Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Oljekrisen som ställdes in
Experter varnade för oljekris och inställda flyg, men de underskattade hur anpassningsbar den globala marknadsekonomin är. Fredsavtal eller inte, planen lyfter ändå, skriver My Pohl.
Flygfotogenet kan ta slut om sex veckor och sommarens flygresa riskerar inte bara att bli avsevärt dyrare utan kanske även helt inställd. Det var budskapet från organisationen International Energy Agency (IEA) under Iran-krigets första dagar. Begreppet ”oljekris” användes frekvent i media, och tankarna fördes snabbt till 1970-talets oljekris med ransonering och långa köer till bensinmackarna.
Ett fredsavtal mellan Iran och USA annonserades igår och Hormuzsundet förväntas öppna på fredag. Men långt tidigare stod det klart att krisen uteblivit. Flygen fortsatte att måla vita streck över himlen och köerna vid bensinpumparna lyste med sin frånvaro.
Oron var dock berättigad. Hormuzsundet är en globalt central transportsträcka för fartyg lastade med olja från Mellanöstern. Ungefär en femtedel av världens olja uppskattas exporteras via denna rutt. Att stänga sundet blev därmed Irans sätt att sätta press på USA. Ekonomin svajade till och oljepriserna steg. Men som sagt, den stora krisen uteblev och det berodde på att marknaden tilläts ha sin gång. Där det gick att dra ner på energianvändningen sparades det in, produktionen av olja och alternativa energislag ökade i andra områden, och det uppstod sätt att runda Hormuzsundet.
Allt detta skedde till stor del tack vare den prishöjning som följde av det plötsligt minskade utbudet.
Flygen fortsatte att måla vita streck över himlen och köerna vid bensinpumparna lyste med sin frånvaro.
I det höjda priset finns mycket information att utläsa. Det informerar oss om att oljan är en bristvara, och att vi därför behöver prioritera noga vad produkten används till. Det höga priset ökar även incitamenten att kringgå blockaden och få tag på olja via andra vägar.
När kriser uppstår är det lätt att drabbas av panik. De höjda priserna på drivmedel och i förlängningen många andra varor kan bli smärtsamt tydliga i privatekonomin. I den typen av situationer händer det inte sällan att politiker lovar snabba åtgärder för att visa handlingskraft gentemot väljarna. Sådana förhastade åtgärder är alltid ett misstag.
Att på politisk väg korrigera prisökningarna genom subventioner riskerar att förvärra situationen. Då förmedlas inte informationen som prishöjningen bar på, och användningen fortsätter som vanligt. Reserverna töms då allt snabbare, och viktiga användningsområden kan plötsligt stå tomhänta. Ett skräckexempel är oljekrisen på 1970-talet då man använde sig av just ekonomiska stimulanser och fick kombinationen av inflation och ekonomisk tillbakagång – stagflation – som resultat.
Den historien och Irankriget innehåller flera viktiga lärdomar. Det är riskabelt att vara beroende av fossila bränslen, särskilt riskabelt när de kommer från en politiskt instabil region. Den läxan lärde sig USA i alla fall delvis förra gången och är numera självförsörjande på olja. Och i kristid behöver man som politiker klara av att ha is i magen och en tilltro till marknadsekonomin och dess förmåga att hantera det oväntade.