Kulturkriget borgerligheten måste ta

Den breda svenska borgerligheten har sina starka sidor. Demonstrationståg är inte en sådan. Senast svensk borgerlighet tog till plakaten och slagorden var i samband med den stora löntagarfondsdemonstrationen den fjärde oktober 1983. Men frågan är om det inte är dags igen, i en helt annan fråga. 

Just nu pågår i mycket rask takt en radikal utarmning av det svenska kulturarvet och av stadskärnan i Stockholm.

Borgerliga politiker – från moderaternas Christofer Fjellner till Centerpartiets Jonas Naddebo – borde stå på barrikaderna. Kulturradikalerna på Dagens Nyheters ledarsida borde kroka arm med sina liberalkonservativa kollegor på Svenska Dagbladet. Kulturarvsvärnare i Sverigedemokraterna borde vara rörande överens med bildningsvänner i Liberalerna. Marknadsliberaler som fascineras av den cypriotiska bronsålderskulturens avancerade handelsförbindelser med omvärlden kan göra gemensam sak med försvarsvännerna som gärna ägnar en tanke åt fälten vid Narva eller tåget över Bält.

Jag talar naturligtvis om våra svenska museum, som nu ska stängas ned på grund av den bisarra idén att man kan belägga Medelhavsmuseet eller för den delen Armémuseum med ”marknadshyra”. Det är samma problem som för några år sedan på allvar fick Nationalmuseum att överväga att sluta ställa ut ett av museets viktigaste verk – Rembrandts Batavernas ed. 

En mycket kort lektion i marknadshyra: Det är den hyra som sätts av fria individer på en marknad där hyresgäster kan välja och välja bort, och där hyresvärdar kan välja och välja bort. Det är en princip som tjänar väl vad gäller kontorslokaler och som skulle göra skillnad till det bättre om den tillämpades för hyreslägenheter. Men hela poängen med Statens Fastighetsverks innehav av de byggnader som rymmer museer är att dessa byggnader ska husera museum. Därför att både byggnaderna och det de huserar – tavlor, uppstoppade hästar, gamla vapen, egyptiska artefakter – är en väsentlig del av kulturarvet. Det är ett förvaltningsuppdrag som gång på gång tappas bort i den politiska styrningen av Statens fastighetsverk.

Man kan naturligtvis plocka ned alltsammans i lådor och frakta det till en modern och funktionell lokal. Kistamässan eller dylikt.

Man kan naturligtvis plocka ned alltsammans i lådor och frakta det till en modern och funktionell lokal. Kistamässan eller dylikt. Armémuseums chef verkar luta åt det hållet när han talar om detta som en chans att skaffa mer “ändamålsenliga lokaler”.

Men Louvren vore inte Louvren om Mona Lisa hängdes i en rationellt planerad megalåda halvvägs till Charles de Gaulle.

Ytterst handlar detta om vilken typ av stad vi vill att Stockholm ska vara. Jag inser att tanken svindlar för en och annan centralbyråkrat, men om vi som exempelvis politiker i städer som Köpenhamn och Paris, ser huvudstaden som en iscensättning av det vi vill att landet ska förknippas med, vill vi rimligtvis att centrala Stockholm ska vara mer än regeringskansli och gallerior. 

Vårt kulturarv ska naturligtvis gå att besöka mitt i huvudstaden. Vi kan helt enkelt inte offra fler fastigheter i stadskärnan till ständigt växande regeringskansli och andra myndigheter. Redan stängningen av Medeltidsmuseet var en dumhet som borde ha fått oss alla att ryta ifrån.

Som alla konservativa vet: Det tar lång tid att bygga, men ett ögonblick att riva ner.

Den breda svenska borgerligheten måste upp på barrikaderna nu. Annars kommer vi ångra det under resten av våra liv. När Medelhavsmuseet väl har bytts mot ännu en radda mötesrum i Regeringskansliet kommer vi aldrig kunna återskapa det.