Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Utblick Ledare
Den nationalistiska högern går mot mitten
Den europeiska högern, bortom det kristdemokratiska EPP, har vuxit sig starkare under det senaste årtiondet. Nu står denna höger inför ett vägval: bli ett seriöst regeringsalternativ som tar ansvar eller förbli en missnöjesrörelse som kontinuerligt odlar konflikt, skriver Markus Linder.
När Giorgia Meloni kom till makten i Italien var det många som var oroliga. Hennes nationalkonservativa parti, Italiens bröder (Fratelli d’Italia), har rötter i den fascistinspirerade Italienska sociala rörelsen (MSI), som var verksam mellan 1946 och 1995. Det var detta parti som Meloni gick med i vid 15 års ålder, något som var oroande för pressen då hennes parti fick vind i seglen under coronaåren.
Meloni skulle dock visa sig vara en skicklig partiledare. Hon enade den italienska högern, intog en ukrainavänlig position och dämpade partiets radikala förhållningssätt till den Europeiska unionen. Hennes politik blev därmed statsbärande. Utländska ledare kom att se henne som en seriös spelare på kontinenten, både i övriga Europa och USA. Hon blev på så vis statsbärande nog att de extremaste krafterna övergav partiet för att hitta ett nytt avantgarde.
Att 5 procent av väljarkåren anser att de inte är höger nog bekräftar bara att Italiens bröder blivit av med den mest extrema falangen.
I februari 2026 grundades det nya högernationalistiska partiet Futuro Nazionale con Roberto Vannacci (FNV), i samband en splittring inom Matteo Salvinis Lega. På sant populistiskt vis är partiet döpt efter dess grundare Vannacci, en tidigare general i den italienska försvarsmakten som nu rasar mot invandring och HBTQ-rörelsen. Vannacci refererar därtill ofta till den fascistiska poeten och futuristen Filippo Tommaso Marinetti, då han kallar sina partimedlemmar för “futurister”.
FNV är ett kvitto på att Meloni rört sig mot mitten, eftersom det har uppstått ett missnöje från dem som anser att partiet inte är tillräckligt nationalistiskt. Hon tämjde sitt parti och gjorde det rumsrent. På sätt och vis har det blivit en mer handlingskraftig mittenhöger. Det är en rörelse rotad i en nationell tradition som är både dynamisk och värdig. Att 5 procent av väljarkåren anser att de inte är höger nog bekräftar bara att Italiens bröder blivit av med den mest extrema falangen.
Samma utveckling kan ses i Frankrike, där Jordan Bardella, ordföranden för det högernationalistiska partiet Nationell samling, också har visat tecken på att röra sig i en mer gynnsam politisk riktning.
Partiet grundades 1972 av Jean-Marie Le Pen som Nationella fronten. Hans politik grundade sig på hans erfarenheter från Algeriet, Franska Indokina, och Suez. I de tre konflikterna stred han som fallskärmsjägare. Denna militaristiska världsbild har med stor sannolikhet lagt grunden till hans politiska karriär. Han gjorde sig senare känd för att förespråka ett starkt Frankrike med starka gränser, där fransmän prioriterades framför utlänningar.
Han är inte nödvändigtvis en vän av fria marknader, men har medgett att landet behöver tillväxt för att fungera.
När dottern, Marine Le Pen, tog över partiet 2011 fortsatte viljan att utöva politisk makt med statliga medel. Efter att hon dömdes för förskingring kan hon, om domen står sig efter överklagan, inte ställa upp i presidentvalet 2027. Därför har Jordan Bardella fått en mer central roll som partiets ordförande och eventuellt som Nationella samlings presidentkandidat. Med honom har vi sett en växling som skapat en schism med Marine Le Pen.
Medan hon har föredragit en linje som ligger närmare hennes fars, har nu Bardella intagit en mer marknadsliberal ekonomisk position. Han är inte nödvändigtvis en vän av fria marknader, men har medgett att landet behöver tillväxt för att fungera. Därför menar han att det inte går att förespråka fortsatta sänkningar av pensionsåldern.
På det viset visar Bardella ett ansvarstagande, något han kommer behöva omsätta i praktiken om han vill genomföra sin politik. Hans politik lider dock fortfarande av en aggressiv inställning till Europeiska unionen. En sådan inställning hade dock Meloni också innan hon kom till makten, något som känns främmande givet hennes nuvarande ställning som en stabil och fungerande ledare.
Om andra högerrörelser vill lyckas, bör alltså de bli mer statsmannamässiga. Partierna bör moderera sig, öppna sig för pragmatisk kapitalism och europeiskt samarbete. Radikalism tenderar i slutändan att vara svårt att regera på.