Någonstans i anslutning till 68-vågen, när barnen till väljarna som utgjorde folkhemsprojektets förtrupper vällde ut från universiteten, började insikten komma krypande.

Det hade ju gått så bra.

Obruten regeringsmakt i decennier.

Stadigt höjda skatter.

Växande offentlig sektor.

En stegring av levnadsstandarden för vanligt folk som lunkade på i jämn takt.

Problemformuleringsprivilegiet – en auktoritet i påståendet om politikens egentliga uppgift som är svår att ens föreställa sig i dag.

Men nu på sin högsta höjd stod socialdemokratin inför en svår balansgång. Tillverkningsindustrin fortsatte sysselsätta allt färre. Hur länge kunde det växande Kommunal kompensera LO:s totalsiffra för trenden? Vad var S roll i ett samhälle med en medelklass som ökade i omfång? Hur skulle en mer radikal generation vinnas för reformismen, när den framstod som mer tilltalad av renodlad socialism?

Lösningen? Den kom en sociolog med.

Walter Korpi hette han.

***

Svensk kommunpolitik framstår ofta, oförtjänt, som en ganska ljummen historia. Om det inte är Kommunal som protesterar mot scheman i äldreomsorgen utanför stadshuset när det är fullmäktigemöte, så brukar det (enligt min omfattande erfarenhet) på sin höjd vara tre rebellmammor med ett klimatplakat eller två 80-åriga hippies från FN-föreningen som protesterar mot Nato.

Därför var det något anmärkningsvärt som hände i Sandviken den där måndagen i september 2025.

Därför var det något anmärkningsvärt som hände i Sandviken den där måndagen i september 2025. Sju olika lokalföreningar, gräsrotsorganisationer med vanliga gästrikar som medlemmar, manifesterade med det gemensamma budskapet att kommunpolitikerna har slutat lyssna på invånarna.

Vad var det som hade hänt i Sandviken?

För att svara på det måste man zooma ut.

***

För mer än 50 år sedan började en utveckling som bland andra statsvetaren Anders Lidström kartlade i Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014 – strukturella förklaringar och regionala variationer (Umeå Universitet, 2018).

Lidström listar fem trender som utgör kolossens lerfötter. Han sammanför de första tre: 1) Färre sysselsatta inom industrin, 2) fler högutbildade och 3) ökat välstånd. Dessa tre samverkar till att undergräva arbetarklassens kollektivism, till en individualistisk, försvagad partidisciplin och till mer borgerliga värderingar.

Lidström visar att allt fler tillägnar sig kritiskt tänkande, fler ser rätten att forma sin egen uppfattning som central och att det skett ett skifte från klassidentiteten på orter som Sandviken. Det skiftar också på så sätt att fler frågar sig vad som är i deras individuella intresse. Den som bygger upp ett sparande och ett ägande bedömer hur samhällsekonomin är inrättad utifrån sin egen situation.

Var och en röstar på partier som lovar förbättra den egna tillvaron mest.

Två andra strukturella trender på riksnivå är därutöver 4) urbaniseringen och 5) en fallande kritisk massa i andelen S-väljare. I växande städer med tillhörande förorter finns inte på samma sätt ett socialdemokratiskt organiserat samhällsliv som i Sandviken.

Därmed uppstår en stigande möjlighet för andra partier att göra anspråk på att vara de som egentligen står på arbetarnas sida.

Där finns heller inte Sandvikens historiska sociala kontroll med påförande av skam på dem som inte röstar som arbetare är moraliskt skyldiga att göra. Och därmed uppstår förstås en stigande möjlighet för andra partier att göra anspråk på att vara de som egentligen står på arbetarnas sida.

***

Om S anklagas för att ha slutat lyssna på invånarna – på arbetarna – är det i Sandviken lätt att tänka att det handlar om invandringen.

Sedan valet 2006 har andelen kommuninvånare med utländsk bakgrund ökat från 9 till 23 procent i två vågor. Först till de hundratals tomma lägenheter som kommunala Sandvikenhus hade och därefter till trångboddhet i befintliga boenden.

Flyktingvågen hade börjat ta fart 2013 och debatten om följderna för den offentliga ekonomin stod i valrörelsen 2014 och vägde. I sitt stora tal om vilken situation Sverige befann sig i avfärdade statsminister Fredrik Reinfeldt helt föreställningen om flyktingmottagningen som en plusaffär:

Det kommer bli omfattande kostnader kopplat till de människor som nu redan kommer och kommer att komma de kommande åren. Det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad det finns utrymme för offentligfinansiellt. Därför säger jag: vi lovar inte nära nog någonting i den här valrörelsen för det kommer inte att finnas utrymme för det och jag häpnar lite när jag hör de löften som andra framställer.

Mot Reinfeldt stod en rent naiv Stefan Löfven som avvisade retoriken om att det finns en övre gräns, och lade fram tre gånger så stora välfärdssatsningar som Alliansen:

Sverige är ett rikt land. Om människor måste fly för sina liv ska vi hjälpa dem. Det går inte säga att vi klarar si och så mycket. Vad vi säger är att det går att hantera. Vi har en statsbudget på 1000 miljarder kronor, det är klart att det finns medel att hjälpa.

Och just Sandviken var ju själva epicentrum i Sverige för valrörelsens debatt 2014 om de ekonomiska följderna.

***

Alla i Sandviken hatar verkligen att prata om den – utredningen om de kommande finansiella följderna av flyktingmottagandet som analysföretaget PWC lämnade över till lokalpolitikerna och som snabbt kom att kallas Sandvikenrapporten.

Den har förstört så mycket.

Det finns inte en negativ nyhet om Sandviken som når riksnivån som inte av de hånfulla i sociala medier omedelbart kopplas samman med rapporten.

PWC:s arbete, som projektleddes av en S-politiker, är häpnadsväckande uselt och missvisande.

PWC:s arbete, som projektleddes av en S-politiker, är häpnadsväckande uselt och missvisande. Sandvikenrapporten blandade ihop staten och kommunens ekonomi, underskattade Sandvikens kostnader grovt, räknade lokal konsumtion som ”vinst” och använde en modell med ”utrikes födda” istället för flyktingar, som att dessa skulle bidra med samma skattekraft som Sandviks arbetskraftsinvandrade civilingenjörer. En halv miljard plus i kommunekonomin om året! Verkar något vara för bra för att vara sant är det oftast det.

Lokaltidningarna dekonstruerade haveriet direkt, genom motbilder av nationalekonomer och experter på SKR.

Dagens Nyheter tog omsider tag i sitt publicistiska självmål med en imponerande granskning av sin egen redaktionella hantering (”Så fick en DN-artikel om Sandvikenrapporten evigt liv”), men kröp alltså till korset först fyra år senare, när saken etablerats som en symbol för fake news och partisk nyhetsjournalistik.

Utgivaren Peter Wolodarski reflekterade:

När det blir fel i en publicering som handlar om en så laddad fråga som migrationen, då blir det en del i en pågående diskussion. Det tillmäts en annan betydelse än om det blivit fel om något annat. (…) Med allt som har kommit fram om rapporten så borde vi aldrig ha publicerat nyheten.

Det blev sannerligen inga 500 miljoner i vinst. När staten fem år efter rapporten hade avvecklat sina etableringsstöd hamnade Sandviken istället bland kommunerna i Sverige med störst budgetunderskott, efter skenande kostnader för försörjningsstödet, skolan, arbetsmarknadsåtgärder samt för individ- och familjeomsorgen.

Till slut var kostnaden per elev och år uppe på 30 919 kronor på Murgårdsskolan, strax intill den utsatta stadsdelen Nya Bruket, att jämföra med 6 210 kronor på Västanbyns skola vid det stora villaområdet.

Trots detta nådde bara var fjärde elev på Murgårdsskolan godkända betyg, föga märkligt på en skola där 95 procent av eleverna hade utlandsfödda föräldrar och där svenska inte pratades i hemmen eller på rasterna.

***

Det handlade aldrig om invandrarna, heter en ny bok från fackliga tankesmedjan Katalys, där man driver tesen att det inte finns något ekonomiskt, inbyggt problem i den socialdemokratiska samhällsmodellen – att just arbetarna överger S beror istället på att S inte är socialdemokratiska nog.

I stället, menar Katalys, har S vikt ned sig för EU och marknadsekonomin.

Vänsterfalangen sågar att S låtit SD förklara välfärdens brist på resurser, arbetslösheten, kriminaliteten och bostadsbristen med invandringen. Det finns, enligt Katalys, en tydlig möjlighet att återupprätta en samhällsgemenskap om S bara börjar betona balansen mellan skyldigheter och rättigheter – så kan alla tillsammans börja känna delaktighet, värdighet och ett gemensamt ansvar för välfärden.

Istället, menar Katalys, har S vikt ned sig för EU och marknadsekonomin och saknar inte bara en egen vision utan uppfattas som ett medelklassparti av vanligt folk. Där har SD kunnat hitta en nisch bland arbetare som S förr självklart intog. S äger inte längre berättelsen om Sverige, om kollektivismens fröjder och skattehöjningarna som kungsväg mot framtiden.

***

De sju lokalföreningar som demonstrerade i Sandviken en grå månad i september 2025 gjorde det med helt olika sakfrågor för ögonen. En förening mot vindkraft, två mot tvångsanslutning av fastigheter till VA-nätet och fyra mot planer på att blanda elever med olika etnisk bakgrund protesterade tillsammans när den S-ledda majoriteten gick in till mötet.

Påståendet om brist på markkontakt är anmärkningsvärt eftersom S i bruksorter som Sandviken haft självbilden om det omvända.

Det gemensamma för demonstranterna är att de driver politiska frågor där partier till höger anses ha sakägarskap. Påståendet om brist på markkontakt är anmärkningsvärt eftersom S i bruksorter som Sandviken haft självbilden om det omvända.

Att samhället är så genomorganiserat med arbetarrörelsens organisationer för…, tja allt från matvaruaffären, barnaktiviteterna och bandylaget till begravningsbyrån, skulle ju säkra Partiet som forumet, och verkställaren, av politiken för vanligt folk.

***

Situationen som Sandviken präglats av under mer än ett decennium har utmanat den modell som började dominera i arbetarrörelsens samhällsbygge på 1970-talet.

Sociologiprofessorn Walter Korpi lanserade upplägget 1978 i det banbrytande verket Arbetarklassen i välfärdskapitalismen. Det uppdaterades 1990 av sociologen Gøsta Esping-Andersen i The Three Worlds of Welfare Capitalism. Den senare var mycket aktuell i svensk debatt med sin varning för Storbritanniens modell och det så kallade tvåtredjedelssamhället.

Ekonomiskt hade Sverige stagnerat, och den starka kritiken från allehanda nationalekonomer mot den svenska modellen hade sått tvivel även inom S.

I precis rätt tid kom Korpis moteld som slog fast att skattetrycket inte påverkade tillväxten, att marginalskatter inte betydde något för drivkrafter till arbete och utbildning, att överutnyttjande av bidrag inte förekom och att samtiden var alldeles för upptagen av påstådda ekonomiska realiteter som budgetunderskott när det i själva verket var så att politik trumfade ekonomi.

Perfekt för det narrativ S då behövde och exakt det som Katalys vill relansera idag

De röda sociologerna formulerade alltså för 50 år sedan maktresursteorin, den uppdaterade reformismen på marxistisk bottenplatta.

Trots att arbetarna i tillverkningsindustrin bara blev färre påstods samhället också fortsatt vara en arena för kamp mellan arbete och kapital. Arbetarklassens makt bygger på principen dess stora antal röstande och, avgörande, dess förmåga att organisera sig fackligt och politiskt. 

Hur behåller en rörelse byggd på industristyrka makten när musklerna förtvinar i storlek?

Genom att kraftigt expandera vård, skola och omsorg skulle en ny, massiv väljarbas av offentliganställda skapas.

S byggde ett nytt, lojalt kollektiv. Genom att kraftigt expandera vård, skola och omsorg skulle en ny, massiv väljarbas av offentliganställda skapas. Förskollärare, vårdbiträden och gatutekniker skulle ersätta de allt färre industriarbetarna. Deras anställningstrygghet, löneutveckling och inflytande var direktkopplade till den socialdemokratiska statens storlek och välmående. Den fackliga organiseringen av denna nya grupp blev en ny resurs som kompenserade försvagningen i den gamla.

Retoriken skiftade från arbetare till löntagare.

***

Frågan är om absurditeten i den generella välfärdstanken kommit till tydligare uttryck än i föräldrapenningens rätt till retroaktivitet?

På två år kom 700 utrikes födda barn till Sandvikens kommun. När invandrare anlände till Sverige betraktades i samma ögonblick deras barn under åtta år som nyfödda ur föräldrarnas rättighetsperspektiv. Antalet ersatta föräldradagar blev direkt 480 stycken.

Tryggheten som i Korpis teori skulle göra medborgarna produktiva, premierade uppenbart det helt omvända.

Välfärdsstatens ideal om grundtrygghet och kompensation för inkomstbortfall föll ut även när mottagarna inte ens hade bott i Sverige under delar av den livsfas systemet hade utformats för. Tryggheten som i Korpis teori skulle göra medborgarna produktiva, premierade uppenbart det helt omvända.

Arbetarna gjorde revolt.

De såg hur systemet pungslog dem.

Den dåvarande högern bröt i en första våg för 20 år sedan in bland arbetarväljarna med arbetslinjen – löftet om att ekonomiskt gynna löntagare även om det sker på bidragsmottagares bekostnad. Skola, vård och omsorg var fullt acceptabla skatteutgifter. Men transfereringarna började fler och fler ifrågasätta redan innan flyktingkrisen 2015.

Pengarna var ju slut och budgetunderskotten mycket stora. I sin första regeringsförklaring förklarade till och med Göran Persson öppet att ”vård, omsorg och skola kommer att prioriteras framför statliga bidrag och transfereringar”. A-kassa, sjuk- och föräldraförsäkring sänktes av S. Barnbidrag indexerades inte mot inflationen. I samma regeringsförklaring sade han att ”Folkets vilja till arbete är nationens främsta tillgång”.

Men vad händer om inte hela folket uppvisar en vilja till arbete eller blir förmånstagare i ett system som låter dem slippa? Välfärden garanterar ju alla ett anständigt liv, även utan egen arbetsinsats.

Som finansminister sänkte Persson i sin första budget utgifterna lika mycket som han höjde skatterna. Redan under 1990-talet tog S därmed en tugga av den förbjudna frukten och drevs enligt partivänstern ut ur paradiset. Varför inte bara införa nya skatter eller öka befintliga? ”The sky is the limit” sade riksbankschef Bengt Dennis om hur högt han under krisen var beredd att sätta räntan.

Precis detta borde Göran Persson ha sagt om skattetrycket.

***

SD+M+KD har i Sandviken just nu en statistiskt säkerställd, egen majoritet även utan L. På två decennier har partier med olika varianter av konservatism i sig ökat med ungefär 35 procentenheter i bruksorten som var ett av S starkaste fästen i Sverige.

Röstsplittringen är enorm, både vad gäller ålder och kön.

Bland män under 40 år når SD 48 procent.

På två decennier har partier med olika varianter av konservatism i sig ökat med ungefär 35 procentenheter i bruksorten som var ett av S starkaste fästen i Sverige.

Hela gruppen manliga väljare når 62 procent för de tre högerpartierna. Och bland Sandvikens kvinnor når de tre vänsterpartierna egen majoritet och behöver inte luta sig på C, medan S rasat ned till 23 procent bland männen och passeras av både M (28) och SD (32).

Bland kvinnor över 60 år i Sandviken har S egen absolut majoritet (Arbetarbladet, 28/5 2026).

Sandvikens väljare kommer från Mars och från Venus.

Frågan är om Peter Kärnström (S), som har varit kommunstyrelsens ordförande i 15 år, förstått vilket skifte som ägt rum i bygden. Fem år efter Sandvikenrapporten, när de ekonomiska realiteterna uppenbarade sig i underskott som var bland de värsta i Sverige, höll han i en intervju i Expressen, fast vid framtidsidealet om en stor känsla av gemenskap i bruksorten:

Vi har en vision som är ganska bra. Vi säger att i Sandviken är världen alltid närvarande. Här känner vi oss hemma och gör varandra bättre.

Han såg det som att Sandviken var berättigat till statliga specialinsatser. Sitt eget skattehöjarinstrument ville han inte ta till. Det skulle vanligt folk i bruksorten inte acceptera:

Det måste tillföras mer pengar. (…) Det blir problematiskt när du har hög kommunalskatt samtidigt som servicen är sämre än i övriga delar av Sverige. (…) Om hela Sverige ska leva så måste man också ha ett utjämningssystem som speglar det.

Att någon annan är skyldig att lösa knuten är en etablerad problemformulering i bruksortens arbetarrörelse. De problem som finns i Sandviken beror på regeringen och på social dumping från rika stockholmskommuner, deklarerar den socialdemokratiska ledarredaktionen i lokaltidningen.

Walter Korpi hade nog hållit med.

S vänsterfalang i Reformisterna gör det absolut.

Ska S i Sandviken ha stridsropet ”Höj skatten – i Stockholm!” på årets valaffischer?

Väljarna i bruksorten kommer att ha fräckheten att utkräva politiskt ansvar även av sina egna kommunpolitiker.

***

Finns det en smärtgräns för kollektivismen och högskattesamhället över vilken gräsrötterna i arbetarklassen säger nej?

Eftersom medelklassen röstar rött är det förstås frågan S måste ställa sig. Genom att i Korpis modell för den generella välfärdspolitiken göra transfereringarna universella – med inslag som allmänna barnbidrag och subventionerad barnomsorg och sjukvård – gjordes även tjänstemän till intressenter. Läkarens och ingenjörens önskan om en välfungerande offentlig service sammanföll med bruksarbetarens.

Resultatet blev det avgörande uttrycket för politisk makt: det bibehållna problemformuleringsprivilegiet. När det offentligfinansierade – stat, landsting (region) och kommun – uppfattas som den centrala aktören i hur alla medborgares livsvillkor utvecklas förs den politiska debatten på S hemmaplan. På den arenan var det länge det S som satte agendan, definierade problemen och ägde lösningen – högre skatt.

Frågan var inte längre om staten skulle agera, utan hur – ett briljant upplägg för att omvandla en strukturell nedgångskris i maktbasens (arbetarna) storlek till en ny cementering av den egna hegemonin. 1970 hade Sandvik 8 000 anställda i bruksorten – numera cirka 3 000. I dag är självklart de kommunala förvaltningarna Sandvikens största arbetsgivare.

Uppbyggandet av en ny maktbas fungerade sömlöst på riksnivån. S fick 44,6 procent i valet 1973 och var uppe på 45,3 procent 1994, trots det strukturella skiftet.

Arbetarklassen gjorde uppror mot den generella välfärdspolitiken. Arbetarmoralen bet S i svansen.

I Sandviken hade naturligtvis S de här åren egen absolut majoritet. Men till slut föll S i den grop S grävt åt andra, på ett sätt som ideologer som Korpi & Co inte kunde förutse:

Arbetarklassen gjorde uppror mot den generella välfärdspolitiken.

Arbetarmoralen bet S i svansen.

Kollektivismen förtvinade som ideal. Det var i arbetarklassen anslutningsgraden i facket rasade – inte bland tjänstemännen.

Korpi och hans efterföljare hade kanske inte läst och förstått August Palms evangelium ”Hvad vilja socialdemokraterna?” (1881)?

Här som öfverallt der ett folk bygger och bor måste det arbetas för tillvaron. Jorden måste plöjas, sås och skördas. Grufvans schakt måste borras och sprängas. Skogens alster uttagas. Hafvets, sjöarnes och strömmarnes rikedomar måste uppdragas. (…) Arbetets frukter åt dem som arbeta är socialdemokratiens kärna. (…) All arbetets afkastning åt dem som utföra samhällsnyttigt arbete, det må nu vara kropps- eller intellektuelt arbete (…) att alla få hvad de göra rätt för och att ingen får hvad han inte gör rätt för.

Men gjorde alla rätt för sig som njöt arbetets frukter i Sandviken?

Byggde upplägget på maximen ”Gör din plikt och kräv din rätt!”?

***

Arbetarnas sidbyte är så klart en kontintentalförskjutning ideologerna bakom välfärdsstaten aldrig kunde drömma om.

Att S i dag är ett 30–35-procentsparti på riksnivån beror alltså på att partiet bytt väljarbas. Yngre, manliga, lågutbildade arbetare i glesbygd och större bruksorter som Sandviken strömmar ut från S. Kvinnliga, högutbildade tjänstemän försörjda med skattemedel i storstäder flödar in till S. (Undrar någon läsare här över V:s plats i väljarekvationen så är V-väljarna ännu mer kraftigt överrepresenterade bland välutbildade kvinnor i offentlig sektor).

Länge höll orter som Sandviken emot. Det är välkänt att lågutbildade i Norrland och i Bergslagen envist behöll sin traditonella politiska identitet och inte kopierade exempelvis det skånska röstningsmönstret.

Lidströms rapport Socialdemokraternas tillbakagång 1973–2014 noterade särskilt denna kartmässiga skillnad och frågade sig om bruksmentalitet och -anda i norr och Mellansverige kunde vara en vågbrytare för S malström.

Lidström undrade om S skulle 1) fortsätta att långsamt ta stryk av urbanisering, ökad utbildningsnivå och minskad industrisysselsättning, 2) i andra landsändar kopiera den lojalitet som arbetarrörelsens organisationer och sociala nätverk byggt upp i Norrland och Bergslagen, med tillhörande socialt tryck att rösta på S eller 3) uppleva ett snabbare fall i och med en accelererad urbanisering.

Svaret blev en mix av 1 och 3. Industrin fortsätter automatisera och robotisera tillverkningen. Ju glesare svenska arbetare bor desto oftare frågar de sig ”vad fan får jag för pengarna?” och överger S.

Det finns faktiskt ett starkt samband mellan centrum och periferi även i kommuner som Sandviken.

Det finns faktiskt ett starkt samband mellan centrum och periferi även i kommuner som Sandviken. Nu närmare Stortorget kommuninvånarna bor, desto mer sannolikt är det att de är S-väljare.

Skolor ska läggas ned och elever få längre skolväg till skolor med blandat elevunderlag. De kritiska gräsrotsorganisationerna som demonstrerade vid stadshuset ser det som ”bussning” och social ingenjörskonst, berättade de för SR P1:s utsända.

Föräldrar och barn som bor i husen i Storvik, Jäderfors, Gysinge, Österfärnebo, Västerbyn och Åshammar påverkas. Sandviken spricker. I valkretsarna där andelen väljare med utländsk bakgrund är hög når S fortfarande 50–60 procent i kommunalvalet.

Inte bara demografi, fallande skattekraft och dåliga skolresultat utgör den strukturella grogrunden för att KD+SD+M ökat med cirka 35 procentenheter på 20 år. Kriminaliteten, en politisk fråga där högersidan har tydligt sakägarskap, är mycket omdebatterad bland vanligt folk i Sandviken.

Den här mandatperioden har kommunen drabbats av flest gängmord per capita i hela Sverige. Inget av morden har klarats upp. Polisstationen är inte öppen för allmänheten. Där arbetar bara några utredare.

När Smedjan besöker Arbetarbladets lokalredaktion för att få veta mer om vilka frågor som engagerar väljarna i Sandviken gissar murvlarna att ”det blir ett trygghetsval”.

***

I 2006 års val uppgav 30 procent av dem som såg sig som arbetare att de röstat på regeringen Reinfeldt. I förra valet bröt den nuvarande, omgrupperade högersidan in brett bland arbetarväljarna, Regeringen Kristerssons andel var 16 år senare 50 procent, klart större än andelen arbetare på den rödgröna sidan, som istället särskilt tilltalar medelklass och akademiker.

Sandvikens utmaning har blivit att kärnverksamheterna inte klarat den belastning de måst hantera. I Segregationsbarometern som SCB och Boverket tog fram, klassades förra året halva centralorten som stadsdelar med utmaningar respektive stora socialekonomiska utmaningar.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

”Vi kan inte tänka på att lösa de här problemen på fyra år – utan vi måste tänka i 25, 50 och 100 år.” ”Det här är områden som vita medelklassvenskar lämnat eller undviker”, sade segregationsforskaren Emma Holmqvist i lokaltidningens uppföljning (”Sandviken pekas ut som ”nya Rinkeby”).

I dag är det ingen eller mycket få som, i likhet med dåvarande statsråden Birgitta Ohlsson (L) och Erik Ullenhag (L), med hänvisning till Sandvikenrapporten påstår att flyktinginvandring skapar mer skatteresurser än den förbrukar. 

Man kan förstås vilja ta emot flyktingar ändå. Det går att betrakta det som en moralisk plikt för ett land som Sverige att dela med sig av sitt välstånd. Men argumentet att det innebär ett ekonomiskt lyft för mindre kommuner och att välståndet ökar av flyktingmottagning har på intet sätt bekräftats i verkligheten.

Sandviken förtjänar att åter hamna i centrum av den svenska debatten.

Omslagsfoto: Henrik Hansson/TT