Det finns inget romantiskt i förstörelsen

I en ytterst fransk aktion har ungdomar i Paris, och sedan i resten av landet, gått ut på gatorna för att demonstrera. Kraven på att minska klassernas storlek, anställa fler lärare och korta de långa skoldagarna, kan anses rimliga. Men metoderna som eleverna tar till påminner om den radikalism som länge plågat den franska vänstern. Den grundar sig i ett radikalt etos som ekar genom historien, från 1789 via 1968 och in i våra dagar.

Demonstrationen började den 17 september i Parisregionen. Det tog sedan bara några dagar innan det blossade upp till en nationell proteströrelse. Men det var ingen lugn strejk som till exempel de miljöstrejker vi haft i Sverige. Fram till måndagen den 5 oktober hade runt 400 skolor beslutat att hålla stängt, för att undvika det våld som drabbat landet. Då hade redan 24 skolor hunnit bli nedbrända eller grovt vandaliserade. Vidare hade 78 lärare och annan personal rapporterats ha blivit skadade. 

Den franska utbildningsministern Édouard Geffray har påpekat att proteströrelsen fått stöd av den radikala vänstern, ett uttalande han fått stöd för av säkerhetstjänsten, som pekar på organisationer med kopplingar till vänsterpartiet La France Insoumise (Det okuvliga Frankrike). Dess partiledare och kandidaten i nästa års presidentval, Jean-Luc Mélenchon har dock nekat till att han stött våldsamheterna. Samtidigt har tagit publikt tagit ställning för protesterna. 

Vänsterpolitiska inslag är också tydligt närvarande i rörelsen. Demonstranter har burit LFI-flaggor och organisationer på den radikala vänstern har uttryckt stöd. Detta är inte heller förvånande. I den radikala vänstern finns en stor acceptans för våldsam konflikt och partisanauktioner gentemot företag, stat samt enskilda politiker och företagare. Så även i dess teoretiska inspirationskällor. Bara öppna en bok av Che Guevara, Herbert Marcuse eller Frantz Fanon.

Filosofen Jean-Paul Sartre tog till gatorna för att stödja protesterna.

För Guevara och Fanon var det politiska våldet något som fanns nära till hands. Tanken är att det är fullt legitimt att utmana det kapitalistiska systemet med brutala medel. För Marcuse handlar det huvudsakligen om den asymmetriska relationen mellan en förtryckande stat och befolkningen, vilket i hans ögon legitimerar våldet. Alla tre tjänade  som inspiration till studentrevolten 1968.    

De som förespråkar ett totalt omkullkastande av den rådande politiska ordningen kan beskrivas som innehavare av ett radikalt etos. De anser att systemet har så många fel att det behöver omkullkastas och ersättas med något nytt om bristerna ska kunna åtgärdas. Vissa av dessa vill göra det genom demokratisk radikalism, andra genom våld. 

Denna otålighet grundar sig i en tro på att det politiska reformarbetet legitimerar det skadliga systemet och statsmakten. Men när alla enbart drömmer om att riva, ges lite utrymme för att faktiskt bygga något som varar. 

En politisk filosof som identifierade denna svaghet var britten Roger Scruton (1944–2020), efter att han bevittnat våldet i samband med studentkravallerna 1968. Paris hade då belägrats av demonstranter som ville bryta med sina föräldrars generation och skapa en ny vänsterordning. Det var en jämlik värld som skulle byggas, Vietnamkriget skulle avslutas, lönerna skulle höjas och paternalismen skulle försvinna. Men idealismen gick hand i hand med våld och förstörelse. 

Demonstranterna byggde barrikader som delade upp staden, strider bröt ut och det kastades molotovcocktails. För att bryta protesterna brukade polisen också våld, något som av många demonstranter sågs som en fascistoid motreaktion. Filosofen Jean-Paul Sartre var en av dessa, som dessutom själv tog till gatorna för att stödja protesterna. Senare skulle han dessutom ge stöd till den antisemitiska och våldsbejakande tyska terrorgruppen Röda armé-fraktionen (RAF). 

Våldsmonopolets agerande bör naturligtvis granskas och vid behov kritiseras.  En demonstrant ska under de nu pågående studentdemonstrationerna ha blivit av med sin hand i samband med att han försökte ta i en rökgranat som polisen ska ha skjutit ut mot folkmassan. Det är givetvis förfärligt. Men ordningsmakten har ett legitimt ansvar att återställa ordningen när protester blir för våldsamma. En demonstrant ska exempelvis ha gått till attack mot en kvinna som försökte stoppa protesterna och försökt tända eld på henne. Mentaliteten och metoderna från 1968 är alltså inte så djupt begravda som man kanske hade önskat.

Det var när Roger Scruton såg detta våld som han insåg vad han opponerade sig mot. Då började ett intellektuellt sökande som slutligen ledde honom till konservatismen. Kanske ett naturligt beslut mot bakgrund av att konservatismen brukar spåras tillbaka till tidigare tumult i Frankrike, revolutionen 1789. I opposition till detta lyfte Edmund Burke, i sitt verk Reflections on the Revolution in France, värdet av det brittiska systemet: ett anpassningsbart system byggt på prejudikaträtt. Detta system kan sammanfattas med författaren G.K. Chestertons kända staketmetafor: att staket inte bör rivas om man inte vet varför de byggdes.

Detta är ett långsiktigt bättre system för samhället. Om du är missnöjd kan du fortfarande demonstrera, du kan organisera dig och kräva ansvar av dina politiker. Men du erkänner att du bor i en demokratisk struktur – om tillräckligt många ser samma fel som du kommer samhället att förändras. Och om de inte ser din poäng kan du antingen fortsätta att propagera i tron att de en dag kommer att förstå din synpunkt, eller kanske inse att ditt perspektiv var för kompromisslöst.

Om man river ner alla företag i sin trakt, jagar bort de bra lärarna från skolan, spraymålar alla väggar och slår ner dem som inte håller med en – vem kommer då vilja lägga ner resurser på att bygga upp skolan?

Men för Scruton kommer inte heller svaren från ovan. Som han skriver i boken The Meaning of Conservatism (1980) uppstår en positiv samhällsordning från gräsrötterna och inte från en radikal statsmakt. För Scruton är därmed samhället en social organism, som säkerligen skulle organisera skolväsendet bättre än alla radikala försök till snabba statliga lösningar. 

Scrutons lärdom är alltså att om vi vill bygga ett samhälle som ska bestå måste vi grunda oss i dess historia och kontext och arbeta långsamt och målmedvetet. En sund scrutoniansk statsman skulle därmed kunna liknas med en trädgårdsmästare. Men det krävs bara en radikal människa med en motorsåg och dålig impulskontroll för att förstöra hela trädgården. Givetvis kan man ta och vattna igen, men det kommer att ta lång tid innan ståtliga träd och buskar återfår sin forna prakt.

Radikala omvälvningar har sällan varit bra för samhällen och en enda kan förstöra vad tusen har byggt. Om man river ner alla företag i sin trakt, jagar bort de bra lärarna från skolan, spraymålar alla väggar och slår ner dem som inte håller med en – vem kommer då vilja lägga ner resurser på att bygga upp skolan? Och kommer inte kostnaden för reformerna att bli ännu dyrare? 

Det är frågor som förtjänar att ställas till alla de som regelmässigt idealiserar och romantiserar uppror och radikalism – i Frankrike såväl som i Sverige.