Det sista svensk skola behöver är en återställare

Den 8 september kom PISA 2025. Svenska 15-åringar fick 466 poäng i läsförståelse, det lägsta resultat Sverige någonsin uppmätt, och var tredje elev når inte upp till OECD:s grundläggande nivå i vare sig läsning eller matematik. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson kallade det ett nationellt nödläge och lovade att hon, om hon fick bilda regering, skulle tillsätta en nationell kriskommission ”så fort det överhuvudtaget bara går”. Fem dagar senare fick S, V, MP och C tillsammans 176 mandat mot Tidöpartiernas 173.

Oron är det ingen som ska ifrågasätta. Men receptet borde få varningslamporna att blinka, oavsett vem som till slut bildar regering. För Sverige har gjort exakt det här förut.

Efter valet 2014 (och de svaga Pisa-resultaten året före) tillsatte regeringen Löfven och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) 2015 års skolkommission. Ett 15-tal namnkunniga ledamöter med tyngdpunkt från lärarfack, akademi och kommuner arbetade under två år fram förslag som syftade till ”höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen och en ökad likvärdighet i skolan”. 

Resultatet blev två betänkanden. I SOU 2016:38 föreslog kommissionen för första gången nationella målsättningar för kunskapsresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet, och dessutom – till kommissionens heder – mätbara mål. Förslagen kom dock under bollningen mellan departement och statliga skolmyndigheter att urvattnas. Det uttalade nationella mål för den PISA-mätning som då var planerad till 2024 om att andelen svaga läsare skulle pressas ner till 10 procent blev heller aldrig antaget. I stället blev utfallet i PISA 2025 att andelen stigit till hela 31 procent.

Diagnosen var rätt. Medicinen blev mer av sjukdomen.

Skolkommissionens slutbetänkande Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35) betonade i stället en starkare statlig styrning och ett ökat nationellt ansvar för skolans finansiering i centrum. Det är lätt att vara efterklok, och allt som kommissionen föreslog genomfördes inte. Men det som faktiskt blev av är lärorikt.

Kommissionens tyngsta förslag var ett villkorat, socioekonomiskt fördelat statsbidrag på 6 miljarder kronor. Det infördes 2018, heter numera Kunskapsbidraget och har i årets budget vuxit till hela 9,4 miljarder kronor. IFAU:s utvärdering från förra hösten är nedslående läsning. Bidraget har gett fler lärare och mindre klasser i skolor med svagare elevunderlag, men den samlade effekten på de nationella proven är nära noll. Något fler elever har blivit behöriga till gymnasiet och bidraget kan ha bromsat ett tapp i lärarkvalitet. Det är vad åtta miljarder om året har köpt, så långt vi kan mäta.

Kommissionen konstaterade själv att skolan lider av en ”splittrad och över tid oenig nationell styrning”, bland annat genom ”en stor mängd statsbidrag”, och skrev att det nya bidraget delvis kunde finansieras genom att riktade bidrag avvecklades. Resultatet? De riktade statsbidragen till skolan ökade från drygt 5 miljarder kronor 2012 till nästan 24 miljarder 2023, enligt Skolverket. Diagnosen var rätt. Medicinen blev mer av sjukdomen.

Kommissionen tyckte också att regeringen borde ge ”hög prioritet” åt att digitalisera de nationella proven. Skolverket fick ett första uppdrag kring detta redan 2017. Nio år, en upphandlad plattform, en personuppgiftsincident och ett ”omtag” senare skrivs proven alltjämt på papper. Digitalt skrivna och centralt rättade uppsatser ser nu ut bli verklighet först 2031.

Kommissionen föreslog ett nationellt professionsprogram för lärare och rektorer. Det trädde i kraft i september 2025, åtta år senare, och möttes av kritik från både Sveriges Skolledare och SKR – och av rektorer som undrar hur det ska genomföras och vem som ska betala.

Och kommissionen kallade den obligatoriska befattningsutbildningen för rektorer ”betydelsefull”. I slutet av september kom IFAU:s utvärdering av Rektorsprogrammet: närmare 3 800 rektorer följda från 2009 till 2021, och inga statistiskt säkerställda förbättringar av vare sig elevernas betyg, provresultat eller lärarnas syn på rektorns pedagogiska ledarskap.

***

Mönstret är inte unikt för Skolkommissionen. Svensk skolpolitik är en kyrkogård av lyft, satsningar och samverkansprojekt med vackra namn och okända effekter.

Läslyftet, den stora fortbildningen i läs- och skrivundervisning, gav enligt IFAU små positiva effekter på högstadiet men inga signifikanta effekter på de lägre stadierna. Alltså precis där läskrisen sitter.

Löfven-regeringen tog också initiativ till den ”läsa-skriva-räkna-garanti” som infördes 2019. Idén var inte ny utan hade drivits av Liberalernas Jan Björklund redan inför valet 2006. Tanken var god: upptäck de elever som halkar efter och sätt in stöd tidigt. Men även här visar Skolinspektionens fem års uppföljning på magra resultat. Garantin hade inte gett fler elever stöd, och resultaten på de nationella proven i svenska i årskurs 3 låg lägre än innan garantin infördes.

Förklaringarna fanns inbyggda från början. ”Garantin” ansågs uppfylld så snart skolan följt en viss arbetsgång – inte när eleven faktiskt lärt sig läsa. Proven i årskurs 3 skrivs dessutom så sent på läsåret att stödet inte hinner sättas in. Och en granskning som Näringslivets Skolforum gav ut 2023 visar att både det obligatoriska bedömningsstödet i årskurs 1 och de nationella proven i årskurs 3 var för grovmaskiga för att identifiera de elever som riskerar att få läs- och skrivsvårigheter. Samtidigt får lärarna för lite vägledning, och många blivande F–3-lärare saknar tillräcklig kunskap både om vad som kännetecknar och hur man genomför en effektiv evidensbaserad läsundervisning.

Samverkan för bästa skola har pågått sedan mitten av 2010-talet. Skolverkets egen utvärdering bygger på enkäter och intervjuer och konstaterar att huvudmännen har blivit bättre på systematiskt kvalitetsarbete. Man har inte kunnat se eleverna har lärt sig mer, för det är inte vad man mäter.

Skolverket slog 2021 fast att ett nationellt frånvaroregister var fullt möjligt att införa. Fem år senare finns det fortfarande inget, och den lag som nu föreslås kan träda i kraft tidigast 2027.

Och när Riksrevisionen i november 2025 granskade om staten hjälper skolan att vila på vetenskaplig grund – något regeringar av alla färger har efterlysts om i decennier – blev slutsatsen att statens arbete inte är effektivt och att lärarna inte får tillgång till bästa tillgängliga kunskap. 

Det är alltså inte omöjligt att veta vad som fungerar. Man måste bara bestämma sig för att ta reda på det innan man rullar ut en satsning i hela landet.

Det finns ett undantag som bekräftar regeln. När Skolverket 2016–2019 lottade vilka kommuner som skulle få riktat stöd för nyanlända och flerspråkiga elever kunde IFAU i år visa att insatsen förbättrade resultaten på de nationella proven och sannolikt ger omkring 13 kronor tillbaka för varje satsad krona. Det är alltså inte omöjligt att veta vad som fungerar. Man måste bara bestämma sig för att ta reda på det innan man rullar ut en satsning i hela landet.

Mot den bakgrunden är det värt att notera något ovanligt: den avgående regeringen har faktiskt haft en riktning. Nya läroplaner med tydligare kunskapsinriktning, ett nytt betygssystem som ska komma till rätta med betygsinflationen, fokus på evidensbaserad tidig läs- och skrivinlärning, en reformerad lärarutbildning, åtgärder för ökad trygghet och studiero samt en minskning av lärares administrativa börda. Reformerna vilar i hög grad på forskningen om hur människor lär sig, men de flesta har ännu inte hunnit verka. Det nya betygssystemet ska börja gälla först 2028 (men är beroende av externt rättade slutprov som ännu inte är på plats).

Riktningsändringen är därför fortsatt sårbar. Reformer dör sällan i riksdagens kammare. De dör i genomförandet – när uppmärksamheten flyttar, när myndigheten får tre nya uppdrag och när en ny minister vill ha en egen reform eller miljardsatsning att hålla pressträff om. Den största risken med Socialdemokraternas idé en kriskommission är inte att den föreslår fel saker. Det är att den blir en förevändning för att pausa det som redan är på väg.

S, V och MP gick alla till val på en uppgörelse med ”vinstjakten” i skolan. Men den som menar allvar med evidens bör titta på vad evidensen säger om friskolorna. I PISA 2022, som rättas externt och inte påverkas av betygsinflation, presterade elever i fristående skolor klart bättre än elever i kommunala skolor även efter justering för bakgrund, och kunskapsfallet mellan 2018 och 2022 var koncentrerat till de kommunala skolorna.

En studie från Institutet för Näringslivsforskning visar dessutom att konkurrensen från friskolor har lyft Sveriges resultat i TIMSS. Tio procentenheter högre friskoleandel motsvarar 20–25 poäng, ungefär ett läsårs inlärning. Effekten tycks komma av konkurrensen i sig, vilket betyder att den lyfter även de kommunala skolorna.

Att i ett nödläge slå sönder en av få delar av systemet som faktiskt presterar vore som att mitt i en brand koppla bort sprinkler som fungerar.

Att i ett nödläge slå sönder en av få delar av systemet som faktiskt presterar vore som att mitt i en brand koppla bort sprinkler som fungerar.

Det finns också en mer principiell risk. Kunskapsskolan har på senare år felaktigt kommit att uppfattas som ett borgerligt projekt. Men som tre skoldebattörer skrev i Göteborgs-Posten i våras är att ge alla barn en robust kunskapsgrund ”en av de mest radikala jämlikhetshandlingar en stat kan utföra”. De efterlyste ”en vänster som vågar äga kunskapsfrågan”.

Det är en utmärkt beställning till en ny regering. Det vore en historisk ironi om den arbetarrörelse som byggde sin framgång på folkbildning och studiecirklar nu skulle ställa vaga resonemang om komplexitet och professionens autonomi före det enkla faktum att de barn som har minst med sig hemifrån är de som mest behöver strukturerad, kunskapsrik undervisning.

***

Så, kära blivande regering, oavsett vilka partier som till slut sitter i den:

Fullfölj. Läroplanerna, betygssystemet och läsreformerna behöver genomförandekraft, inte en ny omprövning.

Utvärdera innan ni utvidgar. Inför nya insatser stegvis och gärna med lottning, så att vi vet om de fungerar innan de blir permanenta. Det gick med stödet till nyanlända elever. Det går igen.

Färre riktade bidrag, inte fler. Skolkommissionen såg problemet redan 2016, och Skolverket säger detsamma i dag. Ett nytt öronmärkt pengaregn är inte en skolpolitik.

Rör inte det som fungerar. Konkurrens och valfrihet har bidragit till bättre resultat. Det är inte läge att riva det mitt i en kris.

Vill ni ändå tillsätta en kommission, ge den ett enda direktiv: läs den förra. Ta reda på varför så lite av det som föreslogs gjorde någon skillnad för eleverna. Och bryt Sveriges alltför stora beroende av internationella kunskapsmätningar genom att faktiskt bygga ett nationellt system för uppföljning av såväl varje elevs kunskapsutveckling, som skolornas och skolreformernas effektivitet. Här finns en klok vägkarta för bättre uppföljning i skolsystemet som man kan utgå från.