Pragmatism och protein vann valet åt Demokraterna

En valvinst går att hantera på väldigt olika sätt, illustrerat av demokratiska politiker i veckan. James Talarico, nyvald senator i Texas, en delstat som Demokraterna inte vunnit sedan Ronald Reagan, framträdde i Fox News och fick frågan om det är något han och partiet skulle kunna samarbeta med Donald Trump om. Han inledde med att berömma Trump för hans arbete med att säkra gränsen mot illegal invandring. En migrationspolitisk uppgörelse, där det arbetet fortsätter, men där man också kan öppna dörrarna för arbetskraftsinvandring och vägar tillmedborgarskap för invandrare som levt i USA länge och skött sig, var ett exempel. Han fortsatte:

”Jag skulle också vilja samarbeta med presidenten i bostadspolitiken. Han är en byggare, och vi måste kapa bort byråkratin och regleringarna som mitt parti i perioder varit drivande i att skapa. Miljoner nya bostäder måste fram.”

I en annan ände av landet twittrade Robert Garcia, demokratisk kongressledamot i motsvarigheten till konstitutionsutskottet, ett enkelt budskap till Republikanerna:

Lawyer up.

Skaffa er advokater, alltså.

Det är enkelt att förstå den impulsen. De många exempel på korruption och obefintlig respekt för rättsstaten som Trump-administrationen uppvisat – Olof Ehrenkrona skrev i bra i SvD  om de senaste skandalerna i måndags – behöver få konsekvenser.

Budskap om att ställa presidenten inför riksrätt får bra snurr i aktivisternas sociala medier-konton, men löser få av de problem som väljarkåren bryr sig om.

Men det finns också en målkonflikt här, som Demokraterna gör klokt i att uppmärksamma. Budskap om att ställa presidenten inför riksrätt, och att åtala hans hejdukar, får bra snurr i aktivisternas sociala medier-konton, men löser få av de problem som väljarkåren bryr sig om. Dagen efter valet fick jag en video skickad till mig från en av de väljare jag pratade med på min senaste USA-resa. I klippet varnar radioprofilen Stephen A. Smith för att Demokraterna kommer att misstolka sitt mandat och ägna sig åt att ”skapa samma kaos som 2020–2024”, tiden då begreppet ”lawfare” blev populärt i den amerikanska debatten.

Rätt eller fel är det nog så många mittenväljare upplever situationen. Många demokrater har gått till val på att stoppa korruption, och det finns uppenbart ett stort behov av att skärpa lagar och regler för folkvalda i USA, ända upp till presidentämbetet. Men att fokusera på ändlösa, svårförklarade rättsprocesser och senatsförhör, som förvandlas till mediecirkusar där anklagelser kastas fram och tillbaka och väldigt få till sist vet vad som är in och ut, ja det är nog inte ett särskilt effektiv huvudbudskap för de två år som återstår av mandatperioden. 

Lättare då, som James Talarico, att visa samarbetsvillighet och pragmatism om de frågor väljarna bryr sig mest om: ekonomi, migration, bostäder. Det är ingen slump att Talarico var den senatskandidat som presterade starkast jämfört med valet 2024. Då vann Donald Trump Texas med 14 procentenheter; nu vann Talarico med 12.

Att Talarico segrade över den korrupte Ken Paxton var också en av många lättnader som valnatten bjöd borgerliga betraktare. Bland de övriga: att Trump nu kommer att kunna hållas något mer i schack, att väljarna i Kalifornien röstade nej till den märkliga förmögenhetsskatt som föreslogs, att Demokraterna har flera intressanta moderata eller etablissemangspolitiker att ställa upp inför 2028, och att partiets övertag i kongressen är så stort att den mer radikala vänsterfalangen kan väntas få mindre inflytande. 

Bortsett från frågan om Trump skulle bli en ”lame duck” eller inte var det sistnämnda mellanårsvalets verkligt stora slagfält. Vänsterradikalernas inflytande över Demokraterna har växt sedan Bernie Sanders nästan primärvalet framför Hillary Clinton 2016. 2020 gjorde han ett nytt försök och kom återigen nära. Som Hans Bergström är inne på i sin bok Trumps Amerika förlorade Sanders slaget men vann kriget om sakpolitiken. Joe Biden blev presidentkandidat, men bara i utbyte mot ett djupgående samarbete och stora eftergifter – bland annat en (även med amerikanska mått) expansiv finanspolitik. I kombination med den gaskris som följde på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina drev det på inflationen, vilket bäddade för Trumps återkomst 2024.

Vänsterfalangen i Demokraterna fortsätter, understödd av aktivister, att flytta fram positionerna.

Kanske haltar krigsmetaforen lite, för maktkampen i Demokraterna är långt ifrån slut. Vänsterfalangen fortsätter, understödd av aktivister, att flytta fram positionerna. I kongressen kommer de progressiva att bli största caucus. I Los Angeles segrade Democratic Socialists of America-kandidaten Nithya Raman över vänsterdemokraten Karen Bass i borgmästarvalet. De två största städerna i landet tillhör således DSA-grupperingen. Alexandria Ocasio-Cortez, falangens fixstjärna, försöker använda sin bundsförvant Abdul El-Sayeds seger i Michigans senatsval som bränsle. ”Om Abdul kan vinna här, då kan vem som helst vinna var som helst”, sade hon för några veckor sedan, i ett försök att sänka tröskeln för radikala kandidater. Det är förstås inte sant – illustrerat av att El-Sayed och Troy Jackson, nyvald socialistisk senator i Maine, var de senatskandidater som presterade sämst i jämförelse med 2024 – men AOC och de progressiva tar nu sikte på presidentnomineringen 2028.

Samtidigt slipas knivarna i Republikanerna. Den enda jämförbara valförlusten kom i mellanårsvalet 1974, då partiet kollapsade i sviterna av Watergate-skandalen. President Gerald Ford benådade Richard Nixon sex veckor före valdagen, vilket inte visade sig vara så populärt.

Ändå är förlusten 2026 större. Demokraterna har vunnit 54 platser i senaten och kan fortfarande plocka två till. I skrivande stund leder demokraten Scott Colom över republikanen Cindy Hyde-Smith i Mississippis senatsval. Så sent som för några veckor sedan var det otänkbart att Demokraterna skulle kunna vinna där. Men pragmatism och folklighet kan bära långt. I slutet av valrörelsen fällde Hyde-Smith en Marie Antoinette-doftande kommentar om att folk som tycker att kött blivit dyrt ”kan välja ett annat protein”. Coloms svar kanske avgjorde valet: välj en annan senator i stället. 

***

För 10 dagar sedan kom jag och min Timbro-kollega Filip Seiman hem från en lång vecka i Mellanvästern. Där bevakade vi valet, handelskriget mot Kanada, stjärnskottet Jon Ossoff (omslagsbilden), sökte upp svenskheten i Minnesota, vattnet i Flint och Palestina-frågan i Dearborn, bland mycket annat. Alla våra texter om USA-valet – fler kommer – hittar du på den här specialsidan hos Smedjan.