Samhälle Åsikt
Därför är SD valets långsiktiga vinnare
Erfarenheterna från Danmark och Norge talar för att Sverigedemokraterna, oavsett valutgången i september, kommer att spela huvudrollen i svensk politik de närmaste mandatperioderna. Det skriver Janerik Larsson.
Oavsett utgången av riksdagsvalet tror jag att en ganska säker förutsägelse är att de kommande mandatperioderna kommer att ha en solklar vinnare: Sverigedemokraterna.
Antingen kommer partiet att vara representerat i en ny ”blågul regering” där man sannolikt blir största parti. Eller så kommer SD att vara ett kraftfullt oppositionsparti som kan glädjas åt en socialdemokratiskt ledd koalition med många komplicerande ”röda linjer”.
Jag har sedan Dansk Folkeparti inledde sin politiska gärning i Danmark följt partiets upp- och nedgångar. Detsamma gäller det norska parti som nu heter Fremskrittspartiet men som grundades 1973 av den karismatiske högerliberalen Anders Lange som ”Anders Langes Parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep”. Partiet fick 5 procent vid stortingsvalet hösten samma år.
Efter en konfliktfylld period bytte partiet 1977 namn till Fremskrittspartiet och 1978 övertogs ordförandeposten av Carl I Hagen som kom att leda och prägla partiet i 28 år. 1994 lämnade partiets mer nyliberalt sinnade företrädare. Carl I Hagen avgick som partiledare i maj 2006 efter att året dessförinnan lett Fremskrittspartiet till sitt dittills bästa resultat i ett val till Stortinget. Partiet fick 22,1 procent av rösterna och 38 mandat, och passerade därmed Høyre i storlek och blev det näst största partiet i Stortinget. Hagen efterträddes av Siv Jensen.
Fremskrittspartiet var 2013–2020 en del av regeringen som leddes av Erna Solberg (Høyre). Partiledaren Siv Jensen var finansminister. Partiet lämnade dock regeringen i protest mot ett beslut att hämta hem en norsk-pakistansk IS-kvinna och hennes sjuka barn från al-Hol-lägret i Syrien. Siv Jensen efterträddes 2021 som partiledare av Sylvi Listhaug och partiet är i dag större än någonsin i opinionsmätningarna.
Listhaug leder ett framgångsrikt populistparti men kommer kanske redan efter valet 2029 att ställas inför möjligheten att leda eller gå med i en borgerlig regering. Men det politiska priset för att sitta vid makten är högt och Listhaug har inte signalerat något intresse hittills. Det är de små borgerliga partierna (i synnerhet Senterpartiet, som i dag stöder den socialdemokratiska minoritetsregeringen) som Listhaug inte ser som möjliga i en ny regering.
Men att varken sitta i regering eller att på annat sätt kunna ”leverera” till väljarna har sitt pris, vilket Dansk Folkeparti bittert fått erfara.
Men att varken sitta i regering eller att på annat sätt kunna ”leverera” till väljarna har sitt pris, vilket Dansk Folkeparti bittert fått erfara. Partiet bildades 1995 av Pia Kjærsgaard tillsammans med Kristian Thulesen Dahl. Hon blev partiordförande, och satt på posten till 2012.
Mellan 2001 och 2011 var partiet stödparti till koalitionsregeringen mellan Venstre och Konservative Folkeparti. I utbyte skulle regeringen verkställa några av DF:s huvudfrågor, främst en striktare invandringspolitik.
I folketingsvalet 2015 blev partiet Danmarks näst största, med 37 mandat i Folketinget och 21,1 procent av rösterna. Trots att DF nu var det största partiet till höger blev man återigen stödparti till den borgerliga regering som bildades. Vid 2019 års folketingsval gick partiet emellertid starkt tillbaka och förlorade över hälften av röstetalet och mandaten. Det berodde på att Socialdemokratiet under Mette Frederiksens ledning lagt om sin politik, främst i invandringsfrågan. Även i övrigt tappade partiet – nu under Kristian Thulesen Dahl – det väljarförtroende man tidigare haft.
Morten Messerschmidt valdes 2022 till partiledare. Messerschmidt var tidigare europaparlamentariker och hade vid Europaparlamentsvalet 2014 fått det största antalet personröster någon hade haft. Jag skrev nyligen i min mediekrönika i Svenska Dagbladet om hur Messerschmidt efter vårens folketingsval valde att tacka nej till en borgerlig regering:
Det finns ögonblick när partier kan få verklig politisk makt, men väljer att inte använda den. Det gjorde DF i våras. I valet fick partiet 16 mandat, en fördubbling av stödet på mindre än ett år. Partiledaren Morten Messerschmidt hade påbörjat vägen tillbaka 2022, när partiet låg i spillror. Han satsade på plånboksekonomi och det som i Danmark kallas utlänningspolitik, men som vi i Sverige kallar migration och integration. DF hade mandatmässigt nyckeln till en blå regering i sin hand. Det borgerliga blocket hade tillsammans med Moderaterne mandaten för en höger-mittenregering. Allt som krävdes var att Messerschmidt gjorde vad partier normalt gör när makten ligger inom räckhåll: kompromissa. Det gjorde han inte. Messerschmidt ställde ett villkor som han visste var omöjligt för Moderaternes ledare Lars Løkke Rasmussen att acceptera: Løkke skulle inte få vetorätt över utlänningspolitiken. Det sa Løkke nej till, och Venstres ledare Troels Lund Poulsen misslyckades med att bilda en ”blå” regering. Mette Frederiksen kunde då plocka upp spillrorna och bygga ihop en regering med socialdemokrater, Socialistisk folkeparti, Radikale Venstre och Moderaterna. Ett regeringsdeltagande hade tvingat DF att acceptera kompromisspolitik – just det som nästan utplånade partiet 2019–2022.
Partiet protesterar alltså snarare än söker reellt inflytande. Om Messerschmidt kan hålla ihop sin väljarbas fram till nästa val, samtidigt som en vänster-mittenregering med fyra partier sliter sig själv i stycken, kan DF mycket väl gå till nästa val som det ledande borgerliga partiet.
Om däremot Fredriksens regering håller ihop, och DF tappar balansen mellan Messerschmidts hårda linje och en mer pragmatisk falang inom partiet – då kan sommaren 2026 gå till historien som ögonblicket då Dansk Folkeparti tackade nej till makt och inflytande.
I den nyutkomna boken Det här jävla landet: Längtan till ett Sverige som aldrig fanns (Timbro förlag, 2026) beskriver Markus Uvell den högst tvivelaktiga nationalism – nationalpopulism, skulle jag kalla det – som präglar svensk politik inför riksdagsvalet. Uvell skrev redan 2010 boken Folkhemspopulismen som gav en föraning om vad som skulle komma.
Väljarna har bestämt att partiet ska ha ett inte obetydligt inflytande i svensk politik.
Den nya boken innehåller ett mycket tänkvärt avsnitt om Sverigedemokraterna. Uvell har insikter som få utanför partiet har. Han beskriver hur samarbetet gjort SD och Moderaterna mera lika varandra och hur den yngre SD-generationen är mer marknadsliberal än partiets äldre.
Uvell skriver att så länge SD finns kvar i svensk politik är det självdestruktivt för andra partier att försöka ignorera eller isolera partiet. Väljarna har bestämt att partiet ska ha ett inte obetydligt inflytande i svensk politik. Det behöver politiker, debattörer och opinionsbildare förhålla sig till. Detta är de närmaste mandatperiodernas politiska verklighet oavsett valutfallet den 13 september.
SD är i dag med och styr i 39 kommuner och två regioner. Om det i höst även blir SD-statsråd är en öppen fråga. Den svåra utmaningen för SD framöver formulerar Uvell emellertid så här:
En långsiktigt framgångsrik högerpolitik behöver ha ett grundläggande optimistiskt perspektiv på samhället. Även om pessimismen för vissa grupper kan vara mycket lockande är den en återvändsgränd.
Så är det säkert.
Men oavsett valutgången den 13 september ser framtiden för Sverigedemokraterna ljus ut de närmaste mandatperioderna. Särskilt om man lär sig av de danska och norska erfarenheterna.