Samhälle Essä
Så övergav socialdemokratin arbetarna
Den tidigare riksdagsledamoten Jan Emanuel säger att han inte kan rösta på Socialdemokraterna. Carl Eos skriver om hur det gick till när arbetarrörelsen tappade bort arbetarna.
Den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Jan Emanuel säger att han inte kan rösta på Socialdemokraterna. Han kallar sig socialdemokrat i märgen men konstaterar att partiet blivit en maktapparat. Arbetarklassen har stått stilla. Partiet har gått vidare. Det skär, säger han. Det gör ont.
Den svenska arbetarrörelsens styrka vilade på en relativt homogen befolkning med gemensamma referensramar, språk, arbetsmoral och förväntningar på det sociala kontraktet. Folkhemmet fungerade delvis tack vare denna homogenitet. Solidariteten var konkret mellan människor som delade fabriksgolv, bostadsområde och skola. Den krävde inte ständiga översättningar eller kompromisser med parallella normsystem. Den svenska arbetarklassen var enad. Så sent som i början av 1980-talet röstade över 70 procent på Socialdemokraterna.
Det vi kallar arbetarklassen är ett ekonomiskt och socialt fenomen sprungen ur allokering av arbetskraft till industrier. Många människor kom samman på arbetsplatser. I den svenska socialdemokratins underförstådda historieskrivning har det ingen betydelse att dessa personer delade grundläggande kultur, språk och historia. Men i verkligheten tycks det ha betydelse. Varför går annars arbetarna till olika politiska partier i dag? Enligt Valu 2022 röstade 32 procent av arbetarna på Socialdemokraterna och 29 procent på Sverigedemokraterna.
Det vi lite slarvigt kan kalla nyvänstern under 1970-talet förstod inte betydelsen av en enad arbetarklass. Genom postkolonial teoribildning, likhetsfeminism som gick över i queerteori och mångkulturideologi byggde man in en splittring i gruppen arbetare. Bollen som nyvänstern satte i rullning är den som ännu i dag rullar.
Socialdemokraterna handlade under lång tid som om de inte riktigt förstod vad de satte i rörelse.
Socialdemokraterna handlade under lång tid som om de inte riktigt förstod vad de satte i rörelse. De talade om humanism, internationalism och öppenhet utan att ta de demografiska, kulturella och ekonomiska följderna på fullt allvar. Det var inte en medveten plan att splittra det egna underlaget. Det var en blandning av moralisk självbild, maktkalkyler och en tro på att integration skulle ske av sig själv. När verkligheten kom ikapp satt de fast.
Nu kräver olika falanger och demografiska grupper motstridiga saker. De gamla arbetarna vill ha ordning, trygghet i de områden där de bor och att lönepress motverkas. Den urbana progressiva medelklassen vill ha fortsatt öppenhet och symbolisk kamp. Nya väljargrupper vill ha mer resurser, mer hänsyn till egna normer och fortsatt tillgång till systemet. Partiet kan inte tillfredsställa alla utan att förlora någon. Det har byggt in den splittring som riskerar att bli hela Sveriges splittring. De lekte med elden och nu kan de inte sluta.
Hög invandring utan motsvarande kulturella krav underminerade just de mekanismer som gjort arbetarrörelsen stark. Tillit, låg konfliktnivå, gemensamma lönebildningsnormer och en välfärdsstat som förutsätter hög sysselsättning och skattevilja.
LO:s egna ekonomer har i efterhand erkänt det uppenbara. Tillströmningen av arbetskraft i vissa segment pressade villkoren. Men erkännandet kom sent och följdes sällan av handling som bröt med den bredare politiska linjen. Samtidigt växte en annan väljargrupp. Långvarigt försörjningsberoende, lågt arbetskraftsdeltagande och parallella normsystem. Det var inte längre självklart att de som kom in i systemet skulle sträva efter att bli nettokontribuenter. Solidariteten riskerade att bli en envägsöverföring från dem som arbetar till dem som inte gör det.
Facken och partiet hanterade detta olika men resultatet blev detsamma. LO-förbunden har ibland varit mer pragmatiska kring arbetskraftsinvandring än partiet. Men den bredare värdegrundsprocessen, särskilt inom TCO- och Saco-sfären, gjorde mångkultur, jämställdhet och internationalism till oförhandlingsbara doktriner. Den som ifrågasatte dem riskerade att bli en intern fiende. Det var inte längre tillräckligt att försvara kollektivavtal för dem som faktiskt går till jobbet. Man måste också bejaka en samhällsvision där skillnaden mellan bidragande och icke-bidragande tonades ner eller rentav moraliserades bort.
Här uppstår den paradox som Jan Emanuel instinktivt tycks känna. Socialdemokratin har blivit både liberal och extremvänster samtidigt och på sätt som underminerar varandra. Liberal i den meningen att den omfamnat en individualistisk och gränsöverskridande syn på rättigheter. Den enskildes rätt att söka asyl, att behålla sin kultur, att inte assimileras. Gränser uppfattas som moraliskt suspekta. Nationalstaten som behållare för solidaritet sågs som något som skulle överskridas.
Detta är en klassisk liberal hållning, om än radikaliserad. Samtidigt extremvänster i sin betoning av identitetspolitik, strukturellt förtryck och den ständiga omfördelningen av symboliskt och materiellt kapital till grupper definierade utifrån ursprung eller erfarenheter av underordning. Den klassiska arbetarrörelsens materialistiska fokus på lön, bostad och trygghet för dem som producerar ersattes gradvis av en moralisk ekonomi där den egna arbetande befolkningen riskerade att framstå som privilegierad när den motsatte sig den demografiska omvandlingen. De som arbetade och betalade blev i praktiken en resurs att fördela snarare än den grupp vars intressen skulle försvaras först.
En rörelse som talar om arbetare men representerar en blandning av urban högutbildad medelklass och nya väljargrupper vars intressen inte sammanfaller med vad vi brukar kalla arbetare.
Resultatet är en rörelse som talar om arbetare men alltmer representerar en blandning av urban högutbildad medelklass och nya väljargrupper vars intressen inte sammanfaller med vad vi brukar kalla arbetare. Demografin har förändrats. Det har också den ideologiska tyngdpunkten. När partiet talar om att rädda socialdemokratin genom att behålla makten missar det att den socialdemokrati som en gång fanns redan har ersatts.
Den gamla arbetarklassen i sin industriella form återkommer inte. Men den framtida arbetskraften, de som faktiskt går till jobbet i vården, industrin, logistiken och de kunskapsintensiva yrkena, finns kvar. Skillnaden mellan dem och de som lever utanför produktionen är densamma som alltid. Det är en skillnad i bidrag, i ansvar och i det sociala kontraktets ömsesidighet. Inne i partiet speglas denna skillnad som oförenliga krav. En falang vill strama åt och återvinna de gamla väljarna. En annan vill gå längre i öppenhet och identitetspolitik. En tredje prioriterar makt över allt. Ingen kan vinna utan att någon annan förlorar. Partiet har internaliserat den nationella konflikten.
Min egen erfarenhet av fackföreningsrörelsen illustrerar mekanismen. I fackförbunden växte ”värdegrunderna” fram som intern disciplin. De var inte bara deklarationer om respekt. De fungerade som filter. Den som uttryckte oro för segregation, för parallellsamhällen, för att hög invandring utan krav urholkade just den svenska modell man sade sig försvara, blev misstänkt. Inte för att argumenten var felaktiga. Många inom LO har ju i praktiken erkänt dem. Utan för att de utmanade den moraliska självbilden. Man försvarade inte längre i första hand dem som bidrog. Man försvarade en vision där bidragandet inte längre stod i centrum.
Jag arbetade med kollektivavtal och arbetsmarknadsrelationer i tolv år. Jag såg hur den fackliga kärnan, partsmodellen, den höga organisationsgraden och den låga konfliktnivån förutsätter bred acceptans och hög deltagande. När man exkluderar betydande delar av den arbetande befolkningen på ideologisk grund, när man gör mångkultur till doktrin snarare än praktisk fråga, underminerar man just de förutsättningar som gjort den svenska modellen stabil. Organisationsgraden faller. Misstroendet växer. De som känner sig utestängda söker andra kanaler. Det är inte de icke-bidragande som organiserar sig i facken. Det är de som går till jobbet.
Det är inte en tillfällighet att arbetare i växande utsträckning röstat med fötterna eller med valsedeln bort från Socialdemokraterna. Det är inte heller en tillfällighet att facken fortsätter att binda sig politiskt till ett parti vars politik i flera avseenden skadat just de medlemmar man säger sig företräda. Pengar, makt och personliga relationer håller ihop strukturen långt efter att den ideologiska substansen eroderat.
Jan Emanuel har rätt när han säger att partiet och ideologin inte längre är samma sak. Men svekets logik är djupare än en enskild migrationspolitik eller en tillfällig maktstrategi. Det handlar om en rörelse som en gång förstod att solidaritet kräver gränser och ömsesidighet, och som sedan övertygade sig själv om att gränser var moraliskt underlägsna och att bidragandet kunde tas för givet. När verkligheten slog tillbaka, när segregation och parallella normsystem blev synliga, saknades både språk och vilja att formulera ett alternativ som inte lät som förräderi mot den egna traditionen.
Den historiska arbetarklassen kommer inte tillbaka. Men skillnaden mellan dem som bygger och bär och dem som inte vill göra det består.
Den historiska arbetarklassen kommer inte tillbaka. Men skillnaden mellan dem som bygger och bär och dem som inte vill göra det består. Det är skillnaden som socialdemokratin slutade försvara. Nu sitter den fast i sina egna motsättningar. Grupperna den samlat under samma tak drar åt olika håll. Det som började som en moralisk öppenhet har blivit en strukturell fälla. Socialdemokratin lekte med elden. Nu kan den inte sluta utan att tappa något den anser sig behöva för makten.
Historiskt har arbetarrörelsen rört sig mellan internationalism och nationellt ansvar. Det nya är att den postkoloniala och identitetspolitiska vändningen gjort det nästan omöjligt att försvara det nationella och det produktiva utan att anklagas för att ha övergivit solidariteten. Resultatet är en rörelse som bygger murar inåt mot de egna medlemmarna som inte delar den rätta hållningen samtidigt som den förlorar kontrollen över de yttre gränserna och över vem som faktiskt bidrar till det gemensamma. Splittringen sitter i partiet själv. Den speglar och förstärker den som växer i landet.
Demografin gör återvändo svår. De nya väljargrupperna har andra prioriteringar. Den gamla arbetarklassen har redan börjat söka sig någon annanstans. Facken kan fortsätta skicka pengar till partiet och försöka kräva inflytande. Men den svenska modellens långsiktiga legitimitet vilar på något mer grundläggande. Att den representerar dem som faktiskt bär systemet, inte en vision där skillnaden mellan bidrag och icke-bidrag suddas ut.
Jan Emanuels smärta är äkta. Den speglar en större förlust. Arbetarrörelsen tappade inte arbetarna över en natt. Den bytte ut dem steg för steg mot en annan samhällsvision. Nu står den med en maktapparat, en värdegrund och en växande klyfta till dem som fortfarande går till jobbet. Det är inte ytligt. Det är strukturellt. Och det är därför smärtan inte går över.