Högerns tokar påminner mycket om vänsterns

Två saker har underskattats hos de intellektuella företrädarna för den nya höger som vuxit fram i USA under senare år: De är extremt vänster och de är ogenerat totalitära.

Båda dessa aspekter skärskådas grundligt i statsvetaren Laura K Fields nya bok Furious minds: The Making of the MAGA New Right (Princeton University Press, 2025). Fields är själv en vänsterlutande kritiker, vilket hon är öppen med, men har rört sig i samma akademiska kretsar. Framför allt har hon delat intresset för den politiske filosofen Leo Strauss och hans kreativa texttolkningar med den intellektuella strömning som uppstått runt tankesmedjan Claremont Institute i Kalifornien. Därför har hon också följt dessa intellektuella på konferenser och samkväm och känner dem inte bara via deras texter.

Boken är framför allt en beskrivning av den intellektuella utvecklingen 2016 till 2024, alltså i svallvågorna efter Donald Trumps framfart. Det är år som också ger dessa intellektuella plattformar och strålkastarljus, och där många genomgår en kraftig radikalisering.

Både vänstertänkandet och radikaliseringen kan illustreras med den kanske mest kända av de intellektuella Maga-tänkarna, statsvetaren Patrick Deneen. Som ledare för den så kallade postliberala skolan har han blivit en kultursidesfavorit genom att i böcker som Why Liberalism Failed (Yale University Press, 2019) skylla alla slags verkliga och inbillade problem på liberalismen.

Fields följer Deneens intellektuella utveckling från att han som bloggare i början av 2000-talet var inspirerad av miljöaktivisten Wendell Berry som förespråkade lokalism och band mellan kultur och natur. Deneen formulerade en antikapitalism i denna anda, kritisk mot masskonsumtion och massproduktion (något han inte vågat säga till de av Maga-rörelsen omhuldade industriarbetarna). Vid samma tid trodde han på ”peak oil”, att oljeanvändningen skulle nå sin topp eftersom källorna var begränsade, en under några år i början av 00-talet populär akademisk teori, särskilt bland teknikskeptisk miljövänster. (Så blev det inte. Oljeanvändningen har ännu inte peakat, tvärtom tillkom nya resurser via USA:s utvinning ur oljeskiffer. Peak oil var alltså ännu en skrivbordsteori som räknat bort innovationer i sin enkla kalkyl.) Redan då stod Deneen så långt till vänster att han beskrev demokraten Barack Obamas ekonomiska politik som ”nyliberal” och han förutspådde, och hoppades på, liberalismens död.

Redan då stod Deneen så långt till vänster att han beskrev demokraten Barack Obamas ekonomiska politik som ”nyliberal”.

Framme vid Why Liberalism Failed från 2018 har mycket av lokalismen försvunnit, och det är en mycket mer abstrakt och övergripande teoretiker som framträder. Nu är det liberalismens inre logik i form av individuell autonomi och att göra bruk av naturen som enligt Deneens skrivbordsteori dömer den till undergång, löser upp kultur och social sammanhållning. Den här sortens kritik, som förstås har klara spår av Marx teori om kapitalismens inneboende motsättningar som drivande i historiens nödvändiga utveckling, är lika gammal som den är helt ogrundad i varje slags empiri. Som senast konstaterades i Johan Norbergs Civilisationens topp (Timbro förlag, 2025) har liberalismens bärande komponenter lett till ekonomisk tillväxt, handelsutbyte och vetenskaplig utveckling, vilket regelbundet samverkat med kulturell nydaning och social tolerans under blomstrande perioder i mänsklighetens historia.

Deneen ser tvärtom bara kaos och instabilitet i vår samtida tillvaro, trots dess obestridliga fördelar. Han har bland annat en direkt marxistisk syn på lönearbete som slaveri och beskriver dagens arbetande och karriärinriktade kvinnor som fast i ett värre och mer omfattande förtryck än tidigare hemmafruar. Liksom marxisterna som dragit samma slutsats härleds den från teoretiska kategorier han knåpat ihop på sin kammare. Deneen är med andra ord påfallande lik den doktrinära vänstern i sin beskrivning av allt elände som frihet, individualism och pluralism ska ha åstadkommit; den anses ha förstört politiken, plundrat naturen och anses leda ofelbart till det tyranni som Deneen, likt många andra Maga-intellektuella, samtidigt anser att vi ändå förtjänar för att vi velat leva i frihet. 

Fields delar för sin del som vänstersinnad mycket av kritiken mot en fri ekonomi, men konstaterar samtidigt att Deneens text ”dryper av nostalgi över svunna tider” och är full av ”överhettad polemik (inklusive slarvig forskning)”. En annan citerad recensent (Becca Rothfelt) har beskrivit Deneens tankevärld som ”astrologi för människor klädda i fluga”.

Den mest uppenbara svagheten med Deneens bok är beskrivningen av själva den liberalism han kritiserar. Den är med Fields omdöme föga mer än en halmdocka, i bästa fall bara löjligt ofullständig och i värsta fall en import från europeisk extremhöger. Deneen försöker exempelvis i sin teorivärld göra om liberalismen till en ideologi med anspråk att vilja stöpa allt och alla i samma mall. Då förbiser han att liberalismen som den formulerats från filosofen John Locke på 1600-talet och framåt har en mängd avgränsade institutioner som individuella rättigheter, lagstyre, maktbalans och pluralism just för att en ohämmad makthavare inte ska kunna försöka likrikta ett helt samhälle.

En akademiker med egen utgångspunkt i vänsterteorier och som låter liberalism betyda i stort sett allt hen ogillar. Visst låter det bekant? Patrick Deneen är en skrattspegel av nästan vilken nyliberalismforskare som helst. Han hade kunnat liknas vid Gary Gerstle, som till och med anser att stegräknare är nyliberalism. Men Gerstle är lite för hederlig, så en bättre spegelbild till vänster är förmodligen kanadensaren Quinn Slobodian, som också  fyller sina verk med ogrundade påståenden, övertalningsdefinitioner och rena lögner (för två exempel se mina recensioner av Globalister och Crack-up Capitalism). Och som framför allt, de akademiska titlarna till trots, har en generande grund förståelse av liberalismen som politisk tanketradition.

***

När man väl slagits av tanken blir det nästan en sport att under läsningen av Fields bok hitta vänstertänkaren som är de Maga-intellektuellas närmaste motsvarighet.

Ta den mer träigt teoretiske postliberalen, juristen Adrian Vermeulen. Under den trivsamt intetsägande etiketten ”det gemensamma bästa”, som han menar är den enda utgångspunkten politiken behöver, vill Vermeulen bana väg för ett helt oinskränkt, brutalt och auktoritärt styre. Vermeulens främsta inspirationskälla är den nationalsocialistiske juristen Carl Schmitt, som också gjorde liberalismen till sin främsta måltavla och hjälpte nazisterna att avskaffa just de fri- och rättigheter som till en början hindrade dem från att införa sitt totalitära enpartistyre.

Från nazisten Schmitt har Vermeulen tagit teorin att staten ska vara maximalt ”flexibel” och inte låta sig begränsas av just liberalismens konstitutionella begränsningar av vad staten får göra mot människor. Vermeulen kom ihop med Erik A Posner att med detta resonemang 2004 försvara det amerikanska tortyrprogrammet under kriget mot terrorismen, och i en senare skrift med samma partner varna för ”Tyrannofobi”, en patologisk rädsla de menar hindrar amerikaner från att bejaka de goda sidorna med auktoritära styren. Vermeulen anser även att en lärdom från Romarriket är att styren ibland måste bli diktatoriska för att inte försvagas.

Det totalitära programmet märks också i anspråken på att via staten styra hela samhället. För den katolske integrationalisten Vermeulen innebär detta att lagstifta om och låta staten genomsyras av kristen tro och upphöja kristna dogmer till lag. Hur människor lever sina liv ska varken i ekonomin eller privatlivet vara upp till dem själva, allt avgörs av politiken. Frihet är, menar Vermeulen, inte ”godtyckliga val” utan att välja det gemensamma bästa, förstås i enlighet med Vermeulens i detalj förutbestämda form.

Med andra ord finns inget kvar att upptäcka, utforska eller uppfinna enligt detta sätt att se på samhället. Allt handlar om lydnad och konformitet under en förutbestämd modell. Det bekräftas av att Patrick Deneen efter Vermeulens kritik övergett sin tidigare ståndpunkt att konservativa av hans snitt konstruktivt ska försöka bygga upp parallella lärdoms- och moraliska plattformar där de kan leva som de önskar. Nu handlar i stället agendan om kulturkrigets logik, att besegra sin motståndare så fullständigt att ingen av deras institutioner finns kvar. ”Antingen så har du kultur eller så har du inte det”, resonerade Deneen på ett seminarium 2023. Utifrån det binära resonemanget går det inte att acceptera existensen av en rivaliserande kultur för ”en rival vill vinna”. ”Jag anser att vi verkligen måste skaffa oss inställningen och uppfattningen att vi måste vinna. Vi vill inte bara samexistera. Vi måste vinna.” Det betyder att alla andra sätt att leva måste utplånas av en stats oinskränkta maktutövning.

Nu handlar i stället agendan om kulturkrigets logik, att besegra sin motståndare så fullständigt att ingen av deras institutioner finns kvar.

Att Adrian Vermeulen ändå har rykte om sig att vara den mest sofistikerade av samtliga Maga-intellektuella, kan han sannolikt tacka sin inlindade och utpräglat teoretiska ansats för. Annars är det svårt att imponeras av den intellektuella verkshöjden hos någon som i en ambitiös tidskrift försökt att med hänvisning till passager i bibeln visa att liberalismens ”sanna identitet” överlappar med Satan.

Vem är då Vermeulens spegelbild till vänster, en akademiker så världsfrånvänt teoretisk att många underskattar hur totalitära anspråk han driver? Det är förstås Martin Hägglund, filosofen som bara vill tillåta några olika versioner av doktrinär marxism i sin tänkta version av ”frihet”, och som ändå hyllats oreserverat i kulturlivet.

Det förtjänar att förtydligas hur mycket av Vermeulens och Deneens tankar som utspelar sig i en fantasivärld. De talar högstämt och abstrakt om dygder och ett upplyst styre och låtsas vara dess arkitekter med sina i detalj utformade teoretiska kartor. I praktiken är de apologeter för maktfullkomliga charlataner som de villigt fjäskar för och vars storhetsvansinne de bekräftar i utbyte mot pengar och status. Vermuelen har exempelvis kallat rabulisten Nigel Farage för ”en man vars sinne definierar en era” (”the defining mind of an era”).

***

När det kommer till apologet för korrupta auktoritära makthavare är dock den amerikanske statsvetaren Gladden Pappin i en klass för sig. Denne katolske integrationalist och postliberal lät sig villigt avlönas av den ungerska staten för att i olika roller agera som en intellektuell apologet för Viktor Orbán. Ihop med Patrick Deneen gjorde han bland annat en intervju 2022 där de berömde Orbáns ”anmärkningsvärt analytiska och till och med filosofiska djup”. De menade att hans korrupta och stagnerande styre visade hur ”konservativt ledarskap kan vinna, leda och skapa nästa generation”. Orbán som under sina år vid makten bekrigade rättsstaten, fria medier och oppositionella röster fick särskilt beröm just för att ha vänt sig från en ”liberal uppfattning” av vad frihet är, och för att ”förstå de grundläggande åtaganden som är nödvändiga för god politik”.

Gladden Pappin är med andra ord Maga-versionen av Jan Myrdal, någon som åker till auktoritärt styrda länder och låter sig hänföras helt okritiskt för att det rimmar med deras ideologiska fantasier. Myrdal och Pappin har för övrigt ungefär samma syn på marknadsekonomin, Pappin är även bland postliberalerna extremt vänsterlutande i synen på ekonomi, och tyckte exempelvis att Joe Biden på detta område var bättre än den första Trumpadministrationen. Donald Trump som politisk ledare hade dock Pappins oreserverade beundran, då han var: ”en statsman som väl visste att verkliga politiska handlingar … låg i kärleken till verklig gemenskap”.

När det kommer till intellektuella krumbukter för makthavare har Laura Fields en föga smickrande genomgång av hur företrädare på Claremont Institute ansträngde sig för att försvara Donald Trumps ogrundade anklagelser om valfusk efter presidentvalet han förlorade mot Joe Biden 2020, och att förringa den efterföljande stormningen av Kapitolium. Apropå valfusket anförde exempelvis statsvetaren Charles R Kesler att avsaknaden av bevis inte var något problem i sammanhanget: ”Sanningen är förstås att påståenden är ’grundlösa’ bara fram till den tid då en grund för bevis uppstår för dem.” Postmodernismen har förmodligen aldrig haft en företrädare tydligare i sin politiserade otydlighet, aldrig en mer relativiserande apologet för den absoluta makten.

Just runt Claremont Institute formas den andra tydliga intellektuella strömningen ihop med postliberalerna. Inspirerad av den politiska grenen av den tysk-amerikanske politiska filosofen Leo Strauss (vilket även var Fields egen ingång till den här tankevärlden) har den stundtals haft mer konstruktiva ansatser i sin formulering av konservatism. Samtidigt framträder mer auktoritära ambitioner i tendensen att i mänskliga val de ogillar – som rekreationsbruk av droger, homosexualitet, abort och pornografi, men även trender inom akademin som kunskapsrelativism, genusstudier och postmodernism (tills den som synes kom till pass) – se ett samhälleligt sönderfall som måste stoppas med alla medel.

En essä Anton anonymt skrev i september 2016 blev oerhört inflytelserik för Republikanernas nya tonläge och tilltal.

Få förkroppsligar det senare som Michael Anton, som efter examen från Claremont arbetat som politisk rådgivare och i finansbranschen. I den senare rollen började han även blogga anonymt under pseudonymen Publius Decius Mus (ursprungligen en romersk konsul med enkel bakgrund som ska ha gett sitt liv för staten och seger i krig). En essä Anton anonymt skrev i september 2016 blev oerhört inflytelserik för Republikanernas nya tonläge och tilltal. Anton döpte valet till Flight 93-valet, efter det fjärde kapade flygplanet under 11 september-attackerna där passagerarna lyckades storma cockpiten och få det kapade planet att störta innan det nått sitt mål, antagligen den amerikanska kongressen.

Två saker kan här noteras om essän. Den etablerar en extrem undergångsstämning. Alternativet till valseger beskrivs i termer av undergång för allt man tror på. Den dramatiska hotbilden fick avgörande betydelse för hur rörelsen har utvecklats och radikaliserats. Besattheten vid fienden blev snabbt viktigare än den konstruktiva nyfikenheten på det goda livet. Den senare ansatsen är närmast till sin natur pluralistisk, även i sin konservativa version, och handlar då om klokheten i traditionen, vårdandet av det vackra och människovärdet som kommer till uttryck i exempelvis tro, tjänande och lojalitet mot nationen. Men mot fienden kan (och måste) alla förenas. En annalkande domedag som måste avvärjas förstärker föreställningen om att vi går under på grund av inre fiender, och blir svaga för att alla inte tror som jag och fogar sig efter samma trossatser.

Detta för oss till det andra inslaget i Antons essä. Han är tydlig med att den Trumpagenda som alla nu måste enas bakom för att undvika undergången är påtagligt vänster, inte minst ekonomiskt. ”När det gäller handel, globalisering och krig är Trump till vänster”, skriver Anton och fyller på med föreställningar om att USA bara hade förlorat på import.

Michael Anton torgför alltså en bild av politiken som ett krig för överlevnad, där alla som inte sluter upp är fiender eller förrädare. Att han lånat en metafor från kriget mot terrorismen, som han samtidigt kritiserar resultatet av, är samtidigt talande för hyckleriet. Anton var tjänsteman hos Condoleezza Rice just under kriget mot terrorismens formativa år. Men så är det också andra som förväntas utgöra de lojala stödtrupperna och nätkrigarna, medan han själv nått nya tjänstemannapositioner i de båda Trumpadministrationerna.

Att torgföra revolutionära pojkrumsfantasier som andra förväntas leva ut gör Michael Anton till högerns Andreas Malm, den akademiske humanekologen som fått internationellt genomslag med en bok där han kittlar sin akademiska publik med fantasier om hur andra borde börja spränga pipelines och annan infrastruktur i protest mot världens undergång.

Michael Anton har tagit varje tillfälle att underblåsa det hysteriska tonläget och exempelvis spridit de ogrundade föreställningarna om valfusk. Laura Fields konstaterar att det är oerhört svårt att lämna den sortens agenda: ”När du väl börjat förstå vår nationella politik som en fråga om akuta kriser, korruption och lögner som bara kan repareras av exceptionellt heroiska personer, så kan man inte återvända till vardagspolitik, med demokratiskt val och representation, eller till oenighet, bestridande eller kompromisser.”

***

I stället söker sig den nya högern gärna till ännu mer extrema våldsfantasier, gärna parade med mer eller mindre ohöljd rasism och misogyni. En egenproducerad bok skriven av ännu en pseudonym blev för några år sedan en oväntad bästsäljare på Amazon och välspridd bland Trumpadministrationens tjänstemän. Den var egenproducerad av pseudonymen Bronze Age Pervert och hette The Bronze Age Mindset. 

Bronsåldern representerar i detta narrativ en motsats till järnåldern, som anses ha varit en kvinnodominerad, protosocialistisk tillvaro i det gemensamma långhuset. Bronsåldersmannen blir en kontrast till järnålderns kvinnliga tyranni. Han utövade sin makt, uppfann politisk ordning och politiskt styre och detta var exceptionellt och storslaget.

I väst i dag är vi förstås tillbaka i långhuset. De manliga männen måste därför på nytt resa sig och agera. Det betyder utrensningar, rening och förstörelse. Våld är den legitima responsen på ”förnuftets svaga skapelser och människors poänglösa ord”. Att tänka och samtala anses alltså klent och föga maskulint. Likaså att att äga. BAP klagar på att det inte finns någon vildmark längre, inget av människan orört och detta har gjort pojkar veka och homosexuella. Bara kvinnor och bögar har egendom, menar han. Manlig dominans är inte möjlig i samhällen med egendom.

Hans råd till unga män är därför att lyfta vikter, gå med i militären, eller bilda små band av pirater och brödraskap. De senare ska rena världen från skräpet och förbereda världsherravälde – eller åtminstone skapa kaos och diskreditera den liberala staten genom besök i slumområden där lite mer är oägt.

Generande många i Maga-högern läste och gillade boken, även om få ville medge det. Därtill var de även uppmuntrade av författaren som skrev att bara en idiot talar öppet om sin kärlek till BAP. Planen var alltså för de invigda, fast med låga trösklar.

Generande många i Maga-högern läste och gillade boken, även om få ville medge det.

Bronze Age Pervert, eller Costin Almariu som den disputerade statsvetaren med rumänskt ursprung egentligen heter, blev alltså en intellektuell ledstjärna, eller åtminstone guilty pleasure, för dem som vill ha ogenerade totalitära våldsfantasier som är så absurt rättframma att man vid kritik alltid kan backa och säga att det är sagt med ironi. Sådant som de går igång på i hemlighet men inte riktigt vågar stå för. Bronze Age Pervert är med andra ord vad Slavoj Zizek är för vänsterintellektuella.

Komna till teorier om att äganderätten helt måste avskaffas kan man ställa sig frågan vad som alls är ”höger” i denna intellektuella miljö. Fields svar är inte smickrande. Hos många finns förstås religionen, kristendomen och särskilt den strömning inom katolicismen – integrationalismen – som ligger till grund för postliberalerna och även många Claremonters. Men det som framför allt skiljer den här gruppen intellektuella från vänstern är den undervegetation av rasism och förakt för kvinnor och svaghet som BAP ger uttryck för, parat med en nationalism som bygger på att brutala och oinskränkta politiska styren under ”starka” (manliga) ledare är det som även gör samhällen och länder starka.

Som vi sett hyser också de mer intellektuellt ansedda postliberalerna, som Deneen och Vermeulen, en närmast pojkrumsaktig tjusning för den brutala och förmodat allsmäktiga staten och dess självutnämnda ledare. En liknande beundran för brutalitet och absolut politisk makt får också de annars mer libertarianskt sinnade techsnubbarna som Peter Thiel eller Curtis Yarwin att trivas i samma läger, liksom de nationalkonservativa som inte alltid är lika tydligt ekonomiskt vänster som postliberalerna. Alla intellektuella i dessa kretsar gillar eller omfattar inte nödvändigtvis rasismen och kvinnohatet, men de tycks alltid vara beredda att överse med eller försvara det hos andra, om inte annat för att det retar ”liberaler”. Så kommer de olika intellektuella riktningarna och sfärerna att ha många beröringspunkter och känna gemenskap, trots sina olikheter.

Laura Fields genomgång rymmer förstås mer av fördjupning och nyanser. De intellektuella hon beskriver är skildrade med både förståelse och sympati. Att hon är öppen med sina egna uppfattningar och sympatier gör att de inte står i vägen för beskrivningen. Den tankevärld hon därmed exponerar visar att den här sortens intellektuella är betydligt mer extrema än den folkliga populismen, både i sin ogenerat auktoritära inställning och i hur tydligt vänster de är. Trots sina akademiska titlar och sin belästhet är de alltså ingen återhållande, modererande och nyanserande kraft. Tvärtom, deras pojkrumsfantasier om en ledare som bestämmer allt, tvingar alla att lyda och hämnas alla deras oförrätter visar att revanschismen kan slå rot också bland de bildade och välavlönade.