Samhälle Recension
Boken om Tidö gör forskarna till kampanjarbetare
Tidöavtalet är på många sätt en unik skapelse i svensk politik. Men när två av Sveriges mest kända statsvetare, tillsammans med en erfaren opinionsjournalist, skriver en bok om Tidö handlar det inte om att försöka förstå och förklara, utan om att fördöma. Markus Uvell har läst den nya boken ”Tidöpakten”.
Vi närmar oss slutet på den första mandatperioden med Tidöavtalet. Avtalet är på flera sätt en unik parlamentarisk skapelse.
För det första, och mest uppenbart, för att det är första gången Sverigedemokraterna är del av ett politiskt samarbete på nationell nivå. Partiet hade en del erfarenhet på kommunal nivå sedan tidigare, men inte i rikspolitiken. Ingen av de ledande SD-företrädarna har någon personlig erfarenhet av politiskt samarbete. Det steg som togs efter valet 2022 var därför unikt för partiet. Som en av de ledande företrädarna uttryckte saken: ”att över huvud taget prata med ett annat parti är ett enormt steg för oss”.
Det var ett stort steg även för de andra Tidöpartierna. Både Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har på kort sikt skiftat perspektiv på SD. Från utfrysning till acceptans och samtal, sedan regelrätta förhandlingar och djupgående samarbete med sikte på en gemensam regering. Det har ritat om den politiska kartan i grunden.
För det andra är Tidöavtalet unikt genom sitt innehåll. Avtalet fokuserar mycket tydligt på migration och brottslighet. Ungefär hälften av det 63 sidor långa avtalet ägnas åt dessa frågor, som aldrig tidigare stått i fokus för ett politiskt samarbete. Samarbetet har med tiden kommit att omfatta i praktiken alla politikområden, men upprinnelsen var ett akut behov av att bringa ordning på invandringen och gängkriminaliteten.
För det tredje är Tidöavtalet unikt i sin parlamentariska konstruktion, genom att det parti som står utanför regeringen är större än något av regeringspartierna. Det var förstås i sig en avgörande orsak till att SD fick så stor sakpolitisk utdelning. ”Vi har fått allt”, som Jimmie Åkesson uttryckte saken i den uppmärksammade SVT-dokumentären om Tidöavtalets tillkomst.
Det är med andra ord en minst sagt matig uppgift författarna till den nyutkomna boken Tidöpakten – så förändras Sverige (Atlas 2026) har tagit sig an. Och författarna är inte vilka som helst: Heidi Avellan, Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors. En av landets mest rutinerade ledarskribenter och två av de mest profilerade professorerna i statsvetenskap.
Bokens upplägg är ambitiöst. Den går igenom inte bara hur avtalet kom till och de parlamentariska turerna kring hur övriga partier har förhållit sig till SD utan även den europeiska högerpopulismens historia samt Ny Demokratis uppgång och fall. Även om det sistnämnda kapitlet inte tillför särskilt mycket är dessa komponenter onekligen viktiga för att förstå Tidöavtalet.
Författarna har inte ett ärligt uppsåt att försöka förklara och analysera Tidöavtalets tillkomst och betydelse.
Bokens största problem – för ett flertal sådana finns – är något annat. Författarna har inte ett ärligt uppsåt att försöka förklara och analysera Tidöavtalets tillkomst och betydelse. I stället är det uppenbara syftet att framställa Tidöavtalet som djupt problematiskt, både till sin tillkomst och sitt innehåll.
Stort utrymme ägnas exempelvis åt att problematisera att Tidöavtalet brutit mot den svenska politiska traditionen att isolera högerpopulistiska partier – ”det svenska undantaget” som författarna kallar det.
Mot denna bakgrund framställer författarna Tidöavtalet inte som lösningen på ett parlamentariskt dilemma, eller som ett sätt att svara på väljarnas förväntningar, utan som ett brott mot underförstådda regler för hur politik bör bedrivas. Därmed framställs avtalet per definition som illegitimt och, som det brukar heta i debatten, oanständigt.
Man kan förstås tycka olika om Tidöavtalet, men boken avvisar dess legitimitet utan att problematisera sin ståndpunkt. Efter snart fyra år med effektivt genomförande av avtalet är det häpnadsväckande slappt.
Det är uppenbart att Avellan, Bjereld och Hinnfors tycker hjärtligt illa om Tidöavtalet. Det står dem naturligtvis fritt, men den som inte från början delar denna ståndpunkt får inga ärliga svar på vilka problemen skulle vara. Boken är en mobiliserande text för de redan frälsta, som berättar att den gemensamma fienden är ond. Det är som att läsa en 220 sidor lång ledartext i Aftonbladet.
Att kritisera etablerade politiska partier för att hota demokratin är en oerhört grov anklagelse.
Allra mest uppenbart blir detta i det sista kapitlet, om huruvida Tidöavtalet hotar demokratin. Detta är bokens egentliga ärende: att svara jakande på denna fråga. Det är ett mycket allvarligt ämne. Demokratin är på flera håll i världen på tillbakagång och hur västvärlden i bred mening kan stå emot detta är en ödesfråga för vår civilisation. Att kritisera etablerade politiska partier för att hota demokratin är en oerhört grov anklagelse.
Men detta är vad de gör. Dessutom på ett påfallande lättsinnigt och slängigt sätt. Boken ger ingen definition av vad de menar med demokrati eller vilka kriterier som behöver uppfyllas för att ett politiskt beslut ska kunna sägas hota demokratin. I stället söks olika halmstrån för att driva denna på förhand fastslagna tes. Lösryckta kommentarer och uttalanden pusslas ihop så de formar den bild författarna söker.
Att Björn Söder skrivit på X om att Civil Rights Defenders bidrag borde dras in och att Tidöavtalet föreskriver en utredning av Allmänna Arvsfonden blir belägg för att civilsamhället är hotat. Att Linus Bylund sagt att partiska journalister borde bli av med jobbet och Jimmie Åkesson avskyr P3 framställs som bevis för att mediernas oberoende undermineras.
Att riksdagsledamoten Tobias Andersson motionerat om att slopa genusteori som akademiskt ämne och att Mats Persson som utbildningsminister föreslagit att korta mandatperioden för externa ledamöter i universitetsstyrelserna påstås visa att den akademiska friheten är hotad.
Så där håller det på. Regeringens kriminalpolitik påstås utan vidare stöd underminera rättssäkerheten, beslutet att förbjuda partilotterier framställs som ett sätt att tysta oppositionen, införande av tjänstemannaansvar påstås på något underligt sätt också försvaga demokratin.
Författarna medger att det är klokt att vara restriktiv med påståenden om att demokratin är hotad. Men landar ändå i slutsatsen att de har en skyldighet att säga ifrån och inte ”vänta tills allt fallit samman”. När detta demokratins sammanbrott skulle komma framgår inte, men man får anta att det är nära förestående.
Det är en svindlande tanke att det bland denna boks författare finns inte mindre äntvå professorer i statsvetenskap. Nu var det förvisso mer än 30 år sedan jag själv studerade statsvetenskap, men jag tvivlar på att en analys av denna kaliber skulle bli godkänd ens på A-kursen. Anekdotiska exempel staplas på varandra, politiska motståndares invändningar framställs som fakta, och alltihop landar i att Tidöavtalet hotar demokratin.
Även med hänsyn tagen till Bjerelds och Hinnfors egna partipolitiska sympatier är det obegripligt att två professorer lånar sin akademiska trovärdighet till en propagandaskrift av detta slag.
De hade kunnat använda sin expertis och ställning till något helt annat. Analyserat hur Tidöavtalet påverkar de ingående partiernas långsiktiga prioriteringar. Försökt förklara hur Sverige så snabbt kunde få ett så stort högerpopulistiskt parti. Skildrat varför stora delar av de svenska arbetarväljarna plötsligt verkar onåbara för arbetarrörelsens opinionsbildning. Eller något annat av verklig betydelse.
I stället valde de, tillsammans med Avellan, att klä slentrianmässig vänsterkritik i akademisk skrud och utge sig för att säga något allvarligt om svensk demokrati. De reducerar sig själva till kampanjarbetare i valrörelsen. Det är beklämmande och sorgligt.