Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Ungdomsfängelser är det humana alternativet
SiS har tvingats bära två uppdrag som aldrig borde ha blandats ihop. När unga i behov av vård placerats tillsammans med ungdomar dömda för grova brott har både vården och säkerheten blivit lidande, skriver Tilda Andersson.
En 15-åring omhändertas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Han har inte dömts för något brott. Kanske har han en förälder med missbruk, kanske har han själv börjat använda narkotika eller haft en oroväckande hög skolfrånvaro. Socialtjänstens uppdrag är att bryta en negativ utveckling innan den leder till allvarligare problem. Ändå placeras han på samma institution som en jämnårig som dömts för mord. Där delar de korridor, klassrum och vardag.
Vi har byggt ett system där barn som omhändertas enligt LVU blandas med ungdomar som är dömda för grova brott. Det är i den kontexten den nya lagen om att ersätta sluten ungdomsvård med fängelse för 15-17-åringar bör ses. I dag, den 20 juli, flyttade de första ungdomarna in på Kriminalvårdens nya ungdomsavdelning på Kumla. Det är ett steg i rätt riktning.
Socialtjänstens uppdrag är att bryta en negativ utveckling innan den leder till allvarligare problem.
Debatten har hittills fastnat vid ordet “fängelse”. Sluten ungdomsvård är också frihetsberövande. Skillnaden är att staten nu skiljer mellan straff för dömda ungdomar och vård för barn som omhändertagits enligt LVU.
SiS har under lång tid förväntats lösa två uppdrag samtidigt: att ge vård åt utsatta barn och att verkställa påföljder för ungdomar dömda för de grövsta brotten. En vårdinstitution ska skapa trygghet och behandling. En sluten påföljd kräver säkerhet, kontroll och ett annat regelverk. När samma institution ska göra båda delarna samtidigt riskerar både vården och säkerheten att bli lidande.
Debatten fastnar vid ordet “fängelse”.
Kritiker menar att Kriminalvården saknar erfarenhet av barn och unga och att rehabiliteringen därför riskerar att försämras. Om kritiken stämmer borde slutsatsen vara att Kriminalvården måste bygga upp den kompetensen – inte att omhändertagna barn ska fortsätta dela boende med ungdomar dömda för grova brott.
Genom att samla verkställandet av domar hos Kriminalvården blir ansvarsfördelningen tydligare. Det ger bättre förutsättningar att utveckla både Kriminalvården och SiS utifrån deras olika syften.
Men reformen får inte stanna vid ett nytt låst rum. Ungdomsfängelser måste fyllas med utbildning, behandling och ett nära samarbete med socialtjänsten. Först då blir påföljden inte bara en konsekvens av brottet, utan också en möjlighet att bryta med kriminaliteten.