Motreaktionen i Mellan­västern

Några veckor före det ödesmättade presidentvalet 2024 körde jag en grådaskig Toyota Corolla genom ett Ohio färglagt av multnande kastanjelöv, främst i syftet att försöka lösa gåtan JD Vance. Men de flesta i Middletown, i Dayton och i Columbus ville hellre prata om Sherrod Brown, en demokrat som närmast blivit en institution i Ohio-politiken, först i delstatskongressen, därefter i USA:s representanthus och sedan 2006 som senator. Nu var han på väg att förlora.

Brown har ibland beskrivits som blue collar populist, en jordnära arbetarklasspolitiker som kritiserat finansbranschen, frihandeln och avindustrialiseringen, men i Mellanvästerns starka MAGA-vindar hade han ändå ingen chans. 

Det tolkades som ett tecken i tiden. Om inte ens Brown kan vinna här, hur ska då Trump och hans armé av populister kunna besegras någonstans?

Två år senare är det redan andra tider i Ohio. Brown är i ledning, som Demokraternas kandidat, i valet till delstatens andra senatsplats. Han ställs mot Jon Husted som tog över JD Vances senatsplats när den senare blev utnämnd till vicepresident, och Republikanerna är med mindre än en månad kvar till valet skakade. Att Trumps parti förlorar sin majoritet i representanthuset är i princip klart, och nu är även senaten i fara. Inte bara på grund av Ohio: ytterligare åtta senatsval är mer eller mindre vidöppna, och demokratiska kandidater leder eller går framåt till och med i delstater som varit Republikanska så länge som någon levande väljare kan minnas. Ta Kansas, till exempel, republikanskt sedan den stora depressionen, men där metodistpastorn och tidigare republikanen Adam Hamilton kan vinna en senatsplats för Demokraterna. Texas har inte haft en demokratisk senator sedan Ronald Reagan var president, men är på god väg att välja den karismatiska begåvningen James Talarico framför den korrupte Trump-lojalisten Ken Paxton.

Texas har inte haft en demokratisk senator sedan Ronald Reagan var president, men är på god väg att välja den karismatiska begåvningen James Talarico.

I valet 2024 var närhet och lojalitet till Donald Trump en nödvändighet i många delstater. I valet 2026 är samma sak en belastning. Ett kampanjbesök från Trump gör på många håll mer skada än nytta, vilket partiets centrala kampanjledning tycks inse. Republikanska kandidater försöker med varierande framgång distansera sig från presidenten utan att samtidigt dra till sig hans bibliska vrede, men som Matteusevangeliet säger kan ingen tjäna två herrar. Dieselpriserna, skenande sedan Iran-krigets inledning, matpriser, kostnader för sjukförsäkringar, allt som skulle åtgärdas ”dag ett” under Trump har bara blivit värre. Roger Marshall i Kansas luftar därför försiktig kritik om amerikansk import av argentinskt kött, något som gjort köttbönder i trakten förbannade. Ashley Hinson i Iowa pratar om det höga priset vid pump och kräver ett slut på Iran-kriget. María Elvira Salazar, kongressledamot i Florida, ställer sig framför Vita huset och kritiserar Trumps rådgivare i migrationspolitiken för att ha gått för långt. Trump ser förstås filmen och blir skogstokig.

Det parti som Trump förvandlade till ett MAGA-avantgarde faller långsamt isär, och ingen vet hur nästa koalition till höger formas eller vem som leder den. Desto mer intressant i mellanårsvalet är vilka slutsatser Demokraterna drar inför 2028, för i partiet till vänster pågår en mer traditionell dragkamp mellan radikalism och moderation. James Talarico i Texas, Josh Turek i Iowa, och Mary Peltola i Alaska uppfattas som (det är ibland skenbart) moderata demokrater som vinner mittenväljare. Abdul El-Sayed i Michigan och Peggy Flanagan i Minnesota är progressiva, allierade med den östkustfalang i partiet som är radikal både sett till ekonomi, sociala frågor och identitetspolitik. ”He cares more about Gaza than he does about Detroit”, som en tidigare republikansk rådgivare betecknade El-Sayed i en podd.

Det som spelar roll är därför inte bara frågan om huruvida Demokraterna vinner mellanårsvalet, utan också hur de gör det. Framåtdrift för den falang som flirtar med socialistiskt tankegods, som Zohran Mamdani, numera borgmästare i New York, och Alexandria Ocasio-Cortez, kongressledamot från New Yorks 14:e distrikt, kan ge spelrum för en mer vänsterinriktad kandidat inför 2028. Oväntade vinster i rostbältet eller traditionellt republikanska delstater stärker argumenten för etablissemangsdemokrater som Jon Ossoff, Josh Shapiro eller Pete Buttigieg.

***

Efter en valförlust sägs det att två figurer, profeten och ingenjören, dyker upp för att förklara och bråka om vad förlusten berodde på. Profeten påstår att partiet saknade en tillräckligt tydlig och inspirerande vision. Nästa gång behövs större och mer visionära löften, ideologisk renhet och karismatiskt ledarskap. Ingenjören menar i stället att aktivismen tog för stor plats och att detta skrämde mittenväljarna: partiet måste sluta prata om nischfrågor som är impopulära eller meningslösa i bredare väljarlager för att i stället fokusera på medianväljaren och ekonomin.

2024 års valförlust var dock speciell för Demokraterna. Folk i alla tänkbara falanger kunde enas om att det varit ett misstag att nominera Joe Biden igen, och att det, mycket mer än något annat som hände under valåret, kunde förklara förlusten. 

Effekten är att valanalysen fortfarande är ett öppet dokument och att mellanårsvalet 2026 blir en av bilagorna. Profeterna vill säga att Abdul El-Sayeds proffsiga och engagerande nätkampanj är en förlängning av hans ”ungdomliga åsikter” (kod för ekonomisk vänsterpopulism), och en nyckel till att mobilisera väljare i nästa presidentval. De bortser då från skälen till att mittenväljarna valde Trump-valsedeln för två år sedan var ekonomi följt av migration, och att ett vänsterkliv på just dessa områden utgör Demokraternas största risktagande.

Drivmedelspriserna håller på att avgöra mellanårsvalet på ett liknande vis som i presidentvalet 2024 och för den delen det svenska valet 2022. 

”Ekonomipresidenten” Trump har visat sig köra ekonomin i botten med sina tullar, sitt Mar-A-Lago Accord och sitt Iran-krig. Drivmedelspriserna håller på att avgöra mellanårsvalet på ett liknande vis som i presidentvalet 2024 och för den delen det svenska valet 2022. 

Republikaner har ett förtroende att återuppbygga, men Donald Trump kommer heller inte att vara presidentkandidat nästa gång. En republikan som lyckas framstå som mindre nyckfull och mer rationell än Trump – det torde inte vara helt omöjligt – har mycket enklare att slå en demokrat som är eller kan utmålas som Bernie Sanders andliga efterföljare. Många framträdande demokrater har slipat ned woke-årens vassaste kanter – det var ett tecken i tiden att Alexandria Ocasio-Cortez slutade ange personliga pronomen – men vänsterfalangen både är och är lätt att framställa som radikal.

Här och nu är senatsvalen fortfarande öppna, och därmed även presidentens återstående mandatperiod. En förlust av majoriteten där och ämbetet begränsas till att bedriva utrikespolitik – i och för sig ingen liten sak – och till att styra genom dekret. Men inget ser ljust ut för Republikanerna. Allt fler opinionsmätningar stärker demokratiska kandidater och möjligheterna att styra om kampanjerna blir mindre för varje dag, i den mån de inte redan är försvunna. På många håll tycks partiet sätta sitt hopp till att negativt kampanjande – att demokrater framställs som transälskande kommunister – ska mobilisera den republikanska basen. Det fungerar hyfsat i Minnesota, där tidigare NFL-reportern Michele Tafoya presterar oväntat bra mot woke-klassade Peggy Flanagan, men inte alls i Ohio. Där svarade en lugn Sherrod Brown på en attackfilm om ”välfärd till illegala migranter” genom att låta väljare fråga sig: ”Med allt som händer, med de här bensinpriserna, folk som förlorar sjukförsäkringen, är det detta republikanerna tänker prata om?”