Samhälle Krönika
Låt inte IVO:s byråkrati förstöra välfärden
Ambitionen att motverka fusk och brister har utvecklats till ett byråkratiskt monster. Om inte den ansvariga myndigheten förmår hantera de egna problemen riskerar det att lägga en våt filt över välfärdens utveckling – där det nu är tandvården som står på spel, skriver Karin Elinder, välfärdsansvarig på Timbro.
Möjligheten att fuska med det statliga tandvårdsstödet ska minimeras – och verksamheter med kvalitetsbrister ska begränsas. Det är förstås rimliga politiska mål. Den tillståndsplikt som valts som verktyg riskerar dock att bli en form av etableringsstopp även för seriösa tandläkare som bara vill göra allt rätt.
Anders Jonsson, chefstandläkare på Praktikertjänst, har i flera debattartiklar adresserat de utmaningar som uppstått i och med att privat drivna tandvårdsverksamheter sedan 1 januari i år behöver söka tillstånd hos Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO).
– Ansökan om tillstånd är omkring 40 sidor och innehåller ett omfattande batteri med frågor. Det handlar kanske till 20 procent om företagets ägande och ledning, i övrigt är det frågor om verksamheten på en väldigt detaljerad nivå, såsom rutiner för städning. Det är bra att granska patientsäkerhet men då borde det ju gälla all tandvårdsverksamhet. Här omfattas ju inte Folktandvården.
Redan existerande verksamheter har några år på sig, men för nystartade verksamheter behövs ett tillstånd – innan de faktiskt börjar ta emot patienter. För att kunna söka tillstånd behöver dock själva verksamheten finnas på plats. I stort ska det således finnas lokaler, apparatur och personal redo när ansökan skickas in.
Det riskerar att sätta nya tandläkarmottagningar i en synnerligen besvärlig situation.
– Jag fick höra att IVO uppskattade handläggningstiden till 120 dagar. Utgångspunkten är alltså att du ska stå med kostnader utan möjlighet till intäkt i fyra månader, säger Anders Jonsson.
– Det borde åtminstone finnas en möjlighet till förhandsbesked.
Med tanke på att handläggningstiderna hos IVO kritiserats av Riksrevisionen så väl som Justitieombudsmannen och branschföreträdare tycks det vara ett konstruktivt förslag.
Utredningen bakom förslagen om tillståndsplikt har visserligen pågått sedan 2022. Men uppdraget att införa tillståndsplikten skarpt från januari i år gavs först i september 2025. I december 2025 beskrev IVO att ansökningarna skulle kunna tas emot, men också att arbetet med rekrytering och utbildning av de egna medarbetare skulle fortgå under 2026.
Branschföreträdare talar om ett haveri.
Att det skulle kunna dra ut på tiden att få de nödvändiga tillstånden låg uppenbarligen i farans riktning.
De kommande tre åren handlar det om tusentals verksamheter som kan behöva tillstånd, och lika många ärenden att handlägga. Branschföreträdare talar om ett haveri.
Tillståndsprocessen är heller inte det enda som kan komma att påverka den etableringsfrihet som hittills präglat tandvården. Ambitionen som förhandlats fram inom Tidöavtalet är att tandvården i allt större omfattning ska likna övrig hälso- och sjukvård. Sedan i januari begränsas därför egenavgifterna för de som fyllt 67. Hittills har förändringarna inte mötts av jubel varken från professionen eller målgruppen. Det går som exempel inte att kombinera de subventionerade åtgärderna med material som patienten själv väljer, varför reformen minskar valfriheten.
Dessutom riskerar fler verksamheter att drabbas av IVO:s byråkratiska begränsningar framöver. En utredning kring tillståndsplikt även för en rad andra aktörer inom hälso- och sjukvård ska presenteras i oktober,
I mitten av juni får IVO en ny ledning som bland annat ska förbättra styrning och ledning. En våt filt riskerar att läggas över välfärdens utveckling om de inte lyckas kombinera uppdraget att både stoppa oseriös verksamhet – och samtidigt göra det möjligt för seriösa företag att fortsätta bidra till Sveriges välfärd och näringsliv.