Det minst dåliga alternativet

Går det att vara i ”full opposition” och samtidigt ha ett budgetsamarbete med en minoritetsregering? Det är knäckfrågan efter SD-ledaren Jimmie Åkessons besked på presskonferensen i Sölvesborg. Där meddelade han att SD är beredda att släppa fram en borgerlig fyrpartiregering för att sedan gå i opposition.

Givet att Centerpartiet inte skjuter ned en sådan lösning – det borde man inte – skulle Ulf Kristersson kunna tillträda. För att få igenom en budget krävs dock samarbete antingen med S eller med SD. Det ligger närmare till hands att en ny alliansregering i så fall förhandlar med Sverigedemokraterna kring budget och sedan med det eller de partier som passar bäst för en given fråga.

För SD vore detta en utmärkt situation, åtminstone i teorin. Partiet har, sade Åkesson på pressträffen, behov av att tvätta bort den högerstämpel som Tidö präglat på SD. De skulle då kunna gå vänsterut i den ekonomiska politiken och försöka driva igenom höjda kommunbidrag, tandvårdsreformer och höjd a-kassa. Samtidigt kan man göra gemensam sak med Socialdemokraterna i frågor utanför budgeten för att försvaga den borgerliga regeringen.

Genom en sådan lösning kan SD å ena sidan visa ansvar, å andra sidan återetablera sig som det stora antietablissemangspartiet. Man sätter Ulf Kristersson i en slags Stefan Löfven-position: statsminister men på ständig nåder. Misstroendeomröstningen ständigt hängande i luften som en bila.

Det kanske inte blir så lätt att hitta konfliktytor mot borgerligheten som SD tror.

Det var teorin, ja. Praktiken är som alltid svårare. Hur långt är Sverigedemokraterna beredda att gå för att visa sig oberoende av en regering som man, mest troligt, ändå kommer att ha ett långtgående samarbete med? Att man vill tvinga in Centerpartiet i regeringen – ”vi vill opponera mot hela borgerligheten” som Åkesson uttryckte det – beror på att man föreställer sig att det blir lättare att odla sin särart då. Men Moderaterna har samtidigt återtagit en tydlig liberalkonservativ position och kommer att värna den. Ebba Busch låter sig inte hunsas. Historien visar också att budgetsamarbeten tenderar att leda till mer långtgående politiska gemenskaper än vad man vid första anblick kan tro. Det kanske inte blir så lätt att hitta konfliktytor mot borgerligheten som SD tror. Dessutom blir Kristersson inte lika svag som Löfven om regeringen får igenom sin budget.

En bieffekt av en borgerlig fyrpartiregering är att Socialdemokraterna omedelbart – eller kanske efter ett kvickt ledarbyte – kommer att försöka hitta gemensamma frågor tillsammans med SD. Allt annat vore att riskera att förpassas till total irrelevans. Man kommer i slutändan att göra allt som krävs för att försvaga regeringen. Men det kommer samtidigt att komma till ett högt pris internt. Det är möjligt att SD tänker sig att de kommer att kunna profitera även på de konvulsionerna.

Det har sagts både en och två gånger att denna regeringsbildningshöst är en repris av 2018. Men historien upprepar sig inte, utan rimmar, som det heter. Nu finns kanske en chans att pröva det som aldrig prövades då: en alliansregering som släpps fram av och åtminstone delvis samarbetar med SD.

Centerpartiet satte stopp för det då, och man ska inte utesluta att de gör det igen. Men har C någon självbevarelsedrift kvar bör man se att detta troligen är den bästa situation som septembers valresultat kan ge. Det är inte en optimal lösning, men värt ett försök.