Mediernas uppgift är inte att polera verkligheten

Är medierapporteringen om röstfusk och ”klanröstning” missvisande? Rent av rasistisk? När Publicistklubben i förra veckan anordnade en debatt beklagade sig Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell, som även är krönikör på Dagens Nyheters kultursida, över att det spreds en ”problematisk bild” av situationen i förortsområden. Han gick i polemik med Svenska Dagbladets biträdande chef för ledarredaktionen, Peter Wennblad, som efter valet skrev den uppmärksammade texten ”Skandalen i Borlänge är bara början”.  

I texten citeras bland andra en röstmottagare som säger ”Det värsta jag sett sedan jag var valobservatör i Uganda, och en kandidat mutade väljare med ris och utsäde”. I debatten på Publicistklubben ifrågasatte Klenell att Wennblad hade tagit med citatet om Uganda, att det skulle ha varit en ”onödig sak” att nämna. Wennblad frågade sedan, efter att ha påpekat att citatet var från en erfaren röstmottagare, att ”tänker du att jag skulle censurera en röstmottagare i Järva?”.

Klenell svarade på det att ”du kan ju också välja vilka citat du använder”, att det skulle vara ”onödigt att antyda att det skulle råda en failed state ute i Husby”. Wennblad underströk att han hade haft timslånga intervjuer med röstmottagare, att det fanns entydiga berättelser och även incidentrapporter och dagrapporter att ta del av. Att det helt enkelt hade varit ”tjänstefel att inte berätta vidare”. 

Idén att medier ska tona ner eller hålla inne med vissa problem, för att det annars kan få konsekvenser, dyker med jämna mellanrum upp.

En färsk mätning beställd av stiftelsen Järvaveckan, och utförd av Indikator Opinion, visar att en betydligt högre andel av boende i utsatta områden känner påtryckningar och ett socialt tryck att rösta på ett visst sätt. Andelen som känner av påtryckningar i bostadsområdet ”från större släkt- eller familjenätverk, religiösa församlingar eller trossamfund, eller etniska eller kulturella föreningar” är högre än i övriga Sverige. I utsatta områden säger 26 procent att det inte är ”accepterat i bostadsområdet att rösta på ett parti som ens vänner, familj eller släkt inte röstar på”, medan motsvarande andel i övriga Sverige är 15 procent.

Den skillnad som visar sig i mätningen speglar vittnesmålen från röstmottagare och invånare som har upplevt stök och märkligheter i samband med valet. Det betyder inte att det överallt och alltid pågår påtryckningar och press, och i värsta fall ”valfusk”. Men att en betydande andel väljare inte känner sig lika fria att rösta som de vill är förstås ett bekymmer och något att lyfta fram.

På DN:s krönikör Johannes Klenell lät det, under debatten hos Publicistklubben, som att medier måste ta hänsyn till vilka konsekvenser rapporteringen kan få. Någon pressansvarig från Kristdemokraterna hade nämligen spridit vidare ovan nämnda citat om Uganda, som sedan hade spridits på Instagram. 

Idén att medier ska tona ner eller hålla inne med vissa problem, för att det annars kan få konsekvenser, dyker med jämna mellanrum upp när ”känsliga frågor” är på tapeten. Särskilt känsligt blir det om rapportering förmodas bidra till en negativ bild av minoritetsgrupper. I stället för att angripa ett eventuellt samhällsproblem hamnar fokus i stället på att misstänkliggöra och angripa budbäraren. Vad dessa ”varnare” missar är att det finns människor som hamnar i kläm när samhällsproblem inte tas på allvar, inte sällan utsatta – inte lika röststarka – inom olika minoritetsgrupper. Dessutom är det ett sällsynt dåligt sätt att bekämpa främlingsrädsla. Informationen kommer ändå att nå ut, men genom så kallad alternativmedia.

Publicistklubbens ordförande, SVT-profilen Camilla Kvartoft, ledde debatten och frågade Wennblad förvånat om att han verkade vilja se ”mer polarisering”, varpå Wennblad påtalade att det i grunden finns en verklig konflikt och att man som publicist inte kan ta ansvar för att det efter en publicering kan skrivas rasistiska kommentarer i sociala medier. Det är den enda rimliga hållningen. Annars är det inte sanningssökande journalistik man ägnar sig åt, utan en oärlig polering som inte heller denna gång kommer leda till något gott.