Stefan Hedlund om USA:s 250-årsjubileum:
Den amerikanska mardrömmen
Utblick Essä
USA kommer inte att återgå till sin tidigare storhet bara för att Trump försvinner. Anledningen är att de drivkrafter som skapade och upprätthöll den amerikanska framgångssagan inte längre fungerar, skriver professor emeritus Stefan Hedlund i en essä.
Den 4 juli kommer det att ha gått 250 år sedan utropandet av Amerikas förenta stater. Den amerikanska självständighetsförklaringen var en stor sak, som på ett avgörande vis kom att prägla världens fortsatta utveckling. Amerika var under lång tid både ett föredöme för länder som strävade efter en demokratisk utveckling och en fristad för människor som ville söka ett bättre liv i den ”nya världen”.
När Ronald Reagan i januari 1989 höll sitt avskedstal till nationen, efter åtta framgångsrika år som president, kunde han sammanfatta vad många hade upplevt som drömmen om Amerika. Med sin berömda metafor om a shining city upon hill förmedlade han ett positivt budskap om Amerika som en ”magnet” för alla som söker frihet och en tro på att den amerikanska nationen under hans tid vid makten, efter det ödesdigra kriget i Vietnam, hade lyckats återerövra internationell respekt.
När Donald Trump i februari 2026 uppträdde inför den amerikanska kongressen, med presidentens årliga tal om ”tillståndet i unionen”, kunde man på goda grunder fråga om det var samma nation han talade till och om. När han hävdade att Amerika under hans styre åter hade lyckats vinna internationell respekt kunde kontrasten till Reagan inte varit större. Drömmen om Amerika hade för många förvandlats till en mardröm.
När Trump hävdade att Amerika under hans styre åter hade lyckats vinna internationell respekt kunde kontrasten till Reagan inte varit större.
Den allt överskuggande fråga som nu måste ställas rör om kontrasten mellan Reagan och Trump kan reduceras till en kontrast mellan två politiska personligheter, eller om det är djupgående förändringar i den amerikanska nationen som gjort Trump möjlig. En belysande parallell kan här dras till Ryssland, där många velat förklara kriget mot Ukraina med att det är ”Putins krig”. Sanningen är självfallet att det är Rysslands krig, och att det är Ryssland som har skapat Putin snarare än tvärtom. På samma vis kan man hävda att det är förändringar i den amerikanska nationen som har fört Trump till makten och som gjort det möjligt för honom att driva den politik som skapat så djupgående splittring mellan Amerika och dess tidigare vänner och allierade.
Den dystra innebörden är att det inte kommer att räcka med att Trump försvinner. Liksom man inte kan räkna med att Ryssland förändras om bara Putin försvinner, kan man inte räkna med att Amerika kommer att återgå till att vara en dröm för omvärlden, eller ens för sig själv, om bara Trump försvinner. Anledningen är att de drivkrafter som skapade och länge upprätthöll den amerikanska framgångssagan inte längre fungerar.
Det som framför allt bidrog till att skapa den amerikanska drömmen var att landet byggdes på en uppsättning ideal och visioner som skulle bli bestående under lång tid. De amerikanska grundlagsfäderna var starkt präglade av den franska upplysningen. Både John Adams och Thomas Jefferson hade bott i Paris, där de mött och inspirerats av de franska upplysningsfilosoferna. När Jefferson drog upp självständighetsförklaringen var han klart påverkad av Rousseau. Den amerikanska konstitutionen hämtade mycket från Montesquieus tankar om maktdelning och när James Madison formulerade den amerikanska rättighetsdeklarationen hämtade han inspiration från Voltaire.
Det torde inte vara någon överdrift att hävda att det blev upp till de amerikanska grundlagsfäderna att förverkliga de franska upplysningsfilosofernas visioner om frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Det var mot denna bakgrund passande att det också skulle bli upp till en fransman att författa det än i dag mest berömda verket om den amerikanska republiken.
Den amerikanska rollen som ”magnet” hade en uttalad dimension av att erbjuda fristad åt fattiga och förföljda människor från andra delar av världen.
I boken De la démocratie en Amerique, publicerad 1835, skildrade Alexis de Tocqueville vad han kallade det ”stora experimentet”, nämligen den amerikanska ambitionen att bygga ett samhälle på helt nya grundvalar. Han fascinerades av hur emigranterna från Europa hade lyckats extrahera ”den demokratiska principen” ur den ordning av aristokrati och ojämlikhet som annars präglade den gamla världen, och att transplantera denna princip till den nya världen.
Under 1800-talet skulle de amerikanska kolonierna företa en lång resa, från enkla nybyggare till företrädare för en ekonomisk och politisk framgångssaga som i grunden förändrade den gamla världsordningen. Den amerikanska rollen som ”magnet” hade en uttalad dimension av att erbjuda fristad åt fattiga och förföljda människor från andra delar av världen. När den amerikanska Frihetsgudinnan invigdes, år 1886, dekorerades den med en berömd strof ur ett poem av Emma Lazarus: ”Ge mig dina trötta, dina fattiga, dina hukande massor som längtar efter att få andas i frihet.”
I denna ambition fanns också nyckeln till den nya nationens betydande framgångar. Det var genom att attrahera intellekt och entreprenörskap som man lyckades bygga världens främsta universitet och utveckla världens starkaste ekonomi. I sin skildring framhöll Tocqueville hur det demokratiska styrelseskicket i sig, närmast som en bieffekt, frigjorde energi som främjar industri och skapar välstånd. Han föregrep därmed mycket av vad modern samhällsvetenskap senare skulle ha att säga om betydelsen av institutioner. Den amerikanska näringsfriheten och det amerikanska bejakandet av det materiella egenintresset som ekonomisk drivkraft var helt i enighet med det budskap om liberal marknadsekonomi som förts fram av Adam Smith, i hans klassiska verk The Wealth of Nations.
Vid 1900-talets början hade Amerika lagt grunden för sin kommande ställning som supermakt. Även om man in i det längsta sökte hålla sig utanför den europeiska kontinentens eviga drift att gå i krig tvangs man under två världskrig att ingripa och att avgöra utgången – i det demokratiska systemets favör. Efter det andra världskrigets slut stod Amerika på höjden av sin ekonomiska makt och av sin ställning som moraliskt föredöme. Med bildandet av Nato bidrog man också till att cementera den ”transatlantiska länken”, den länk mellan den gamla och den nya världen som under hela efterkrigstiden skulle utgöra grunden för europeisk säkerhetspolitik. Under 1950-talet nådde framtidstron en höjdpunkt, både bland amerikaner och bland européer.
***
När Amerika 1976 firade 200-årsminnet av republikens grundande fanns det fortfarande hopp om en ljus framtid. Inrikespolitiskt hade man genomgått uppslitande kriser, som lett till betydande förändringar. Det dystra arvet från slaveriet och från behandlingen av olika ursprungsbefolkningar hade lett till framväxten av en medborgarrättsrörelse som vann starkt politiskt stöd. Utrikespolitiskt hade man lyckats lägga både Kuba och Vietnam bakom sig. Invandringen fortsatte också att vara betydande, utan att det ledde till de problem med integration som i dag plågar stora delar av Europa. Sociologer brukade tala om det amerikanska samhället som en ”smältdegel”. Då alla i grunden var invandrare kunde det inte uppstå motsättningar mellan ”nyanlända” och inhemsk befolkning. Samtidigt som det inte var möjligt för någon utomstående att exempelvis bli polack eller italienare, var det möjligt för alla att bli amerikaner.
Runt hörnet väntade dock stora problem, framprovocerade av grundläggande förskjutningar i de värderingar som hade drivit framgångssagan. Först och främst var att det sunda egenintresse som driver marknadsekonomin hade börjat urarta till renodlad och bitvis helt skamlös girighet. Fröet till denna utveckling hade såtts redan med 1800-talets rövarbaroner, men det var först under 1980-talet som det blev möjligt att öppet hylla girigheten som en positiv kraft. I filmen Wall Street, som hade premiär 1987, lät man hjälten förklara att greed is good.
De inledande konsekvenserna av att girigheten började breda ut sig blev en extrem ojämlikhet i fördelning av både inkomster och förmögenheter. Efter att länge ha talat om den rikaste procenten av befolkningen, började man tala om den rikaste procenten av den rikaste procenten, alltså om personer som hade för vanligt folk ofattbara förmögenheter. Detta var ett grundskott mot den amerikanska drömmen.
De industrialister som hade byggt landets välstånd – då kallade Captains of Industry – ersattes i allt högre grad av människor som var aktiva på finansiella marknader.
På ett djupare plan skedde också en omvandling av kapitalismens drivkrafter. De industrialister som hade byggt landets välstånd – då kallade Captains of Industry – ersattes i allt högre grad av människor som var aktiva på finansiella marknader, och att tjäna pengar på pengar snarare än på att producera varor skulle visa sig ha betydande konsekvenser för den moral Adam Smith såg som marknadsekonomins livsluft.
Den amerikanska ekonomins allt tydligare fokus på kortsiktig spekulation resulterade, helt förutsägbart, till framväxten av en spekulativ bubbla. Med den globala finanskrisen 2008–2009 avslöjades inte bara hur finansmarknadsaktörer hade ägnat sig åt rena pyramidspel, som i fallet Bernie Madoff, och åt att med god egen förtjänst sälja ”produkter” man insåg att kunderna skulle förlora på. Än värre var att de myndigheter som sattes att städa upp skulle visa sig vara mycket noga med att skydda de skyldiga. De stora bankerna och mäklarfirmorna kunde inte tillåtas att fallera. Kostnaderna för skattebetalarna blev astronomiska. Den amerikanska ekonomin hade avlägsnats mycket långt från de ursprungliga idealen. Under Trump skulle omvandlingen fullbordas i att biljonärerna gavs fria händer att omsätta sina pengar i politisk makt.
På ett djupare plan kopplades girigheten också till en utpräglad moralisk hedonism, manifesterad i sexskandaler och omfattande korruption. Även om allt i dag kretsar kring Jeffrey Epstein, var det under Bill Clintons tid som president som sexskandalerna nådde ända in i Vita huset och som korruption i ledande politiska cirklar blev utbredd. De skandaler som kringgärdade hans stiftelse, The Clinton Foundation, var bara en del av ett raskt växande problem. Det amerikanska samhällets eliter ansåg sig ha rätt att ta för sig, och de skyddade varandra både mot insyn och mot rättsliga konsekvenser.
Det var symptomatiskt att Clinton redan tidigt syntes i umgänge med Epstein. Oavsett vad man väljer att tro om olika berömda amerikaners faktiska inblandning i de skandaler kring utnyttjande av unga flickor som började avslöjas under inledningen av 2026, kvarstår att Clintons umgänge med Epstein ingick i ett mönster där amerikanska eliter ansåg sig stå över lagen. Trots att FBI på ett tidigt stadium fick information om grov sexhandel och utnyttjande av minderåriga ledde dess ingripande mot Epstein bara till ett symboliskt straff. Det var symptomatiskt att hans umgänge med landets politiska, ekonomiska och kulturella eliter, trots att han faktiskt hade blivit fälld i domstol, kunde fortsätta att frodas.
Samtidigt med att detta pågick inom maktens eliter, utvecklade olika förment progressiva krafter en ideologi av politiskt självförverkligande som skulle komma att kallas woke. En huvudtes var att vita människor genom sin vithet bar på ett slags arvsynd man måste bekänna och frigöra sig från. Organisationer som Black Lives Matter fick ett stort uppsving. På ett bredare plan skapades begreppet DEI – Diversity, Equity and Inclusion – vars innebörd var att marginaliserade grupper som inte tillhörde manliga, vita och heterosexuella eliter skulle främjas och prioriteras. Vid ledande amerikanska universitet som Harvard och Yale banade man väg genom att inrätta särskilda avdelningar för DEI. Amerikanska myndigheter och företag tvangs att följa efter.
Under ett decennium eller mer var woke en till synes ostoppbar process alla var tvungna att ansluta sig till. Alternativet var att utsättas för brännmärkning och uteslutning. Bakom begrepp som de-platforming och cancel culture doldes en verklighet där föreläsare med misshagliga åsikter inte tilläts att uppträda. Företag som inte anpassade sig utsattes för köpbojkotter och negativa mediakampanjer.
När Trump i valet 2016 lyckades besegra Hillary Clinton var hans främsta tillgång att så många oberoende väljare hade fått nog av det politiskt korrekta budskap som då kommit att genomsyra hela det demokratiska partiet. Som motmedel lanserades begreppet MAGA, Make America Great Again. Det hade förvisso använts redan av Reagan, men det var under Trump som det förvandlades till en ideologi för republikanska partiaktivister som närmast gick att likna vid en kult.
Under Trumps första mandatperiod ledde motsättningarna mellan woke och MAGA till en mycket djup polarisering av det amerikanska samhället, en polarisering där båda sidor utvecklade en oförsonlighet som i vissa fall liknade rent hat. Många upplevde att motståndarna var direkt ondskefulla. Med presidentvalet 2020 kom denna oförsonlighet till ett direkt förödande uttryck. När Trump vägrade erkänna sig besegrad av Joe Biden valde en hord av hans anhängare att marschera mot den amerikanska kongressen, där valresultatet i laga ordning skulle fastställas.
Stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 var en dyster milstolpe i amerikansk historia.
Stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 var en dyster milstolpe i amerikansk historia. Genom att bryta upp dörrar och fönster lyckades en mobb av starkt våldsbenägna individer tränga in i vad som borde varit den amerikanska demokratins mest skyddade rum. Säkerhetsvakter tvingades att föra de folkvalda i säkerhet. Då vicepresidenten Mike Pence vägrade lyda en direkt order från Trump att förklara honom vinnare började mobben skandera att man skulle finna och låta hänga Pence. Det juridiska efterspelet ledde först, under president Biden, till att ett antal individer dömdes till stränga straff och därefter, under president Trump, till att samtliga benådades.
Inom samhällsvetenskapen talar man om en skiljelinje mellan två fundamentalt olika uppsättningar av värderingar. Å ena sidan finns traditionella värderingar, som utgår ifrån konservativa värden rörande familj, religion och kulturell särart. Å den andra finns värderingar som underbygger självförverkligande, varmed avses ”progressiva” värden som rör exempelvis klimat, fred, migration, genus och sexuell frigörelse.
Den potential för politisk mobilisering som finns i dessa skiljaktiga system av värderingar kom till tydligt uttryck när Viktor Orbán kampanjade på att skydda Ungerns traditionella värderingar mot övriga Europas tilltagande dekadens. Hans stora framgångar i att övertyga ungerska väljare om att landet faktiskt var i fara ledde till skarpa motsättningar inom Europeiska unionen. När Trump lanserade MAGA blev utfallet av den amerikanska mobiliseringen för traditionella värderingar än mer framgångsrikt, och för det amerikanska politiska systemet direkt förödande.
Under Joe Bidens fyra år som president lyckades det demokratiska partiet inte göra särskilt mycket för att återupprätta sin attraktionskraft bland oberoende väljare. Även om presidentens alltmer ifrågasatta kognitiva förmåga bidrog till detta var den bara en del av förklaringen. Utrikespolitiskt fortsatte Biden på den kurs som stakats ut av Barack Obama. I det ryska kriget mot Ukraina förblev han ovillig att göra något som kunde leda till att Ryssland förlorade, och i kriget i Afghanistan beordrade han en kaosartad reträtt som sannolikt stärkte Putin i hans tro att nu var rätt tid att företa en fullskalig invasion av Ukraina. Inrikespolitiskt lyckades han inte göra upp med arvet av woke. Ett av många symptom på detta var en omfattande skandal på anrika Harvard, där palestinaaktivister underblåste grov antisemitism. Efter utskottsförhör i kongressen tvingades rektorn att avgå. Radikala kvinnliga kongressledamöter som pläderade för woke fortsatte också att skrämma bort oberoende väljare.
När Trump i valet 2024 besegrade Kamala Harris, var manegen krattad för ett frontalangrepp mot allt som kunde förknippas med det demokratiska partiets politik i allmänhet och med woke i synnerhet. Delar av statsapparaten monterades ned. Amerika drog sig undan samverkan med betydande delar av Förenta nationerna, exempelvis WHO. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID lades ned. Klimatkrisen förklarades vara en bluff och politik för grön omställning skrotades. Avdelningar för att främja DEI inom federala myndigheter avskaffades och en krigsförklaring utfärdades mot universitet som vägrade att gå samma väg. Inom militären avskedades transpersoner och inom militärledningen skedde utrensningar av höga officerare som kunde misstänkas för bristande lojalitet. De som påpekade att officerare faktiskt svär en ed till konstitutionen och inte till presidenten drabbades av Vita husets bannstråle. Den grundlagsfästa yttrandefriheten kom under attack.
När det amerikanska folket nu förbereder sig för att fira 250-årsminnet av grundandet av den amerikanska republik Tocqueville en gång var så imponerad av har drömmen om Amerika förvandlats till något av en mardröm. Utrikespolitiskt har Trump gjort klart att han föraktar alla dem som varit Amerikas vänner och allierade, samtidigt som han beundrar och vill vara vän med dem som varit motståndare. Med sin något bisarra förkärlek för att använda tullar som medel för att bestraffa och belöna andra länder har han vållat världsekonomin betydande skada, och med sina territoriella krav på att Kanada ska bli en amerikansk delstat och att Danmark måste avträda Grönland har han skapat djupa sprickor i relationen till nära grannar. Kursen stakades ut redan i februari 2025, när vicepresident J D Vance med sitt uppmärksammade tal vid säkerhetskonferensen i München gjorde klart att USA nu var på ren konfrontationskurs med Europa.
De som påpekade att officerare faktiskt svär en ed till konstitutionen och inte till presidenten drabbades av Vita husets bannstråle.
Det som framför allt ger upphov till oro över den framtida utvecklingen är att Trump har haft så starkt stöd i den amerikanska kongressen. Bibliotek har fyllts av statsvetenskaplig forskning om hur det amerikanska politiska systemet har byggts så robust att det kan klara även djupa inrikespolitiska kriser. Garantin för att maktdelningen ska klara att leva upp även till högt ställda krav finns i det som kallas checks and balances, alltså att systemets lagstiftande, dömande och verkställande grenar balanseras emot varandra. Tilltron till att denna balans ska kunna upprätthållas även i extrema situationer har genomgående varit mycket stark.
Under Trump har denna tilltro satts på allvarliga prov. Trots att hans kognitiva förmåga redan före kriget mot Iran hade blivit allt mer ifrågasatt visade republikanska ledamöter i kongressen prov på anpasslighet som var uppenbart grundad i en fruktan över att misshaga presidenten. Sådan fruktan underblåstes av att den officiella retoriken samtidigt blev allt hårdare och allt mer konfrontatorisk. Presidentens ibland föraktfulla uttalanden om domstolar i allmänhet och om enskilda domare i synnerhet bidrog till att skärpa konfrontationen och därmed även till att spä på oron över framtiden.
Allt fler konstitutionella experter har varnat för att det bara kan vara en tidsfråga innan Trump gör något som högsta domstolen går emot och att han då säger att det är han som bestämmer. I ett sådant fall skulle den amerikanska republiken kastas in i en djup konstitutionell kris, vars utgång skulle vara omöjlig att förutsäga.
I skrivande stund pekar allt på att mellanårsvalet i november kommer att bli en stor förlust för republikanerna. Man kommer med stor sannolikhet att förlora sin majoritet i representanthuset och kanske även i senaten. Ett sådant utfall skulle bana väg för riksrättsförfarande emot både Trump och Vance, kanske även emot ett antal ministrar. Den stora frågan är vad detta skulle leda till. Även om demokraterna skulle lyckas göra slut på mardrömmen Trump är det i högsta grad tveksamt om den gamla drömmen om Amerika åter kommer att kunna väckas till liv.
Den stora frågan gäller hur mycket av den skada som redan har skett man realistiskt kan uppfatta som möjlig att återställa. Relationen till Kanada har sannolikt redan lidit så stor skada att det kommer att ta en generation eller mer innan goda grannrelationer kan återställas. Den transatlantiska länken har lidit så stor skada att Europa på allvar måste ställa frågan om huruvida trovärdighet kan återupprättas. I Mellanöstern har kriget mot Iran lett till så stor skada i den avgörande relationen till Saudiarabien och Gulfstaterna att föreställningar om fred med Israel måste uppfattas som rent önsketänkande. Ett av få länder Amerika har fortsatt goda relationer till är Ryssland.
Viktigast av allt är dock att det är mycket tveksamt om det amerikanska politiska systemet under överskådlig tid kommer att lyckas återskapa så mycket förtroende över partigränserna att en återgång till samförståndspolitik kan bli möjlig. Fram till nu har begreppet bipartisanship, alltså att initiativ tas över partigränserna, varit ett politiskt honnörsbegrepp. Merparten av de stora förändringar som genomförts har också genomförts i samförstånd. Är detta verkligen möjligt att återupprätta?
Mera sannolikt är nog att maktskifte kommer att följas av hämndlystnad och krav på att allt den tidigare administrationen har gjort måste göras ogjort. För Europa innebär detta att Amerika under överskådlig tid med all sannolikhet kommer att vara så upptaget av inbördes stridigheter och fallande tilltro till det politiska systemet att man inte har kraft att ens försöka reparera den skada som har åsamkats den tidigare så starka transatlantiska relationen. Och i bakgrunden förbereder sig Kina för att utnyttja det vakuum som uppstår när både Ryssland och Amerika förgör sig själva som stormakter. Den amerikanska mardrömmen lär vi inte vakna från i första taget.
Omslagsbilden är en AI-genererad variant av målningen Washington Crossing the Delaware av Emanuel Leutze. Bilden är genererad i Stable Diffusion Online.