Sverige ger Laffer rätt

Lafferkurvan är den ekonomiska politikens kanske mest kända servettskiss. Det var en kväll i december 1974 i Washington DC. Arthur Laffer, då verksam vid University of Chicago, åt middag med presidenten Gerald Fords stabschef Dick Cheney och dennes biträdande, Donald Rumsfeld (båda långt senare kända som nyckelpersoner i George W Bush-administrationen). På agendan denna kväll stod presidentens skattehöjningar och alternativ till dessa. 

Under middagen, sägs det, tog Laffer fram servetten och ritade det nu välkända diagrammet som visar hur statens skatteintäkter avtar när nivån på skatterna når en viss punkt. Beskattningsrätten är inte alltid det ymnighetshorn som många politiker föreställer sig. En skattesats på noll procent leder givetvis till noll i skatteintäkter, men samma sak gäller en skattesats på 100 procent. Du får med andra ord ett kurvlinjärt samband mellan skattesats och skatteintäkter. 

Lafferkurvans innebörd kan tyckas självklar. Upp till en viss nivå ökar intäkterna när skatterna höjs. Men när skatterna blir så höga att en ökad inkomst inte märks i plånboken, påverkar det människors beteenden. Man väljer kanske att arbeta mindre, värderar fritid högre än fortsatt karriär eller så ser man till att i stället för lön få förmåner som inte inkomstbeskattas. 

Därför finns det alltid en skattenivå som är så hög att ytterligare skattehöjningar leder till minskade skatteintäkter.

Det finns en punkt där skatterna blir så höga att de motverkar sitt syfte.

Idén bakom Lafferkurvan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Exempelvis konstaterade den arabiske 1300-talsfilosofen Ibn Khaldun att en härskare som stadigt höjer skatterna med tiden kommer att få allt svårare att finansiera statens utgifter när människor slutar arbeta och producera. Det är knappast överraskande att Laffer själv talat om Khaldun som en inspirationskälla. Men även John Maynard Keynes konstaterade i en berömd formulering att det finns en punkt där skatterna blir så höga att de motverkar sitt syfte:

”Nor should the argument seem strange that taxation may be so high as to defeat its object, and that, given sufficient time to gather the fruits, a reduction of taxation will run a better chance than an increase of balancing the budget.”  

I den politiska debatten har Lafferkurvan emellertid ofta ifrågasatts och betraktats som hittepå.

Den tidigare Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt jämförde, i en debatt om marginalskatterna med Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund, Lafferkurvan med att tro på tomten. Och under sin tid som finansminister kände Magdalena Andersson (S) vid flera tillfällen behov av att avfärda, rentav misstänkliggöra, den i riksdagens talarstol. I en interpellationsdebatt med Maria Malmer Stenergard (M) i november 2016 hette det exempelvis:

”Det är klart att det finns en idé med Lafferkurvan, som de allra mest högerextrema republikanerna ibland hänvisar till. Man tror att sänkta skatter också ska leda till högre intäkter. Med högerextrema menar jag alltså att man står långt till höger, inte att man har högerextrema, rasistiska åsikter.”

En anledning till att Lafferkurvan blivit så politiskt kontroversiell – inom nationalekonomin godtas modellen med självklarhet av såväl höger- som vänsterlutande ekonomer – är att den kommit att kopplas ihop med de skattesänkningar som Ronald Reagan gjorde i USA på 1980-talet och Bildtregeringen i Sverige i början av 1990-talet. I båda fallen följdes skattesänkningarna av stora budgetunderskott.

Men som nationalekonomen Jacob Lundberg, i dag vid IFN och tidigare chefsekonom på Timbro, påpekat bygger detta på en klassisk sammanblandning av korrelation och kausalitet. Bara för att sänkt skatt följs av budgetunderskott behöver det inte betyda att det förra orsakade det senare. Det går i de aktuella exemplen inte att bortse från snabbt ökade försvarsutgifter respektive 1990-talskrisen, konstaterar Lundberg.

I själva verket är det gångna kvartsseklet i Sverige ett bra exempel på grundtanken bakom Lafferkurvan. Lägre skatter kan gå hand i hand med högre skatteintäkter. Under perioden har skattetrycket i Sverige sjunkit från 48,59 procent vid millennieskiftet till 41,2 procent 2024. Bakom detta ligger bland annat sänkta inkomstskatter och avskaffad arvs- och gåvoskatt samt slopad förmögenhetsskatt och värnskatt. Det är alla skatter som påverkar den ekonomiska aktiviteten negativt och gör det mindre lönsamt att arbeta och driva företag. När sådana skatter sänks borde det vara positivt för både ekonomin i stort och i förlängningen för skatteintäkterna.

Under samma period som skattetrycket sänktes ökade de samlade skatteintäkterna.

Det är också mycket riktigt vad som hänt i Sverige. Under samma period som skattetrycket sänktes ökade de samlade skatteintäkterna, justerat för inflation, från 1 864 miljarder till 2 640 miljarder, eller med 41 procent, tack vare en växande ekonomi. 

Lägre och bättre utformade skatter har med andra ord både bidragit till att stärka svensk ekonomi och till att öka möjligheterna att finansiera såväl välfärden som statens hårda kärna. 

Det finns goda skäl för svenska politiker att fortsätta på denna framgångsrika skattesänkarväg. Trots den avskaffade värnskatten tillhör Sverige de länder som har högst marginalskatter på höga arbetsinkomster. Det går direkt ut över viljan att utbilda sig och ta på sig mer kvalificerade arbetsuppgifter. Att sänka, och på sikt avskaffa, den statliga inkomstskatten skulle på samma sätt som de senaste 25 årens skattesänkningar bidra till att stärka svensk ekonomi. Och som Jacob Lundberg konstaterar i en ny forskningsartikel är det sannolikt så att Sverige i fråga om skatten på höga inkomster ligger på fel sida av Lafferkurvan – och att sänkt statlig inkomstskatt därför på sikt skulle leda till högre skatteintäkter. 

Risken är dock överhängande att en ny rödgrön regering går i motsatt riktning och återinför värnskatten, nu bara med ett förändrat namn i form av beredskapsskatt.

För övrigt finns servetten med Lafferkurvan att beskåda i Smithsonian-museernas historiska samling i Washington DC.