Pragmatismen segrade över populismen

Jag minns det fortfarande tydligt, morgonen i september 2022 när jag klev på ett Lufthansa-flyg och fick en tysk dagstidning med en förstasidesrubrik som fick mig att reagera. ”Giorgia Meloni har kopplingar till Moskva, säger amerikansk ambassadör”, stod det. Det fick mig att reagera, för trots att jag följer italiensk politik nära hade jag aldrig förr hört några sådana rapporter. Jag läste vidare i artikeln. Det visade sig vara en före detta amerikansk ambassadör som hade blivit intervjuad av den italienska dagstidningen La Repubblica.

På frågan om Italiens Bröder, Melonis parti, hade kopplingar till Ryssland, svarade ambassadören att han inte hade några bevis, men gav sig på en gissning: ”La Legas och Berlusconis pro-ryska sympatier var välkända, men nu hörs det ständigt att även Italiens bröder fick viss hjälp”, sade han.

Eftersom ambassadören inte hade några fakta hade han kunnat avstå från att gissa, men gissade gjorde han, och denna gissning förvandlades – som alla gissningar och rykten gör – snabbt till en nyhet: Meloni hade kopplingar till Moskva. Det var denna ”nyhet” jag läste i den tyska tidningen på flygplanet, och det var inte det enda förtal Meloni utsattes för av utländska kommentatorer som helt enkelt visste för lite om Italien. Meloni och hennes Italiens bröder är högerradikala, men Italiens partier är inte kopior av andra länders partier. 

Meloni vann valet, och trots sin minimala regeringserfarenhet lyckades hon snickra ihop en koalition. Denna regering sitter fortfarande kvar, och inte bara det: Meloni har nu regerat längre än någon annan italiensk premiärminister sedan andra världskrigets slut. Den 3 september slog hon rekordet. Då hade hon suttit vid makten en dag längre än Silvio Berlusconis mest långlivade regering: 1 413 dagar. Det är beaktansvärt med tanke på att Italiens 68 regeringar sedan andra världskriget i genomsnitt har överlevt i tretton månader.

Hennes parti må vara högerradikalt, men som premiärminister har hon varit moderat.

Melonis hemliga vapen är, och har hela tiden varit, pragmatism. Hennes parti må vara högerradikalt, men som premiärminister har hon varit moderat. Till skillnad från andra högerradikala har hon inte distanserat sitt land från EU. (Att ge sig på EU, som Italien ju vinner på att vara med i, vore idiotiskt, men denna logik har diverse andra högerradikala ledare alltså inte anammat.) Hon har stramat till Italiens finanser, och det faktum att hennes regeringar har skapat stabilitet har gynnat landets ekonomi.

Under hennes regering har en miljon nya arbetstillfällen skapats, och arbetslösheten ligger nu på låga 5,8 procent. Regeringen skulle dock behöva göra mer för att få fart på ekonomin, som växer snabbare än Spaniens men långsammare än Tysklands och Spaniens.

Meloni har ståndaktigt stött Ukraina. Italien skulle såklart kunna göra mycket mer för Ukraina, men Meloni är definitivt ingen Moskvavän. Man får hoppas att den amerikanske före detta ambassadören och andra som spred liknande osanningar skäms. När Donald Trump, som betraktade Meloni som sin särskilda meningsfrände i Europa, gick till överdrift i sina verbala angrepp på Italien, Europa och till och med påven, sade Meloni upp vänskapen. I Italien hade det dessutom blivit en inrikespolitisk belastning att ses som Trumps vän.

Den kaostippade politikern har nu blivit Italiens längst regerande politiker, och trots en del motgångar – en parlamentsomröstning som inte gick som planerat, en folkomröstning som inte heller gjorde det – verkar hon kunna sitta kvar tills parlamentsvalen nästa år. Därav kan man dra två lärdomar. Den första är att pragmatism fungerar, och i det långa loppet fungerar den faktiskt bättre än populism. Den andra är att alla länder har en egen kultur och en egen politisk kultur. Om man kommenterar ett annat lands politiker och partier utan specialistkunskap om landet blir det både fel och pinsamt.