Miljardärskattens obehagliga överraskningar

Under valrörelsen smällde Vänsterpartiet upp valaffischer med budskapet ”Miljardärsskatt drabbar ingen fattig”. Nu, under förhandlingarna om en rödgrön regering, kommer en ny förmögenhetsskatt garanterat att vara en av de reformer som står högst på Vänsterpartiets önskelista.

Förslaget har väckt omfattande reaktioner. På DN Debatt skrev exempelvis en rad av Sveriges näringslivstoppar kritiskt om nya skatter på förmögenhet under den talande rubriken ”Hur tror ni egentligen välstånd skapas?”. Även tunga nationalekonomer har slagit fast att förmögenhetskatter historiskt kastat den svenska ekonomin och börsen rakt in i en istid.

Ett av de vanligaste argumenten bland kritikerna är att en förmögenhetsskatt skulle driva entreprenörer och kapital ut ur landet – om vi gör det mindre lönsamt att driva företag och att investera kommer de att flytta någon annanstans. Men oron är överdriven, om man får tro en av förmögenhetskattens posterboys, den franske nationalekonomen Gabriel Zucman, som nyligen tog upp färsk forskning i ämnet i en artikel på DN Debatt.

Enligt den nya studien, som bland annat undersökt effekterna av avskaffandet av den svenska förmögenhetsskatten 2007, var de migrationsmönster som skatten orsakade relativt modesta. Utifrån studien beräknas två procent av de absolut rikaste i ett land försvinna från skattebasen för varje procent som deras skatt höjs. Följden av entreprenörs- och företagarflykten på ekonomin och arbetslösheten beskrivs även den som marginell.

Men om man går bortom den politiska retoriken i debattartikeln och faktiskt läser den akademiska artikeln så finner man att den knappast utgör någon akademisk plädering för en förmögenhetsskatt. Långt därifrån. Undersökningen visar på en rad anledningar till varför Sverige, och en rad andra europeiska länder, avskaffade förmögenhetsskatten under 1990-talet och det tidiga 2000-talet.

Även mindre förändringar ge större negativa effekter.

När jag hör av mig till Jacob Lundberg, som forskar om skatter och välfärdsstaten vid Institutet för näringslivsforskning, för att få en bättre inblick i studiens alla beräkningar, berättar han att det ofta kan vara svårt att belägga effekter likt de artikelförfattarna undersöker. Migrationsmönster är trots allt komplexa fenomen som har en rad olika orsaker. Trots det anser Lundberg att studien når tydliga resultat.

– Den ger tydliga belägg för att förmögenhetsskatten ledde till utflyttning av rika personer från Sverige. Tillsammans med skatteplanering och minskade investeringar innebär detta att tre fjärdedelar av intäkterna av en förmögenhetsskattehöjning faller bort, enligt studien. Det är ett mycket stort bortfall, och då ingår inte långsiktiga effekter på entreprenörskap och innovationer.

Även om skatten inte fick entreprenörer och företagare att lämna landet en masse, kan även mindre förändringar ge större negativa effekter. När migrationsmönster som vägs samman med effekter på investeringar, sparande och skatteplanering framträder den bild som Lundberg beskriver – att skatten blev högst ineffektiv när 76 procent av varje intagen skattekrona föll bort.

Den, som likt Nooshi Dagostar, ser återinförandet av olika typer av förmögenhetsskatter som ett verktyg för att genomföra stora välfärdssatsningar kommer troligtvis att bli besviken. Det är helt enkelt ett dåligt verktyg för att få in pengar till statskassan.

Här finns en återkommande tendens i debatten runt förmögenhetsskatter. Dess förespråkare, likt Zucman, tenderar att vara relativt duktiga på att ifrågasätta etablerade föreställningar runt ekonomin. Samhällets rikaste kanske inte i samlad trupp kommer att fly ett land om de beskattas lite mer, och de flesta skulle hålla med om att det är djupt orättvist att miljonärer kan ha en effektiv inkomstskatt på 15–20 procent medan vanliga arbetande människor betalar mer än 50 procent. 

Det bör tilläggas att kritik riktats mot Zucmans metodologiska utgångspunkter när det kommer till beräkningen av effektiva skattestatser, främst utifrån att rika bara skjuter upp sin skatt genom att placera vinsterna i olika holdingbolag. När pengarna sedan ska användas kommer de att beskattas utifrån systemets alla regler med bolags- och kapitalskatter. En uppskjuten skatt är fortfarande en skatt. 

Förmögenhetsskatten är en dålig skatt – ineffektiv, svår att administrera och att en rad negativa effekter följer i dess väg.

Men det förändrar inte att Zucmans med fleras forskning sätter fingret på en utbredd känsla av att det är för enkelt för samhällets ekonomiska elit att komma undan skatter. Här finns skattepolitikens kanske viktigaste dimension: skattepolitiken handlar inte bara om att optimera intaget av resurser till statskassan, utan också om en känsla av rättvisa – om att konstruera system som har stark moralisk legitimitet. Och en sådan legitimitet skadas om allmänheten känner att de rikaste inte behöver betala skatt som alla andra. 

Men även med en sådan utgångspunkt kvarstår det faktum att det mesta tyder på att förmögenhetsskatten är en dålig skatt – ineffektiv, svår att administrera och att en rad negativa effekter på sparande och investeringar följer i dess väg.

Där finns även den andra aspekten när det kommer till skattens effekt på migration. Att flytta från ett land – att sälja hus, lämna vänner, ta barnen ur sin trygga skola – är trots allt ett ganska stort steg, något som inte tas lättvindigt. Det är även fallet för samhällets absolut rikaste. Men skatter signalerar också var det är lönsammast att flytta. Här finns potentiellt förmögenhetsskattens skadligaste effekter, som inte var en del i den ovan diskuterade forskningen – att de kan skapa hinder som gör att utländska entreprenörer och företagare, samt det kapital som följer med dem, inte kommer till Sverige. Sådant är svårt att få in i nationalekonomins formler, det utgör en del i det vi inte ser, för att tala med den franske ekonomijournalisten Frédéric Bastiat. Men det är likväl en aspekt som, om vi inte tar hänsyn till den, gör att vi kan gå miste om framtidens nya företag, produkter och arbetstillfällen.

Det betyder dock inte att liberalt och borgerligt sinnade helt bör avfärda Gabriel Zucmans med fleras forskning. Deras problembeskrivning har som sagt en del viktiga poänger. Om vi enbart argumenterar mot deras förslag utan att adressera deras bredare samhällsbeskrivning och samhällskritik kommer vi snart att inse att vi vunnit slaget men förlorat kriget.