Det verkligt farliga beroendet av Kina

En tydlig varning kom redan 2010. Efter ett diplomatiskt bråk stoppade Kina exporten av sällsynta jordartsmetaller till Japan i ett par månader. Panik uppstod bland landets företag, då industrimagneterna som framställs från dessa 17 grundämnen är helt nödvändiga för högteknologisk tillverkning.

Sommaren 2023 spred sig oron, då Kina införde globala exportkontroller på gallium och germanium, med minskad export och stigande priser utanför Kina som följd. Detta följdes av nya restriktioner kring en dryg handfull andra sällsynta jordartsmetaller samt grafit.

Ändå verkade omvärlden i allmänhet och Europa i synnerhet tagna på sängen då Kina införde breda exportkontroller på majoriteten av dessa kritiska mineraler i april 2025. Som svar på Donald Trumps nya tullar, så meddelades ett strikt globalt licenssystem på framför allt tunga sällsynta jordartsmetaller och magneter.

Redan 1992 sade Deng Xiaoping att Mellanöstern har olja, och Kina sällsynta jordartsmetaller. 

Så sent som på 1990-talet var USA världsledande inom sällsynta jordartsmetaller, och en betydande förädling till industrimagneter ägde rum även i Europa. Men Kina hade en målmedveten strategi för global dominans. Redan 1992 sade Deng Xiaoping att Mellanöstern har olja, och Kina sällsynta jordartsmetaller. 

Statliga pengar östes över sektorn i årtionden; utländska aktörer utkonkurrerades genom lägre priser och brist på miljöregleringar. I dag bryter Kina cirka 70 procent av den världens sällsynta jordartsmetaller. Än viktigare så står man för drygt 90 procent av förädlingen, som är den smutsigaste och svåraste delen. 

Europa drabbades svårt av det nya licenssystemet. Enligt EU:s handelskammare hade mindre än 15 procent av ansökningarna till dessa licenser från unionens företag godkänts fram till augusti 2025 samma år, med flera produktionsstopp som följd.

Och det såg ut att kunna bli ännu värre. För mitt under brinnande handelskrig hotade Kina hösten 2025 med ett system som kräver tillstånd för alla företag i hela världen att exportera sina produkter, om de innehåller minsta spår av sällsynta jordartsmetaller från Kina. Detta lades dock på hyllan efter den vapenvila som ingicks när Xi Jinping träffade Donald Trump i Sydkorea i oktober samma år.

Efter överenskommelsen i Busan så uppgav USA i sin diplomatiska skrivelse att Kina ”de facto” skulle ta bort alla kontroller på dessa mineraler som införts sedan 2023, genom att börja utfärda en slags allmänna licenser. Bara någon dag senare meddelade Kina något motvilligt att de villkor som utarbetats med USA även ska gälla EU.

Förvisso hävde Kina exportförbudet på gallium, germanium och antimon till USA efter mötet i Busan. Men man har aldrig officiellt övergett systemet med licenser. Exportvolymen av flera kritiska mineraler är fortfarande väsentligt lägre än innan förra hösten, och europeiska företag har fått färre licenser än utlovat. Dessutom använder Kina exportlicenserna som politiska hävstänger för att komma över företagshemligheter, bland annat från försvarssektorn.

Japan tjänar som exempel på hur Kina kan utnyttja sin monopolliknande ställning. I november i fjol inleddes ett nytt diplomatiskt storbråk, då Japans premiärminister kommenterade Taiwan i landets parlament. För att tvinga henne att ta tillbaka sina ord har Kina under 2026 nästan helt klippt exporten av terbium, yttrium, dysprosium. Det är riktade åtgärder som drabbar bilindustri, försvarsindustri och tillverkning av halvledare – samt Japans förmåga att förädla industrimagneter på egen hand.

Väst är mer sårbart än Japan för liknade utpressning. Internationella energirådet (IEA) bedömer kostnaden för det system som Kina hotade med hösten 2025 till 6 500 miljarder dollar om året. Värst drabbas USA och Europa, med ekonomiska förluster på 1 500 miljarder dollar vardera.

Då sällsynta jordartsmetaller finns i vapensystem, så vilar även vår militära upprustning i Kinas händer.

Då sällsynta jordartsmetaller finns i vapensystem, så vilar även vår militära upprustning i Kinas händer. Detta påverkar redan nu vårt säkerhetspolitiska handlingsutrymme. Då EU denna sommar inkluderade kinesiska företag i sitt 21:a sanktionspaket mot Ryssland, så svarade Kina med sanktioner mot 14 europeiska företag inklusive den tyska försvarsjätten Rheinmetall som länge varit beroende av kinesiska mineraler.

Det är just sällsynta jordartsmetaller till försvarsindustrin och ett par andra känsliga sektorer som Kina håller hårdast i. Det innefattar indium och yttrium, vars pris nu är nästan 200 gånger högre än april 2025. Ändå uppger amerikanska företag nyligen att man har väntat i över ett halvår på licenser.

Kina har här en svår balansgång att träda. Att fullständigt avbryta all export kan visserligen ge en rad kortsiktiga vinster. Men ju mer man använder sin hävstång desto större är risken att man förlorar den för alltid, då västerländska aktörer sporras att hitta alternativa källor snabbare.

Istället vill man skapa en illusion om att stabil försörjning från Kina är möjlig, vilket kan få utländska företag att pressa politiker till eftergifter för att behålla en vänskaplig relation. Den globala efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller är relativt liten i volym, och sektorn är bara värd några få miljarder dollar med en oansenlig vinstmarginal. Det gör det lättare att manipulera marknaden, men också svårare att vidhålla dominansen.

Japan satsade redan 2010 miljardbelopp på att utveckla kapacitet utanför Kina. Man har sedan dess lyckats minska beroendet av Kina från över 90 till cirka 60 procent. EU får fortfarande 100 procent av sina tunga sällsynta jordartsmetaller och 98 procent av de förädlade industrimagneterna från Kina.

USA ligger någonstans däremellan, och har sedan i fjol agerat beslutsamt för att skapa egna leveranskedjor. Förra våren utfärdade Trump en exekutiv order för snabbare hantering av tillstånd och främjande av mineralverksamhet på statlig mark. Som en del av Big Beautiful Bill avsattes förra sommaren pengar till de nationella lagren av viktiga råvaror till försvar och industri. Försvarsdepartementet fick en förlustreserv för att kunna garantera lån på upp till 100 miljarder dollar till kritiska mineraler och strategiska industrier.

Miljardbelopp gick till företaget MP Materials, som även fick statliga prisgarantier för de kommande tio åren. Detta ska motverka prisdumpning från Kina, som vid ett antal tillfällen försatt västerländska aktörer i konkurs genom att översvämma marknaden med billiga mineraler vid exakt rätt tillfälle.

I februari i år så lanserades Project Vault, USA:s första strategiska reserv för kritiska mineraler för den privata sektorn, med 12 miljarder dollar i finansiering. Förra månaden uppgav Vita huset att man drivit genom över 180 projekt relaterade till kritiska mineraler under Donald Trumps andra presidentskap. USA har också ingått ett par dussin avtal med andra länder, med Australien och Japan som viktigaste samarbetspartners.

Europa vaggas in i en falsk trygghet att inga jobbiga åtgärder för diversifiering behövs.

I Europa går det trögare, trots att EU våren 2024 lanserade Critical Raw Minerals Act (CRMA). Målsättningen är att unionen ska utvinna 10 procent, återvinna 25 procent och förfina 40 procent av sitt behov till år 2030. Då ska man heller inte vara beroende till 65 procent av någon enskild aktör utanför EU (läs: Kina) för något material eller steg i processen.

Denna månad rapporterades dock att bara ett av fyra bland de 47 projekt som har fått specialstatus under CRMA håller tidsplanen. Resten är försenade, har stannat upp eller avslutats helt. När EU:s handelskommissionär nyligen åkte till Peking för samtal så lovade Kina att utfärda exportlicenser snabbare. På så vis kan Europa vaggas in i en falsk trygghet att inga jobbiga åtgärder för diversifiering behövs.

Joris Teer, en av Europas ledande analytiker inom detta område vid tankesmedjan European Union Institute for Security Studies (EUISS), menar att vi under tiden som alternativ till beroendet utvecklas även måste avskräcka Kina från att använda det. USA, Europa och övriga G7 kan hota med tullar eller minskad tillgång till högteknologi om Kina fortsätter förhala exporten av sällsynta jordartsmetaller.

Detta var precis hur USA fick till vapenvilan i Busan. En gemensam mekanism för avskräckning skulle ytterligare höja kostnaden för Kinas tvångsmetoder. Gemensam lageranskaffning och en kompensationsmekanism skulle också motverka att Kina ger sig på enskilda länder som med Japan.

Teer menar att EU även måste införa upphandlingsregler som gynnar den egna produktionen. Dels prisgarantier på samma vis som MP Materials åtnjuter, dels krav på lokalt ursprung i offentlig upphandling. Från och med januari 2027 kräver USA:s försvarsdepartement av sina leverantörer att leveranskedjorna för vissa mineraler är fria från ”fientliga länder”, vilket inkluderar Kina.

Sveriges regering presenterade en ny mineralstrategi i juli. Där nämns förvisso vikten av förädling och köpåtaganden. Men detta i förbifarten, och främst med hänvisning till Bryssels verktyg för att uppnå 2030 års målsättningar. För svenskt vidkommande ligger fokus på korta tillståndsprocesserna för mineralbrytning och finansiera denna verksamhet.

Detta är förstås en viktig pusselbit, men missar de riktiga flaskhalsarna. Det utbyte jag själv haft med gruvnäring och beslutsfattare i Sverige ger också vid handen en uppfattning om att allt kommer lösa sig bara tillstånden snabbas på. Men i realiteten spelar det ingen roll hur mycket mineraler som dras ut från Norrlands gruvor, om vi inte kan förädla dem eller tillåter vår marknad att översköljas av billiga kinesiska alternativ.

Det är oklart hur lång tid det tar att bli kvitt det kinesiska beroendet, och det är heller ingen linjär process. Enligt IEA krävs ytterligare investeringar på 60 miljarder dollar för att det globala behovet utanför Kina ska kunna mötas till år 2035. Det enda som är säkert är att vi blir mer sårbara ju längre viktiga investeringar och beslut skjuts på framtiden.