Idéer Krönika
Det är 1968 och har precis börjat blåsa kallt
Socialismens återkomst i internationell politik talar för att vi kommer att få se en intensifierad konflikt om den fria företagsamhetens ställning även i Sverige. I värsta fall väntar en vänsterkantring liknande den på 1970-talet. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
En av de märkligaste föreställningarna som fått fäste i svensk politisk debatt är tanken att den klassiska ekonomisk-politiska konflikten, mellan vänster och höger, skulle ha spelat ut sin roll.
Årets Almedalsvecka bjöd på ett intressant exempel på detta när Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist, en ideologiskt välgrundad marknadsliberal politiker, i sitt tal sjöng den fria företagsamhetens lov samtidigt som hon konstaterade att dagens stora konflikt inte längre står mellan socialism och kapitalism, utan mellan auktoritära och öppna samhällen.
Kanske ska man framförallt se formuleringen som en något krystad ursäkt för att Centerpartiet valt att på grund av motståndet mot Sverigedemokraterna ställa sig på samma sida som partier som inget hellre vill än att beskatta ut entreprenörer ur landet och inskränka skogsägarnas äganderätt.
I själva verket talar det mesta för att vi kommer att få se en intensifierad politisk konflikt om den fria företagsamheten de kommande åren. Socialism kommer återigen att ställas mot kapitalism.
När Vänsterpartiet vill beskatta entreprenörer (”miljardärerna”), Miljöpartiet styra våra pensionspengar till politiskt utvalda projekt inom grön omställning och Socialdemokraterna rätta till “marknadsmisslyckanden” genom bland annat en statlig investeringsbank ger de uttryck för en önskan om att det är politiken som ska styra ekonomin och näringslivets utveckling.
De miljontals individuella beslut som driver en marknadsekonomi framåt ska få lämna plats för de stora politiska besluten. Votering är begärd och ska verkställas.
På båda sidor Atlanten har kritiken av marknadsekonomin och längtan efter vad som faktiskt inte kan beskrivas som något annat än just socialism återkommit som politisk kraft.
Denna önskan om politisk kontroll, som blivit alltmer framträdande i de rödgröna partiernas retorik de gångna åren, passar in i ett internationellt mönster. På båda sidor Atlanten har kritiken av marknadsekonomin och längtan efter vad som faktiskt inte kan beskrivas som något annat än just socialism återkommit som politisk kraft. Den kraften har gjort socialisten Zohran Mamdani till borgmästare i New York, och en växande maktfaktor i det demokratiska partiet. I såväl brittisk som fransk och tysk politik har den fått starka företrädare.
Häromveckan skrev The Economist om denna opinion, som bärs fram av den grupp som brukar benämnas som ”generation Z”, alltså personer födda mellan 1995 och 2012. Det intressanta med det som tidningen beskriver som ”Gen Z-socialism” är hur klassisk den är i sin socialism.
Priser ska regleras, inte minst på bostäder och livsmedel, kollektivtrafiken göras ”gratis”, offentligt ägda företag ska ta över viktiga branscher och “de rika” ska betala kalaset.
Det paradoxala är att denna nygamla socialism har sina främsta anhängare bland unga välutbildade väljare som med de flesta mått mätt skördar frukterna av den moderna marknadsekonomin i form av både inkomster och fritid. Lite skämtsamt kan nog sägas att ”gen Z-socialisterna” är beredda att socialisera bort det samhälle som ger dem möjligheter att köpa bisarrt dyra vintagejeans, åka på silent retreats och ha fria och kreativa jobb att gå till.
Även om svenska väljare överlag är mer positiva till marknadsekonomi och entreprenörer än väljarna i många andra europeiska länder lär de socialistiska trenderna göra avtryck även i svensk politik. Vi ser det redan i form av starkt stöd för Miljöpartiet och Vänsterpartiet i de delar av Stockholms innerstad och dess södra närförorter där den kreativa klassen helst bosätter sig.
Och för den som följer Miljöpartiet och Vänsterpartiet är det uppenbart att den vänsterpopulistiska tanken att vidlyftiga utgiftslöften kan infrias genom en miljardärsskatt hittat in i svensk politik. Till och med Magdalena Andersson, som knappast är känd för att vara statsfinansiellt äventyrlig, målade i sitt Almedalstal upp ett förbud mot friskolor i aktiebolagsform som ett potentiellt ymnighetshorn för välfärden. Även om man som Socialdemokraterna fulräknar på friskoleföretagens vinster motsvarar den i partiets räkneexempel drastiskt överdrivna vinstnivån endast en knapp procent av de årliga kostnaderna för skolan. Det är precis som med förmögenhetsskatter – den statsfinansiella nyttan är högst begränsad.
Att denna typ av populistiska tankegångar letat sig in i Socialdemokraterna är illavarslande. För med jämna mellanrum kantrar det parti, som överlag brukar förstå att ett framgångsrikt och fritt näringsliv är en förutsättning för de egna fördelningspolitiska ambitionerna, långt åt vänster. Så var det på 1970-talet då idéer om ekonomisk demokrati och tankar på ”övervinster” i näringslivet ledde till förslaget om löntagarfonder. Dagens ideologiska vindar är snarlika.
Någon kanske drar sig till minnes 70-talsproggarna ”Gudibrallan” som i låtraden ”Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist” gjorde satir av Socialdemokraternas brist på radikalism mellan förstamaj-talen. Verkligheten, eller som vi säger i dag finansmarknaderna, tenderar att komma ikapp.
Kanske kommer det att bli så även denna gång. Mikael Damberg får vara Mikael Damberg. Men jag tvivlar på det. De internationella ideologiska strömningarna har i dag mer gemensamt med den olycksaliga tid då Olof Palme inte orkade hålla emot när LO och partivänstern ville ha löntagarfonder. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är båda radikala vänsterkrafter i synen på marknadsekonomin och ser ut att göra starka val. Och inom S finns sedan flera år en stark opinion för en mer hårdför ekonomisk vänsterpolitik.
För den som värnar den fria företagsamheten står mer än vad vi kanske tror på spel efter sommaren. Det gäller på valdagen – men minst lika mycket i den regeringsbildning som följer på en eventuell rödgrön valseger.