Israeliska valet blir en nagelbitare

Det israeliska valet den 27 oktober beskrivs av många utomstående bedömare som en ödestimma, där landets hela framtid står på spel. Det är tveksamt om israelerna själva ser det så. Oavsett utgången kommer regeringen, vilken den än blir, att tvingas prioritera samma frågor och politiken kommer inte att skilja sig på något verkligt dramatiskt sätt. Det gäller i första hand säkerhetsfrågorna. 

De opinionsundersökningar som har gjorts visar alla på ungefär samma utfall. Dött lopp mellan blocken, och det kan i slutändan handla om vilket block som vågar bita i det sura äpple som det innebär att ta stöd av ett eller flera arabiska partier, där Förenade Arablistan Ra´am lett av Mansour Abbas är det viktigaste. Ra´am blev historiskt 2021 genom att bli första arabiska parti att ingå i en israelisk regeringskoalition, styrd av Naftali Bennet och Yair Lapid. Den konstruktionen höll bara drygt ett år och ersattes av en ny regering under Benjamin Netanyahu. Då hamnade Ra´am återigen i opposition. Det sägs nu att partiet vill frigöra sig från de starka muslimska krafterna i Israel och presentera sig som mer pragmatiskt sekulärt. Det återstår att se om det övertygar de israeliska judarna som då kanske kan acceptera Ra´am som stödparti i en kommande koalition. 

Bennet och Lapid samarbetar återigen i den gemensamma valalliansen Beyachad, Tillsammans, som de grundade i april i år. Målet är att avsätta Netanyahu. De två toppolitikerna skiljer sig åt ganska markant. Yair Lapid beskrivs som en företrädare för sekulär, urban liberalism, medan Naftali Bennet har sina rötter i den religiösa högern och bosättarrörelsen. Ideologiskt har de två funnit varandra i frågorna kring ekonomi och inrikespolitik, snarare än i den stora konflikten med palestinierna. 

Den mest intressanta utmanaren till Netanyahu är en general vid namn Gadi Eisenkot. Han leder det nybildade partiet Yashar, Ärlig. Eisenkot bygger sin politiska trovärdighet på sin stabila militära erfarenhet. Han har varit överbefälhavare för IDF, den israeliska försvarsmakten, och efter Hamas attack den 7 oktober 2023 tog han plats i Netanyahus nationella nödlägesregering. Året därpå lämnade han den positionen med motiveringen att han inte trodde på regeringens förmåga att avsluta kriget. Det saknades en utvecklad strategisk plan, menade han. Eisenkot är djupt personligt berörd av Gazakriget. Hans 25-årige son Gal samt två av hans brorsöner har stupat i Gaza. 

Eisenkot kan bli en dark horse i valet, definitivt en kandidat att räkna med. Det finns ett stort missnöje bland den israeliska allmänheten med de etablerade partierna och deras ledare. Det kan gynna Eisenkot som trots sin relativt höga ålder – 66 år – uppfattas som ny och fräsch i sammanhanget.  

Han har möjliggjort för Israel att utvecklas till en spjutspetsnation inom tech.

Mest intressant är om Benjamin Netanyahu kommer att sitta kvar som premiärminister. Han är den israeliska regeringschef som har suttit allra längst på sin post, sammanlagt mer än 17 år. Han tillträdde första gången 1996 och har sedan dess kommit och gått i maktens korridorer; som premiärminister eller som minister i någon annans regering. Omvald gång på gång, därefter uträknad som förbrukad och sedan studsande tillbaka till makten. Till alla sina belackares stora ilska. Han har drivit igenom ekonomiska reformer som har möjliggjort för Israel att utvecklas till en spjutspetsnation inom tech. Han har reformerat banksektorn, moderniserat skattesystemet och stiftat lagar mot monopol och karteller. Under hans styre har Israels ekonomi förbättrats och arbetslösheten sjunkit. 

Men han har också syltat in sig i privata skandaler och dragit på sig åtal om korruption och ekonomisk brottslighet. Han sägs ha tagit emot mutor i form av pengar, cigarrer och champagne till miljonbelopp, för att gynna somliga och missgynna andra. Flera rättsliga processer mot honom pågår sedan länge, och ett skäl till att han inte pensionerar sig är att hans position ger honom juridisk immunitet. Än så länge, starka krafter jobbar på att förändra det vilket kan komma att innebära fängelsestraff. 

Viktigast för staten Israels vidkommande är hur några av Netanyahus stora reformfrågor kommer att utvecklas. Han har drivit en del verkligt kontroversiella ämnen som handlar om en kraftig politisering av domstolsväsendet, statlig kontroll över massmedier och befogenheterna för polisen och säkerhetstjänsten. Dessa är starkt splittrande spörsmål som har manat hundratusentals människor att demonstrera på gatorna, demonstrationer som stundtals nästan har paralyserat det israeliska samhällslivet. 

Netanyahus parti Likud är för sitt regeringsinnehav totalt beroende av ett antal religiösa partier, vilket tvingar Netanyahu till en politisk balansakt som ibland blir rena saltomortaler. I Israel utgör de ortodoxa judarna ungefär 14 procent av befolkningen, omkring en och en halv miljon individer. De slår vakt om sina hjärtefrågor och utgör en mycket viktig väljargrupp som inget parti kan ignorera. Den kanske största frågan rör värnplikten. De ortodoxa kräver att få slippa den, vilket landets sekulära judiska medborgare finner mycket stötande. Israel befinner sig ju i ett konstant pågående krig ända sedan staten grundades 1948. Ett krig som har tagit paus ibland och skiftat karaktär, men aldrig avslutats och förbytts i en total fred. 

I en sådan situation anser de sekulära judarna som offrar sina söner och döttrar i strid mot Hamas, Hizbollah och andra fiender att det är landsförräderi att kräva befrielse från värnplikten. Det som ytterligare komplicerar den frågan är att ett antal ortodoxa judar inte ens erkänner Israels rätt att existera. De är motståndare till sionismen eftersom de anser att en judisk stat inte kan upprättas förrän Messias återkommer till jorden. Då, menar de, kommer det att hända stora saker men fram till dess underkänner de staten Israels legitimitet. Mest känd bland dessa extrema ortodoxa judar är den lilla gruppen Naturei Karta, som ofta demonstrerar viftande med palestinska flaggor och samarbetar med Israels fiender. Ska även de tvingas bära uniform och vapen?    

Frågan om de ortodoxa judarnas rättigheter och skyldigheter är starkt splittrande bland israelerna. Netanyahu har nästan slagit knut på sig själv i sina försök att blidka båda parter i konflikten om de ortodoxas värnplikt. Med en militaristisk familjebakgrund anser Netanyahu säkert personligen att det är självklart för alla israeler att göra sin militärtjänst, oavsett religiositet. Trots det har han konsekvent stöttat lagförslag om att befria de ortodoxa från militärtjänstgöring. Det är ett rent taktiskt spel för att blidka de ortodoxa politiska partierna som ingår i hans regeringsunderlag.  

Bland de mest extrema politikerna i Israels återfinns Itamar Ben-Gvir som med sin aggressiva valtaktik utmanar alla andra kandidater till premiärministerposten. Han är för närvarande säkerhetsminister och leder det ultranationalistiska och arabfientliga partiet Otzma Yehudit, Judisk makt. I sin ungdom gav han uttryck för så extrema politiska åsikter att han förvägrades göra militärtjänst, vilket är mycket ovanligt i Israel. Han saknar därmed militär erfarenhet och det är en stor belastning. Det är en gammal sanning att ingen når en politisk topposition i Israel utan en gedigen militär karriär bakom sig. Ben-Gvir kan möjligen vara undantaget som bekräftar regeln. Netanyahus ovilja att lagföra de militanta bosättarna på Västbanken handlar till stor del om att han inte vill stöta sig med koalitionspartnern Ben-Gvir. 

Hamas attack den 7 oktober 2023 vilar som ett mörkt moln över hela valkampanjen.

Hamas attack den 7 oktober 2023 vilar som ett mörkt moln över hela valkampanjen. Den utgör ett öppet sår som kommer att blöda under lång tid. Ända sedan attacken inträffade har Benjamin Netanyahus roll i sammanhanget vållat strid och debatt. Helt nyligen kastades nytt bränsle på den brasan då den tidigare generalmajoren Avi Gil framträdde i en intervju i den israeliska tv-kanalen Channel 12. Gil var militärsekreterare till Netanyahu när Hamas gick till anfall. I intervjun anklagade han premiärministerns kansli för att ha ändrat och manipulerat loggarna från den ödesdigra dagen 7 oktober. Ändringarna påstods ha gjorts för att insinuera att högt uppsatta tjänstemän i Netanyahus närhet kände till att attacken skulle genomföras men avstod från att informera honom. Det handlar om vid vilka tidpunkter olika telefonsamtal gjordes. 

Men det är inte allt. Avi Gil, som alltså stod Netanyahu mycket nära, hävdar att flera i den israeliska gisslan som togs av Hamas och fördes till Gaza skulle ha kunnat släppas tidigare än vad som skedde. Netanyahu påstås ha avstått, eftersom åtgärderna mötte motstånd hos hans koalitionspartner som ville intensifiera kriget istället för att förhandla med Hamas om gisslan. Det handlade i synnerhet om Itamar Ben-Gvir som var öppen och tydlig med att kampen mot Hamas var viktigare än att få hem gisslan levande. Detta är politiskt sprängstoff i Israel där hela nationen sörjde dem som dog i fångenskap. Tanken att de dog därför att Netanyahu ville skydda sin egen politiska position är närmast outhärdlig för de anhöriga. 

Som salt i såren kommer nu allt fler uppgifter om att Netanyahu varnades av både sina egna säkerhetsansvariga och representanter för Egypten och Förenade Arabemiraten om att en attack från Hamas var förestående, utan att han tog det på allvar och agerade. Det fanns flera tecken på att något allvarligt var i görningen. Säkerhetstjänsten Shin Bet noterade exempelvis att mängder av Hamaskrigare hade aktiverat sina israeliska SIM-kort till telefonerna. Enda anledningen till det kunde vara att de planerade att snart ta sig in i Israel.

Som svar på anklagelserna hävdar nu Benjamin Netanyahu att Avi Gil kände till att Hamas planerade en attack och valde att inte väcka premiärministern i tid på morgon den 7 oktober 2023 då attacken inleddes. Det skulle i så fall peka på en jättelik konspiration. 

När Avi Gil i tv-intervjun fick frågan om han ansåg att Netanyahu var ansvarig för misslyckandet med att skydda landet den 7 oktober svarade han: ”Ja. Det finns inget ledarskap utan ansvar.” Netanyahus främste utmanare Eisenkot kräver en polisutredning om premiärministerns påstådda lögner. Det israeliska valet artar sig till en verklig nagelbitare.