Öppen svenskhet har blivit SD:s lägereld

Den tyske sociologen Max Weber beskrev fåfängan som en politikers fiende. För att kunna väcka känslor hos sina följeslagare, och samtidigt agera utifrån förnuft, menar Weber, krävs att politikern inte låter något annat än rationaliteten styra honom. Men han är ständigt frestad att hänfalla till de känslomässiga banden till sina följare och utnyttja statens våldsmedel i ett illegitimt syfte. En fåfäng politiker, menar Weber, kan snabbt bli farlig. I den dragkampen mellan att lockas av fåfängan och att stå pall för politikerns uppgift, befinner sig just nu Sverigedemokraterna. 

Sedan valnatten, då det stod klart att partiet för första gången inte ökade i ett nationellt val, har den molande konflikten om partiets identitet intensifierats. Från det att Jimmie Åkesson klev in som partiledare för snart 20 år sedan har de tidigare etnonationalistiska idéerna som genomsyrade partiet fasats ut. I stället har Sverigedemokraterna allt mer lutat sig mot en konservativ idéströmning där frågor om kultur och tradition tagit den centrala rollen, och diskussioner om människors ursprung hänvisats till bakdörren. 

I samband med att Åkesson klev in som partiets överhuvud lanserades även det principprogram som kommit att bli avgörande för Sverigedemokraterna att bli kosher i allmänhetens ögon, och som därmed möjliggjort ett reellt inflytande. I principprogrammet från 2005 begreppliggörs partiets nationalistiska ideal genom termen öppen svenskhet. I principprogrammet förklaras termen som “svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk”. Epitetet svensk är alltså inte exklusivt för ett visst ursprung. 

Just frånvaron av exklusivitet har genom åren fått en del företrädare för partiet att förargas. Det har allt som oftast utmynnat i att företrädaren lämnat på eget initiativ eller blivit utesluten. Synen på termen öppen svenskhet har kommit att bli ett lackmustest för partiet där den som avvisar idén inte bottnar i samma ideologiska ideal som Åkessons parti. Men det har inte helt utraderat diskussionerna om begreppet, och ett visst motstånd har ständigt legat latent i partiet. 

De har, enligt Webers teori, hänfallit till fåfängan. 

När väljarna i höstens val inte visade sig efterfråga Sverigedemokraternas politik i samma utsträckning som tidigare, har det motståndet syresatts. På Facebook problematiserade exempelvis Richard Jomshof andelen svenskar i landet utifrån en etnisk grund, ett uttalande som tillhör partiets etnonationalistiska historia. Trots att den utdragna trenden visar att det är när partiet rört sig bort från populismen, som de belönats av väljarna, har en del av partiets företrädare i stället sökt bekräftelse i missnöjet. De har, enligt Webers teori, hänfallit till fåfängan. 

“De har fått för sig att ett mer radikalt och etnonationalistiskt SD vore mer framgångsrikt. Trots att eftervalsanalyserna visar motsatsen.” skriver Markus Uvell i SvD (3/11). Jag ringer upp honom för att höra mer hur han ser på partiets resa, bort från marginalen och in i maktens korridorer. 

Vad har SD:s princip om öppen svenskhet betytt för Tidö-samarbetet?

– Det var nog praktiken en förutsättning för att det skulle fungera, men det ska sägas att det är en princip som funnits i över 20 år. Om det hade varit ett parti som tycker att etnicitet ska vara grunden för vem som kan räknas som svensk, vem som kan bli svensk medborgare, då hade samarbetet däremot varit otroligt svårt att tänka sig. Det är ju ett helt annat sätt att se på och se på de här frågorna mellan mellan stat och medborgare, säger Markus Uvell. 

Carl Eos, medarbetare vid SD-kopplade tankesmedjan Oikos, är inne på samma spår.

– Utvecklingen mot kulturnationalism och ”öppen svenskhet” gjorde det möjligt för SD att växa kraftigt, komma in i riksdagen och ingå i Tidö-samarbetet. Partiet var tidigare enbart nationalistiskt men lade till en socialkonservativ profil under 2000-talet. Nationalism och socialkonservatism är olika ideologier som också kan förenas. Det har påverkat partiet på så sätt att man i dag är ett bredare parti som står upp för svensk kultur, historia och gemenskap.

Tidö-samarbetet har samtidigt inneburit en förändring av Sverigedemokraterna, framför allt identitetsmässigt, menar Markus Uvell:

– Jag tror att det som skiljer SD från många liknande partier är att de haft en otrolig långsiktighet och stor pragmatism som är väldigt ovanlig i högerpopulistiska partier. De har en väldigt hög ambitionsnivå att faktiskt genomföra sin politik och förändra Sverige i grunden. SD var ju förstås helt avgörande för Tidö, men Tidö var också otroligt viktigt för SD att få en chans att uppnå det de vill uppnå. 

Han ser Sverigedemokraternas definition av öppen svenskhet som något av en lägereld. 

De senaste fyra åren har Sverigedemokraterna visat både sina egna och andras väljare att demokratin i landet inte demoleras av att tjänstemän på regeringskansliet bär SD-pinnar på kavajslaget. Partiets förmåga att navigera i alla möjliga politiska frågor beror till stor del på utarbetningen av det ideologiska rotfästet. Numera bottnar Sverigedemokraterna i den konservativa idétraditionen. Jag frågar Carl Eos om den öppna svenskheten står i strid med partiets konservativa värden.

– Nej. Den stämmer väl med partiets socialkonservativa linje, där fokus ligger på att bevara svensk kultur, språk, traditioner och samhällsgemenskap. 

Eos får också medhåll av Alexander Cenusa, tidigare ordförande för studentförbundet Konservativa Förbundet. Han ser Sverigedemokraternas definition av öppen svenskhet som något av en lägereld. 

– Det är just den som jag tror att många samlas kring. Vare sig man har en invandrarbakgrund eller inte. Det är just den här öppna svenskheten, att folk kan komma hit och ta del av den svenska kulturen men måste också anpassa sig efter de svenska normerna. Det är inbjudande att man ska kunna ta del av denna och bygga på den.

Nyligen skrev Jimmie Åkesson ett inlägg i Expressen, där han satte ned foten i den pågående debatten. ”Jag är övertygad om att det vore förödande för Sverigedemokraterna, och i förlängningen Sverige, att sväva på målet kring öppen svenskhet”, slog partiledaren fast. Det avslutade kanske inte debatten, men Carl Eos på Oikos menar att det i grunden finns bred uppslutning kring Åkessons linje i partiet.

”Sverigedemokraternas väljare funderar inte över vilka som är eller inte är svenskar utan förväntar sig politik i linje med ovanstående.”

– Historiskt sett har det funnits personer i partiet som menat att det inte är möjligt att bli svensk. I dag står partiet och i stort sett alla i det bakom den öppna svenskheten och menar att den är förenlig med och viktigt för partiets kulturnationalism, säger Carl Eos.

Du är ansvarig för partiets eftervalsanalys, tror du en snävare definition av svenskhet efterfrågas av partiets väljare?

– Nej. Väljarna prioriterar främst lag och ordning, stram invandring och krav på assimilation. Det finns stort stöd för språkkrav kopplat till medborgarskap och att personer som kommer till Sverige ska anpassa sig till det svenska samhället, svenska lagar, regler och institutioner. En mer etnisk definition efterfrågas främst av en liten grupp radikala personer utanför partiet och skulle riskera att isolera partiet och minska väljarstödet. Sverigedemokraternas väljare funderar inte över vilka som är eller inte är svenskar utan förväntar sig politik i linje med ovanstående.

På en trång presskonferens i Sölvesborg meddelade Åkesson under fredagen (6/11) att Sverigedemokraterna går i opposition. Framför partiledarens fötter ligger nu fyra år utan formaliserat regeringsinflytande. Det är en position som kan tänkas ge utrymme för partiets interna kritiker att fortsätta ifrågasätta grundprinciperna, oavsett Åkessons markering. 

Det riskerar att bli en dragkamp som kommer att påverka Sverigedemokraterna roll i regeringsbildningar under lång tid framöver. Frågan är kanske om de kommer att fortsätta vara det pragmatiska parti som Markus Uvell pekar på, eller om de faller för det Weber kallade politikerns fåfänga.