Vi bevittnar nu Socialdemokraternas kollaps 

Desperationen gick nästan att ta på när Socialdemokraternas Magdalena Andersson höll sin pressträff på söndagen. Dels tycks hon ha insett att hon och Socialdemokraterna har framstått som nästintill provocerande passiva i regeringsbildningsprocessen. Dels har polletten efter fredagens olika utspel trillat ner. I samma sekund som Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist reagerade på Sverigedemokraternas nya hållning – vi släpper fram en alliansregering och går i opposition – med att ”sakfrågorna” ska stå i fokus öppnade Centerpartiet upp för en borgerlig regering. 

Anderssons svar i söndags var att hon vill bilda en regering med Centerpartiet och Miljöpartiet, men med ”nära samarbete” med Vänsterpartiet. Ledande socialdemokrater ber nu vänsterpartisterna att ”fundera ordentligt” och ”reflektera”, det vill säga att ge upp kravet om ministerposter. 

Tonen mot Centerpartiet är fortsatt i det mildaste laget, även om Andersson på presskonferensen varnade för att en borgerlig regering beroende av Sverigedemokraterna skulle innebära en fara för människor och för journalister att verka fritt. Skulle C vända sig till Ulf Kristersson vore det, enligt S-ledaren, ett “monumentalt svek”, rent av det ”största sveket i modern politisk historia”. 

Återigen tror sig S kunna skrämma såväl C som V med att alternativet till S-styre vore att samhället och demokratin saboteras. Det fungerade visserligen för snart åtta år sedan, när Januariavtalet slöts vintern 2019. C har även fortsatt investerat mycket i motståndet till Sverigedemokraterna. 

Återigen tror sig S kunna skrämma såväl C som V med att alternativet till S-styre vore att samhället och demokratin saboteras.

Men flera saker talar för att inte blir en repris på Januariavtalet. V agerar för det första inte längre en dörrmatta åt S. För det andra ger själva valresultatet den svenska högern rätt i att SD-stöd inte innebär politiskt självmord. Liberalerna överlevde och gick, tillsammans med borgerliga regeringskollegor, framåt i valet. Det var SD som backade. Därutöver hör vi för första gången på länge en centerpartiledare på allvar tala om ”sakpolitiken”. Om den ska ge partiet en riktning är det en klar nackdel för vänstern, då C är ett borgerligt parti. 

C röstar i riksdagen i högre utsträckning som SD än som S. Det märks tydligt i tunga utskott. Mest röstar C förstås som övriga borgerliga partier. Den rödgröna splittringen blir även uppenbar när man jämför det marknadsliberala partiets budgetmotion med vänsterpartiernas. Det blir som att blanda vatten och olja. Om Centerpartiet menar allvar med att sakpolitiken ska styra, då har Magdalena Andersson getts en hopplös uppgift i att denna vecka försöka tävla mot Ulf Kristersson i att presentera ett aptitligt borgerligt ”paket” för C.

Thand Ringqvist kan tänkas spela ett avancerat spel för att få Vänsterpartiet att backa, och därmed behålla den statsministerkandidat partiet gick till val på. Men vad talar för att V skulle ge sig, efter att man vecka ut och vecka in upprepat att man står fast vid sin linje? 

Därmed återstår alternativen en borgerlig regering eller ett extra val. För Magdalena Andersson ser det kört ut.