Csaba Bene Perlenberg träffar Daniel Bernmar:
Han ska göra V regeringsdugligt
Samhälle Intervju
Daniel Bernmar är känd som en maktspelare i Göteborgspolitiken. Csaba Bene Perlenberg har träffat kommunalrådet från Göteborg som är van vid att samarbeta med Centerpartiet och som nu är en nyckelperson i den grupp som förbereder Vänsterpartiet på att ta plats i en rödgrön regering.
Det vänsterpartistiska vallokomotivet i Göteborg har bara några få dagar kvar i Göteborgs stadshus. Efter 12 år som kommunalråd, ömsom i opposition, ömsom i styret, är det snart slut.
Men politiken överges inte. Som toppkandidat för Vänsterpartiet till den västsvenska riksdagsbänken har Daniel Bernmar att se fram emot allt mer krångliga tågförbindelser till huvudstaden under de kommande fyra åren. En resa som numera, tack vare omfattande reparationer av infrastrukturen, kan ta sex timmar. Enkel resa.
– Att Sveriges två största städer inte har fungerande kommunikationer, det är svårt att ta in, suckar han.
Att flyga vägrar han.
– Man ska inte behöva flyga för att åka 50 mil. Det är fullkomligt absurt att vi befinner oss i den situationen.
Daniel Bernmar avlossar en svavelosande salva om ”20 år av högerpolitik” som försämrat järnvägsförbindelserna.
Men det är inte bara politiken som engagerar den tjänstlediga doktoranden från förvaltningshögskolan. Fråga honom om svenska kommunhus på egen risk.
Sedan flera år tillbaka fotograferar och delar han bilder på sociala medier av Sveriges kommunhus, en hobby som förenar hans bakgrund som kommunforskare med ett brinnande intresse för landets historia och identitet.
Bernmar har hittills fotograferat 196 kommunhus, senast Luleås.
Bernmar har hittills fotograferat 196 kommunhus, senast Luleås. Han talar passionerat om vad husen säger betraktaren om vilket Sverige de ligger i: de nationalromantiska tegelbyggnaderna i orter som Örebro och Östersund, de modernistiska 1960-talshusen i exempelvis Nyköping, och de rena, nästan charmlösa kontorskomplexen i städer som Skövde och Karlskrona.
Han hyser en förkärlek för det förbisedda stadshuset i Landskrona (vi kommer överens om att dess stora förtjänst är att det ligger precis vid vattnet), och beskriver Haparandas kommunhus som överraskande pampigt i förhållande till kommunens storlek.
– För mig är det en livsresa. Jag har alla i Västra Götalandsregionen, till exempel, men det tog ändå några år. Det går oftast väldigt långsamt för mig.
Det får ta den tid det tar.
Han beskriver kommunhusen som fönster in i en plats historia – byggda under kommunernas storhetstider eller i samband med kommunsammanslagningarna 1952 och 1971 – och som ett sätt att skapa kontakt med människor
– Det säger jättemycket om historien, om vilka de är, vilka de har varit och varför de finns. Mycket mer än man tror. Folk lyser upp när man säger att man varit i deras hemort.
Det är inte en gimmick. Förmågan att nå människor har länge varit ett signum för Bernmar. Fråga bara de 15,82 procent av valmanskåren (upp 3,26 procentenheter) som röstade på Vänsterpartiet i förra kommunvalet. Det var avsevärt bättre än riksresultatet för partiet i Göteborg: 12,85, ett tapp på 1,15 mot 2018).
Daniel Bernmar är den förste att protestera mot påståendet att det handlar om en Bernmar-effekt.
Daniel Bernmar är den förste att protestera mot påståendet att det handlar om en Bernmar-effekt. Kollektivismen är, trots allt, en del av hans DNA. Men nog har Bernmars karisma, strategiska förmåga och hans lusta att tämja socialdemokratin varit en starkt bidragande faktor till Vänsterpartiets framgång i Göteborg.
Snart är det dags för Sverige att bli varse om Bernmars övertygelse. Resan mot rikspolitiken har pågått ett tag. Först som en grundbult i den äntringsstyrka (han föredrar det officiella namnet, regeringsförberedelsegruppen) som Vänsterpartiet skapat för att utbilda och förbereda partiet för Rosenbad och numera en plats i partistyrelsen sedan i våras.
Uppgiften är tydlig: Vänstern ska in i regeringen. Till sin hjälp har partiet haft bland annat den moderata förra finansministern Anders Borg och Svenskt Näringslivs ordförande Jacob Wallenberg, som hållit gästföreläsningar.
Knappast brinnande antikapitalister. Att lära och lyssna, och inte sällan samarbeta, med politiska motståndare har varit en återkommande metod för Daniel Bernmar att få igenom sin politik.
– Att lära sig saker om hur saker fungerar, det kan man lika gärna lära sig av sina politiska fiender. Om de är duktiga på någonting, varför skulle vi inte lära oss av dem? Det är inte så att man blir smittad, säger Bernmar och tillägger att kontakten med dem som inte håller med snarare brukar stärka honom i sina egna uppfattningar.
Arbetet i vänsterns regeringsskola vilar enligt honom på tre ben: en politik som är formulerad så att den faktiskt går att genomföra, en organisation med både sakkunniga och skickliga generalister, och en partistruktur som klarar av att både kompromissa och identifiera vilka segrar som är viktigast att försvara.
Anders Borgs budskap till vänsterpartisterna, då?
– Lärdomen var väl att ”Finansdepartementet bestämmer allt”, säger Bernmar och ler.
Utöver det ideologiska arbetet har processen enligt honom också ett annat värde, som mötesplats för vänsterpartister på kommunal och regional nivå från hela landet som annars sällan möts.
Partikamraterna i äntringsstyrkan, förlåt regeringsförberedelsegruppen, har en sak gemensamt: De flesta har erfarenhet av att samarbeta med Centerpartiet.
– Man ska alltid titta på alla partier i sin omgivning utifrån vad deras styrkor och svagheter är. Lära sig av det och använda deras svagheter som ett tydligt tecken på vad man inte ska göra, säger han.
Det gäller både Centern och Socialdemokraterna, två partier som Vänstern i Göteborg idag har ett samarbete med. Centern ingår i ett valtekniskt samarbete medan Socialdemokraterna är koalitionspartner i styret av rikets andra största stad.
”Man ska alltid titta på alla partier i sin omgivning utifrån vad deras styrkor och svagheter är.”
Daniel Bernmar menar att Vänsterpartiet under hans tid har genomgått en förändring i synen på samarbete. Där partiet tidigare balanserade mellan att vara ett utpräglat oppositionsparti och ett stödparti åt Socialdemokraterna, är den självbilden enligt Bernmar historia.
– Den tiden är förbi. Vänsterpartiet funkar inte så längre. Vi har visat runt om i landet att det kommer aldrig bli så igen.
Numera, säger Bernmar, är Vänsterpartiets hållning att ”Socialdemokraterna är bara ett parti bland andra”. Det är inte bara ord. Efter valet 2018 tog Bernmar och Vänstern stafettpinnen och bildade ett eget oppositionsblock i Göteborg tillsammans med Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. För S blev det en ökenvandring.
– Vi har lärt oss och vi kommer inte tillåta oss själva att bli stödparti igen. Och det är den verklighet vi står inför. Och då tror jag att det vore viktigt om Centerpartiet förstod det.
Relationen till Centerpartiet är ett tydligt exempel på skillnaden mellan lokal och nationell politik. Bernmar beskriver samarbetet lokalt med Centern som i grunden problemfritt – i nio fall av tio frågor är partierna överens, säger han. Han beklagar att det inte blivit ett fullständigt budgetsamarbete, eftersom han tror att en bredare uppgörelse hade gynnat alla parter, inte minst göteborgarna själva.
Ska man ha ett styre så ska alla partier vara med. Det blir bäst då.
På riksplanet är tonen en annan. Centerpartiet har varit tydliga med att man inte vill se Vänsterpartiet i en framtida regering, en linje Bernmar menar är obegriplig ur ett demokratiskt perspektiv.
– Ska man ha ett styre så ska alla partier vara med. Det blir bäst då. De här speciallösningarna, alla olika slags konstellationer som exempelvis Januariöverenskommelsen, blir oerhört stökiga – värre på riksnivå än i en kommun. De som behövs för majoritet, de ska också vara med.
Han ser en tydlig parallell till Miljöpartiets princip om att aldrig rösta fram en regering partiet inte själv sitter i, en hållning han menar att Vänsterpartiet nu delar fullt ut. December- och Januariöverenskommelserna, liksom den samverkan som styrde Sverige mellan 2018 och 2022, beskriver han som ett avskräckande exempel. En period där den rödgröna regeringen i praktiken tvingades föra högerpolitik utan att någon, enligt honom, egentligen vann på det.
– Det var ju en katastrofmandatperiod för alla inblandade. Vi hade en S-MP-regering som genomförde högerpolitik i huvudsak, 2018 till 2022. Till vilken nytta? Ingen fick ta åt sig äran för det. Vem tjänade på det? Ingen vet. Och sen avslutas det med att regeringen faller sista året.
Och, lägger han till:
– Vill man ha socialdemokratisk politik, då ska man bara rösta på Vänsterpartiet, för det är det enda partiet som kan garantera socialdemokratisk politik. Det kan inte Socialdemokraterna själva ens göra.
Det finns 94 svenska kommunhus kvar på Daniel Bernmars lista att fotografera. Men han har inte bråttom. Precis som Vänsterns resa att göra upp med Vänsterpartiets dörrmatta-policy gentemot Socialdemokraterna vet han precis åt vilket håll han ska åt. Det gäller även Vänsterns krav på att sitta i regering.
Han brukar komma fram dit han vill. Lex Bernmar, helt enkelt.