Tidö har inte alls försvagat demokratin

Hur många gånger kan man ropa varg och förvänta sig att människor lyssnar? Den frågan är lätt att ställa sig när man tar del av statsvetarprofessorn Göran Sundströms och journalisten Anette Novaks inlägg på Aftonbladet Debatt (26/10), där de än en gång konstaterar, helt utan belägg och uppenbart felaktigt, att ”Tidö har försvagat Sveriges demokrati”.

Men det finns faktiskt skäl att läsa det här inlägget lite noggrannare. Två av Sveriges främsta vargropare har nämligen blottat strupen och också lagt fram en åtgärdsplan – tio förslag på konstitutionella förändringar som ska rädda demokratin.

Och det är fascinerande läsning.

Ett samhälle där ministrar svarar inför icke folkvalda? En spärr mot att förändra bidragen till vissa organisationer eller minska antalet myndigheter? Ett tvång att ge remissinstanser, inte minst väletablerade särintressen, ännu större makt att stoppa reformer? Ett ännu mer extremt beredningskrav? 

Förslag som i de flesta fall saknar motsvarighet i andra västländer och som i praktiken skulle omstöpa Sveriges styre. 

Nej, det är inte rimligt. Man ska givetvis inte hysa ohämmad tilltro till de demokratiska processerna. Men bär man bara på minsta lilla motsvarande skepsis mot byråkrater och intresseorganisationer inser man att det här är ett helknasigt recept.

I stället hörs ett märkligt eko av de röster som hördes före demokratins införande.

Kantringen är så tydlig att man faktiskt kan fråga sig om förslagen är förenliga med ett i alla delar demokratiskt statsskick. I stället hörs ett märkligt eko av de röster som hördes före demokratins införande: Klarar vanliga människor verkligen av att styra? Är de inte för okunniga? Borde de inte stå under förmyndare, för demokratins egen skull?

Sverige behöver bli en starkare liberal demokrati. Men då måste man slå vakt om skillnaden mellan en demokrati omgärdad av rättsstatens principer och ett allmänt elitstyre. Ingen liberal demokrat kan påstå att det är ett problem i sig att breda uppfattningar får genomslag, även sådana som experter är kritiska till. Det centrala är risken för maktmissbruk och kränkningar av enskildas rättigheter.

Novak och Sundström förväxlar tyvärr skyddet för den enskilde med ett slags urlakad demokrati där teknokrater och särintressen ska överta ansvaret för politikens innehåll i stort. Resultatet blir knappast en starkare demokrati, utan ett sklerotiskt och förstockat samhälle där misstron växer och reformer stoppas av ingrodda intressen och förändringsobenägna byråkrater.

Faktum är att många av bristerna i de liberala institutionerna i Sverige i dag är resultatet av just stagnation och korporativism. Lagstiftning som blir hopplöst föråldrad. Hål som aldrig täpps till. En svensk modell där enskilda helt saknar rättigheter. En Arbetsdomstol vars jäviga domare inte uppfyller de mest grundläggande kraven på oberoende. Det är där, inte i någon bred folklig vilja att göra våld på vårt folkstyre, som den liberala demokratins mest angelägna bekymmer finns. 

Nu krävs bot och bättring. Den ”hot mot demokratin”-industri som vuxit fram under de senaste åren har kapat debatten om hur rättsstaten kan stärkas och drivit den i en allt mer absurd riktning. Skydd mot maktmissbruk trängs ut av spärrar mot politisk förändring.

Och för oss som värnar den liberala demokratin gör det ont att se den förvandlas till ett så simpelt politiskt slagträ.