Högbergamötet har en stark doft av 70-tal

Så var då dagen kommen. Efter en veckas intensiva spekulationer tar Centerpartiet emot sina rödgröna kollegor på Högberga Gård på Lidingö utanför Stockholm.

Det uttalade syftet är att skapa en ”gemensam lägesbild”. På talarlistan står, vid sidan av myndighetsföreträdare och andra sakkunniga, några av Sveriges största intresseorganisationer: LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv. Organisationer som knappast kommer utan egna önskemål till en framtida regering och som nu ska vara en del av ett slags förhandlingscharad.

Lidingömötet lär i sig inte gå till historien. Men inbjudningarna väcker ändå en principiell fråga: Är de etablerade organisationerna åter på väg att få en central roll i regerandet av Sverige? Det vore att föra landet flera decennier tillbaka i tiden.

***

Organisationer fyller viktiga uppgifter i en demokrati. De företräder sina medlemmar, tar fram underlag, deltar i debatten och ger människor erfarenhet av demokratiskt beslutsfattande. En modern demokrati klarar sig inte utan ett fritt föreningsliv.

Men det finns också tillfällen då organisationerna kan bli det demokratiska systemets största fiende och motkraft. Det sker när de får en privilegierad ställning i den offentliga maktutövningen och behandlas som självklara företrädare för hela samhällsgrupper. Då övergår föreningslivets fria opinionsbildning i korporativism.

Arbetarna förutsätts ha ett gemensamt intresse som företräds av facket. Företagen ett annat, företrätt av arbetsgivarorganisationerna. Samhället delas in i kollektiv, vars ledningar får förhandla om politiken. Den enskilde förväntas finna sig i den plats organisationerna har tilldelat honom.

När offentlig makt flyttas från enskilda till utvalda organisationer fasas individuella rättigheter och nytänkande snabbt ut.

Korporativismen har en minst sagt komplicerad historia. Som både antipluralistisk och antisocialistisk idé har den hittat sina största tillskyndare bland 1900-talets europeiska fascister och högerreaktionärer, med Italiens formellt korporativa parlament under Mussolini som högborg. Men även mildare former rymmer samma grundproblem: utvalda organisationer får offentligt inflytande som andra medborgare saknar.

När offentlig makt flyttas från enskilda till utvalda organisationer fasas individuella rättigheter och nytänkande snabbt ut. Konkurrens och debatt ersätts av stabilitet och stagnation. Konkurrens blir ett hot mot samförståndet. Nya perspektiv stör ”den gemensamma lägesbilden”.

Förlorarna finns ofta utanför de etablerade organisationerna. Dit hör den som inte får ett jobb på fackets villkor, fastnar i bostadskön eller driver ett företag vars intressen inte ryms i branschorganisationens agenda. De har ingen självklar plats vid förhandlingsbordet, men får ändå leva med resultatet.

***

Sverige har länge balanserat på gränsen till en korporativ samhällsordning. Vår arbetsmarknadsmodell tillhör de mest korporativa i världen. Den så illa fungerande hyresmarknaden är korporativ. Flera så kallade socialförsäkringar, inte minst a-kassan, administreras korporativt av vissa utvalda fack, och beredningen av olika förslag inom Regeringskansliet har anpassats för att ge vissa organisationer direkt tillgång till beslutsfattandet.

Exemplen kan göras betydligt fler. Men dagens situation är ändå långt bättre än under det organisationsvälde som växte fram under efterkrigstiden och som nådde sin kulmen under 1970-talet. Då styrdes många myndigheter i praktiken av parternas representanter, lagstiftningen blev organisationernas beställningsarbeten och en mängd domstolar befolkades av domare som var partsrepresentanter.

Den stagnation som Sverige upplevde under samma decennium var i hög grad ett resultat av att korporativa idéer hade spårat ur och att intressena hade vuxit sig så starka att regeringen tvingades lyssna mer på dem än på väljarna.

Vägen dit gick i praktiken via statsministerns då nya residens, Harpsund. Den så kallade Harpsundsdemokratin, där socialdemokratiska politiker och företrädare för olika organisationer träffades och gjorde upp, växte fram under 1960-talet. Handslag ersatte i praktiken öppen debatt.

Men det Erlander ägnade sig åt var i grunden ett djupt korrupt och odemokratiskt beteende, där samhällsutvecklingen styrdes bakom lyckta dörrar.

I den socialdemokratiskt färgade historieskrivningen används i regel begrepp som samarbetsanda eller kompromiss. Men det Erlander ägnade sig åt var i grunden ett djupt korrupt och odemokratiskt beteende, där samhällsutvecklingen styrdes bakom lyckta dörrar.

Till slut gick det inte längre. Stagnationen och pamparna gjorde att modellen tappade stöd, och under 1980-talet fördes en intensiv debatt om ”organisationsväldet”. Grundlagens princip att all offentlig makt utgår från folket skavde mot en ordning där organisationer hade egna etablerade vägar in i maktutövningen. När arbetsgivarorganisationen SAF lämnade myndighetsstyrelserna i början av 1990-talet var reformerna i praktiken oundvikliga.

Men samförståndets lockelse består, och frågan är om vi inte återigen har vänt och rör oss i riktning mot större organisationsmakt i Sverige.

Parterna flyttar fram positionerna, samordning står högt på dagordningen och nya strukturer byggs för samverkan kring klimat, omställning och beredskap. Samarbeten som i många fall börjar bli oroväckande lika den gamla korporativa modellen. Socialdemokraterna vill inleda en ny ”samförståndsanda” – samma begrepp som Erlander använde, vilket knappast kan ha gått den socialdemokratiska ledningen förbi.

En gemensam lägesbild låter oskyldigt. Men organisationernas analyser är inte mer än intresseinlagor. Och ju mer etablerade perspektiv får bestämma, desto mer sitter vi fast i de strukturer som skapade problemet från första början.

Kanske är Lidingömötet ännu ett tecken på att organisationsväldet håller på att återvända. Kanske är det att läsa in för mycket i en eftermiddag av politisk positionering och kortsiktigt förhandlingsspel.

Men mycket kan ta sin början på en herrgård utanför Stockholm.