Carl-Vincent Reimers:
Fransk storfilm visar historiens kraft som politiskt vapen
Utblick Essä
En ny film skildrar Charles De Gaulles tid som general och motståndsman. Carl-Vincent Reimers bänkar sig med popcorn och ser en högkvalitativ storfilm som uppdaterar bilden både av Frankrike och andra världskriget.
Vilket porträtt vill ett land måla av sig självt, och vad lämnas därhän? Frågan är brännande aktuell i Frankrike med en ny storfilm om landsfadern Charles De Gaulle som har svensk premiär den 14 augusti.
”De Gaulle: Motståndets pris” är den första i en duologi om ”Generalen som var Frankrike” – som han kallas i Knut Ståhlbergs biografi. De Gaulle ledde det franska motståndet mot nazisterna i exil från Storbritannien, och blev sedan det befriade Frankrikes viktigaste president och högerpolitiker.
Filmen tar sin början i De Gaulles fruktlösa försök för att hindra den tyska framryckningen som chef för ett pansarregemente under invasionen av Frankrike, till det förödmjukande nederlaget 1940 och det mödosamma arbetet för att bygga upp de franska fria styrkorna. Ett arbete som var lättare sagt än gjort eftersom den juridiskt legitima regeringen i Vichy redan har slutit fred med Hitler, och De Gaulle knappt hade fler än en handfull anhängare. Den andra filmen ”De Gaulle: Frihetens röst” tar vid där den andra slutar, och skildrar de strategiskt viktiga slagen i Nordafrika 1942 där franska styrkor spelade en nyckelroll, samt maktkampen mellan de västallierade fram till befrielsen av Paris.
Filmen tar sin början i De Gaulles fruktlösa försök för att hindra den tyska framryckningen som chef för ett pansarregemente under invasionen av Frankrike.
Som konstnärlig bedrift är det verkligen lyckat. Huvudrollsinnehavaren Simon Abkarian lyckas på ett mästerligt sätt förkroppsliga den dubbla effekt som De Gaulles stolta, högtravande och imposanta personlighet hade på sin omgivning. En karaktär som för vissa fick honom att framstå som en uppblåst clown-monark utan armé, medan han för andra framstod som det ultimata beviset för en hegeliansk historiefilosofi med naturliga ledare som bärs fram av världsanden.
Stilmässigt befinner sig filmerna i samma kategori som det biografiska dramat Darkest Hour (2017) med Gary Oldman som Winston Churchill. Ändå är filmerna något av ett historiskt allkonstverk över sig. Bilderna av De Gaulles regniga exiltillvaro i Londonförorten Hampstead varvas med krigsscener från Libyen, diplomatiskt rävspel i salongerna och personporträtt från motståndsrörelsens Paris. Ackompanjerat av musik av Volker Bertelmann är resultatet två storslagna filmer värdiga det väldiga tema de gör anspråk på att skildra.
Men det mest intressanta med filmerna är trots allt inte dess konstnärliga kvalitéer, utan de politisk-historiska anspråken. Att skildra De Gaulles liv och gärning är också att skildra ”en särskild idé om Frankrike”, som titeln lyder på den biografi av Julian Jackson som legat till grund för manus.
Och mer än en gång blir det uppenbart att filmen kanske främst är en politisk-kulturell katalysator för hur dagens franska samhälle uppfattar sig självt och sin egen roll i ett alltmer geopolitiskt medvetet Europa. Manusförfattaren är den tidigare franske diplomaten Antonin Baudry, som bland annat arbetat som talskrivare till Frankrikes före detta premiärminister Dominique de Villepin (och potentiell kandidat i presidentvalet 2027). Det är knappast någon med en nykter distans till nationalhjälten De Gaulle. Han har dessutom varit öppen med att han med filmerna vill utmana det som han ser som en dominerande, amerikansk historieskrivning av andra världskriget.
President Roosevelt, som vanligtvis får ta birollen bredvid Churchill som andra världskrigets good guy, framstår i Baudrys film i stället som en machiavellisk imperiebyggare.
I en intervju med Le Monde berättar han om känslan att “komma hem till ett mentalt koloniserat land” när han 2015 återvände till Frankrike efter en tid som kulturattaché i Washington D.C.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att skildringen av USA är filmens historiskt mest intressanta och historiskt kontroversiella ur ett svenskt perspektiv. President Roosevelt, som vanligtvis får ta birollen bredvid Churchill som andra världskrigets good guy, framstår i Baudrys film i stället som en machiavellisk imperiebyggare. Här skildras hur Roosevelt – historiskt helt korrekt – försöker kringgå De Gaulle och samarbeta med de Vichy-trogna, sätta Frankrike under amerikansk militärförvaltning med ny valuta (likt Västtyskland) och stycka upp landet i en ny stat med namnet ”Nya Vallonien”.
Det är här som filmen också blir politiskt relevant i vår tid. Det är omöjligt att förstå dagens franska program för europeisk självständighet i utrikespolitiken och egna kärnvapen, utan att förstå denna tidiga upplevelse av USA som både befriare och kolonisatör. Lika svårt är det att inte dra historiska paralleller till dagens föraktfulla ton mot Europa från Vita huset när De Gaulle, i sin säreget melodramatiska ton, konstaterar: ”Jag är allt som amerikanerna föraktar. Jag är svag, och jag gör motstånd.”
Detta förtar inte att filmerna också har viktiga historiska kvalitéer för att uppdatera bilden av Frankrike under andra världskriget. Inte minst genom att skildra hur splittrad den franska motståndsrörelsen var mellan Vichy, De Gaulle, de politiska partierna och flera andra generaler och amiraler som alla, mer eller mindre antisemitiska, avskydde varandra och gjorde anspråk på att företräda det riktiga Frankrike. En annan viktig förtjänst är att den skildrar den framträdande plats som Frankrikes afrikanska kolonier spelade för att mala ned Vichyregeringens auktoritet, och tippa över stödet till De Gaulles fördel.
Det var här – under den brännande solen i Tchad, Kongo-Brazzaville och Kamerun – som De Gaulles budskap om frihet först slog rot, innan det kunde återvända till ett ockuperat Europa.
Resultatet blir ett drama värdigt en av 1900-talets märkvärdigaste statsmän, men också ett kraftfullt exempel på modernt historiebruk som blottlägger rötterna till dagens franska idé om Europa.
Omslagsbilden kommer från filmen. Bild: Noble Entertainment