningar att handla med unionen. Men deras hållning är att man både ska samarbeta med EU och Ryssland.

– Även EU insåg efter kriget i Ukraina att dessa två länder måste bli en del av det europeiska samarbetet om man vill kunna hålla hela kontinenten säker. Men det är en väldigt kort tidsram där stjärnorna står rätt.

Tillsammans med Ukraina ansökte man om medlemskap i EU 2022 och blev officiellt kandidatland samma år. Presidenten, Maia Sandu, har lagt fram en mycket ambitiös plan för hur integrationen ska se ut. Från Moldaviens sida tror man sig kunna vara redo redan 2028. Men det finns fortfarande många frågetecken. Just nu har landet en EU-vänlig president såväl som ett EU-vänligt parlament, men hur det kommer se ut efter parlaments- och presidentvalen 2029 och 2030 kan man inte veta. Och utöver det måste länder som vill gå med i EU godkännas av alla medlemsstater. Beroende på hur det går i det franska presidentvalet, och om Marine Le Pen vinner, nästa år kan den processen bli ännu mer besvärlig. 

Transnistrien är också ett problem som måste lösas inför ett medlemskap. Just nu arbetar regeringen i Moldavien aktivt med att förhandla om integrering av regionen. Ett krav för att gå med i EU är att ett kandidatland inte får ha territoriella konflikter med andra stater, alltså att det kontrollerar sitt territorium och att detta erkänns av andra stater. 

När jag talar med flera politiker från Moldavien berättar man att EU inte förväntar sig att regionen ska vara fullständigt integrerad inför medlemskapet. Radu Marian påpekar att integrationen är en komplicerad process som kommer ta lång tid. Det är ett område som har varit under rysk ockupation så länge att det inte är något som görs i en handvändning. Propagandan och det medielandskap som finns där gör det oerhört svårt att påverka. Det måste vara en process som sker gradvis. 

***

Transnistrien är, trots de gigantiska Leninstatyerna och gatorna namngivna efter kommunister, inte ett hem för dogmatiska marxister. Ledaren för Transnistrien, Vadim Krasnoelskij, har hävdat att det värsta som någonsin har hänt Ryssland var just oktoberrevolutionen 1917. Och i dag domineras regionen av det hyperkapitalistiska företaget Sheriff, som har ett nästan totalt monopol på näringslivet i regionen och ett enormt inflytande i politiken. 

När vi slår oss ned på en restaurang i den regionala huvudstaden Tiraspol på huvudgatan Ulitsa 25 Oktjabrja – döpt efter bolsjevikernas revolution 1917 – berättar vår servitör hur han själv hamnade här. Egentligen kommer han från Zaporizjzja i Ukraina, men han valde att flytta hit för att hitta nya möjligheter. Hans plan var att förnya passet 2022, men precis innan han planerade att åka hem bröt kriget plötsligt ut. Och på grund av att gränsen mellan Transnistrien och Ukraina är stängd har han fastnat här. 

Regionen har fram tills nu kunnat överleva genom en säregen skattelagstiftning som har inneburit att företag från Transnistrien inte har behövt betala skatt till den moldaviska staten, samtidigt som den har fått massiva gasleveranser från Ryssland. Men efter kriget i Ukraina har de ryska leveranserna upphört. Och med en ny skattelagstiftning på gång kommer bolag i Transnistrien även att behöva betala skatt i Moldavien. Regeringen i Moldavien har därför, sakta men säkert, kunna ta över allt mer ansvar för saker som infrastruktur och välfärd.

Det tidigare beroendet av rysk gas och landets infrastruktur som har gjort det omöjligt att undvika Transnistrien när man importerar el håller på att förändras. 

En annan viktig faktor är de nya elledningarna som har byggts. Det tidigare beroendet av rysk gas och landets infrastruktur som har gjort det omöjligt att undvika Transnistrien när man importerar el håller på att förändras. 

Under samtalet med Radu Marian tar han upp sin mobiltelefon. Han visar oss en karta över Moldavien och börjar rita på den. Tidigare köpte landet el från Rumänien, men så som infrastrukturen var byggd behövde elen gå genom Transnistrien. Det betydde att utbrytarregionen hade stor makt över eltillförseln. Nu har man därför börjat bygga nya ledningar som inte går genom regionen. Den sista riktigt stora sårbarheten är nu borta.  

Trots Moldaviens vilja att vända sig västerut försöker Ryssland aktivt underminera den. Under det senaste parlamentsvalet 2025 spenderade Ryssland två miljarder kronor – eller drygt en procent av Moldaviens BNP –  på att påverka valet. Man köpte röster och spred propaganda om EU, presidenten Maia Sandu och hennes parti. Till de mer bisarra inslagen hörde ryktesspridning om att president Sandu skulle ha köpt sperma av den 79-årige musikern Elton John, och att hon samtidigt har drivit en traffickingorganisation som säljer barn till pedofiler. 

– Kreml har länge använt Moldavien som ett laboratorium för hybridkrig och påverkansoperationer, där man aktivt försöker skapa misstro och polarisering i landet, berättar Ana Calinici, parlamentsledamot för PAS. Hon säger att den region som är värst utsatt för rysk propaganda är Gagauzien. Området är en autonom region i södra delen av landet som tillhör Moldavien, men som sedan 1994 haft en viss sorts självständighet. Folket i regionen består till 80 procent av gagauzer, ett ortodoxt kristet turkfolk. Rysslands inflytande där är stort, och därmed är det lätt att försöka sprida propaganda om vad ett EU-medlemskap kan innebära. Till exempel hävdar man att minoriteter som gagauzer inte kommer tillåtas att tala sitt eget språk eller få behålla regionens kultur. Det är samma retorik som Ryssland använde för att rättfärdiga sitt krig i Ukraina. 

Det är uppenbart varför Moldavien vill gå med i EU. Det skulle innebära en enorm utveckling av landets ekonomi och en ny marknad att kunna sälja sina produkter till. Det skulle också underlätta resor till den viktiga partnern Rumänien, och landet skulle bli militärt säkrare. 

Från EU:s sida finns det dock uppenbara risker med att låta landet gå med i unionen. Landet har trots allt territorium som man ännu inte kontrollerar, där det finns rysk militär och underrättelsetjänst. Den enorma korruptionen, liksom risken att en ny kremlvänlig regering skulle kunna ta makten och därmed påverka EU:s förmåga att agera i utrikespolitiken, innebär stora problem. 

Från EU:s sida finns det dock uppenbara risker med att låta landet gå med i unionen.

Trots detta är riskerna med att glömma Moldavien ännu större. Landet har i dag god möjlighet – inte minst med hjälp av EU – att kunna återintegrera Transnistrien och därmed få bort ryska soldater från europeisk mark. Det innebär också att Europa kommer kunna att säkra en strategiskt viktig plats för sitt försvar av den östra flanken. 

Det aggressiva hybridkrig Kreml har bedrivit mot Moldavien är något Europa måste lära sig att hantera. Nyhetsflödet domineras i dag av historier om hur Ryssland lyckas sprida propaganda och skapa polarisering i länder runtom i västvärlden. Moldavien kan då med sin erfarenhet från hybridkrigsföringen visa vägen för hur Europa ska kunna bemöta desinformationskampanjer, röstmanipulation och och olaglig finansiering av politiska partier. 

Den sista dagen i Moldavien slår vi oss ned på ett café i Chișinău. Det har blivit dags att åka hem. Vi sitter på en stor uteservering längs med en promenadgata där några ungdomar ser ut att ta vara på de sista dagarna sommarlov, innan höstens blad börjar gulna och vardagen tar över igen. 

På skylten bredvid ingången till caféet finns en meny på engelska. Här kan man beställa en milkshake, en islatte eller en glass för att svalka sig från den varma solen. Vi beställer på engelska och dricker kaffe medan vi kollar på folket som går förbi längs med gatan. Vi ser turister stirrandes ned i en mobil för att hitta sitt hotell, män med kostymer och portföljer på väg till något viktigt möte, och barn som i full fart cyklar nedför den kullerstenlagda gatan. 

Vi är långt borta, men här känner vi oss ändå hemma. 

Omslagsfoto föreställande en Leninstaty i Tiraspol. Foto: Jacob Ek