Samhälle Ledare
Ledare: Klimatdebatten blir bättre av lite bråk
Med två veckor kvar till valet bjöd SVT:s Agenda på en rivig klimatdebatt. Skillnaden mellan blått och rödgrönt tydliggjordes – och det är bra, skriver Sakine Madon.
Hur ambitiösa klimatmål ska Sverige ha? Den frågan har varit central för de senaste årens skifte i klimatdebatten. Om det för tio år sedan fanns en bred politisk enighet om att Sverige ska sikta allra högst har enigheten – i takt med att omställningen visat sig svårare och dyrare – luckrats upp. Svensk höger vill anpassa sig till övriga Europa, medan vänstern fortsatt vill ha högre ambitioner.
Så ska vi ha mer ambitiösa än övriga EU? När frågan ställdes i SVT-debatten hävdade Åsa Westlund (S) att det är “beklagligt att regeringspartierna helt har svikit” om klimatmålen.
Kristdemokraten tillika jordbruksministern Peter Kullgren betonade likt övriga Tidö-kompisar att Sverige redan är bäst i klassen, att vi ska fortsätta vara det, men att “bättre än bäst kommer med en för hög nota”. Det var udda att få höra till och med en sverigedemokrat – Martin Kinnunen – utbrista “sluta svartmåla Sverige!”.
Oppositionens representanter i debatten pepprade på med uttryck som ”absurt”, patetiskt” och ”larvigt” om regeringens klimatpolitik, och Amanda Lind (MP) upprepade att kärnkraften skulle vara motståndarnas ”snuttefilt”. Det gröna språkröret gav ändå inget ja eller nej som svar på frågan om Miljöpartiet kommer stå fast vid att inte sitta med i en regering som bygger ny kärnkraft. För ganska exakt fyra år sedan, bara någon vecka innan valet, bytte Socialdemokraterna fot till att bli för kärnkraft, men går nu mot ett val där övriga oppositionen – Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – är emot regeringens ersättningsmodell för ny kärnkraft.
Oppositionen pepprade på med uttryck som ”absurt”, patetiskt” och ”larvigt”.
I debatten upprepade Centerpartiets Rickard Nordin att pengarna som investeras i kärnkraft hade kunnat ge ”två miljoner elbilar”. Men som Smedjans Joakim Broman påpekade häromdagen håller ett kärnkraftverk i ”åtminstone 80 år och producerar fossilfri el 80–90 procent av tiden”. Den fossilfria elexport som möjliggörs av det överträffar dessutom elbilarnas klimatbidrag många gånger om:
Svenska reaktioner bidrar till elförsörjningen, energioberoendet och till låga, förutsägbara elpriser för hushåll och industri. Kärnkraft sänker de på senare år skenande kostnaderna för elnät genom att leverera stödtjänster och överföringskapacitet ”på köpet”. Reaktorerna möjliggör dessutom elexport till länder som inte har fossilfria elsystem, och tränger därmed undan kolkraft eller fossilgas.
Tidöpolitikerna i söndagens Agenda återkom till att Sverige har bland de lägsta utsläppen person i hela EU. Amanda Lind (MP) beskyllde däremot regeringen för att ha “kraftigt ökat det svenska folkets beroende av det fossila”. Bränslepriserna blev en stor fråga inför det förra valet, och mycket riktigt har vi gått från att ha ett av EU:s högsta priser till att nu – regeringen har kraftigt sänkt skatterna och minskat reduktionsplikten – ha bland de lägsta drivmedelspriserna i unionen. Så vad kan tänkas hända vid ett eventuellt maktskifte?
”Kan Amanda Lind vara tydlig då mot svenska folket att med en rödgrön seger och ett maktskifte då blir det dyrare drivmedel vid tanken?”, sade Pourmokhtari. Språkröret gav inget rakt svar, utan pratade vidare om en styrmedelsutredning. Det är en bra illustration av skiljelinjerna i klimatdebatten. MP vill få ner utsläppen, men gärna tala tyst om vem som får bära kostnaden.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hävdade att regeringen skulle ha sabbat Sveriges rykte internationellt, att det är “som att ni inte bryr er längre”. På det hade Romina Pourmokhtari ett vasst svar: ”Att Jonas Sjöstedt med sina kompisar kommunisterna i Europa inte hyllar Sverige är bra”, och att vi inte längre bedriver en ”populistisk vänsterpolitik”.
Den liberala klimatministern har rätt i det – och det är uppfriskande att skillnaden mellan de båda blocken blir så tydlig.