SD-fixering är inte sann liberalism

Socialdemokraternas höga tonläge, om att det vore det största sveket i svensk politisk historia om Centerpartiet väljer en alliansregering som tolereras av Sverigedemokraterna, är politisk taktik. Magdalena Andersson inser att ett sidbyte i mitten eller ett eventuellt extra val skulle innebära att regeringsmakten glider henne ur händerna. I Verians novembermätning får högerblocket 50,6 procent, de rödgröna endast 47,8 procent.

Därför varnar S-ledaren för att demokratin, människorna i vårt land och den fria journalistiken vore hotad om C skulle byta lag. Som den tidigare C-ledaren Annie Lööfs stabschef Kristian Ljungblad säger i SVT:s Politikbyrån är det ”udda” med Socialdemokraternas brösttoner och hårda ord för att pressa C till samarbete. 

Men pressen kommer inte bara från S. I en krönika i Helsingborgs Dagblad frågar sig den tidigare L-politikern Tina Acketoft om C ”som sista parti” är på väg att ”lämna liberalismen”. I texten konstaterar Acketoft att den långdragna regeringsbildningsprocessen ”väcker nu oro att Centerpartiet tycks plågas av samma interna stridigheter som Liberalerna länge brottades med”. 

Enligt henne raderade L de röda linjerna mot SD för att ”politisk överlevnad överordnades ideologin”. Den tidigare L-politikern tycks rädd för att C kan lockas av de forna allianskollegorna, och hennes ”liberala magkänsla bådar inte gott”. Hon nämner i texten att C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist i sin tidigare roll som vd för Företagarna hade möten även med SD:s politiker.

Acketofts krönika är en upprepning av en av de mer märkliga tankegångarna i svensk politik, nämligen att principfast liberalism skulle vara att resa sig ur soffan och lämna rummet när en meningsmotståndare visar sig. 

Tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg, från Acketofts tid som partirepresentant, nämner det här i boken Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken (Ekerlids förlag, 2018). När Bengt Westerberg som partiledare reste sig ur intervjusoffan 1991 för att Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson dök upp tolkade den då unge Leijonborg händelsen som bristande ödmjukhet inför hur väljarna hade valt. I boken skriver han även att ”förmå populistpartier att ta ansvar är ofta en mycket bättre väg att pressa ner dem i opinionen än att försöka isolera dem”. 

Westerberg blev för övrigt vice statsminister och socialminister i en moderatledd minoritetsregering som var beroende av Ny demokrati. Regeringen förde därmed samtal med ”dåtidens SD”, Westerbergs avståndstagande i tv till trots. 

Bengt Westerberg blev vice statsminister i en moderatledd minoritetsregering som var beroende av Ny demokrati.

Att den anti-kollektivistiska liberalismen har svårt för såväl socialism som nationalism faller sig naturligt. Men liberalism är åtminstone att genom goda argument försöka övertyga, det vill säga låta samtalet pågå, att lita på att sanningen stärks av mothugg. Det är definitivt inte rädsla för att vistas i samma rum med folk som tycker annorlunda, eller att ha som politisk utgångspunkt att inta ogenomtänkta motsatspositioner för att motståndaren tycker det ena eller det andra. Och demokrati är att människor i fria val ”ger inflytande” till sina representanter. 

För Centerpartiets del finns det fler brännheta ideologiska frågor att grubbla över i dessa dagar, som den om äganderätten i skogen. Enligt Acketoft-linjen är motståndet mot SD överordnat allting annat, och vem vet om C landar i samma ståndpunkt. Men de forna L-politikernas resa-sig-ur-soffan-ideologi är alltså inget facit på ”sann liberalism”. Lika lite som S påståenden om ”det största sveket” och de påstådda hoten mot demokratin är något annat än ett försök att pressa C till att göra som S vill.