M och L bör gå till extra val på en gemensam lista

Ett extra val rycker närmare

Valet slutade 176–173 till S, V, C och MP och sex veckor senare finns ingen regering. Magdalena Andersson har fallit i en första statsministeromröstning och Elisabeth Thand Ringqvists sondering av ett mittenalternativ har strandat: det fanns stöd för en mittenpolitik men inte för en mittenregering, eftersom MP, KD och L alla säger nej.

Varje misslyckad omröstning för oss närmare ett extra val. Efter fyra är det tvingande.

För Liberalerna är det en obehaglig utsikt. Partiets 5,3 procent byggde till stor del på stödröster. SVT:s vallokalsundersökning visade att många väljare kom från Moderaterna och att bara drygt en tredjedel av dem som röstade på L vid valet 2022 stannade kvar. Simona Mohamsson vädjade under valrörelsen öppnare om stödröster än någon partiledare före henne, och Novus oktobermätning visar vartåt det lutar: Moderaterna har gått upp fyra procentenheter sedan valet, Liberalerna har tappat, och om det vore val i dag skulle L åter hamna strax under fyraprocentsspärren.

Samtidigt står partiet politiskt närmare Moderaterna än på länge. I mars 2026 gjorde Liberalerna sin stora omsvängning och accepterade Sverigedemokraterna som regeringsparti, vilket är i linje med Moderaternas hållning. Mohamsson vann det slaget internt och gick ur valet med ett förtroende som fördubblats. Hennes besked till Thand Ringqvist lämnar inget tolkningsutrymme: ”Min statsminister heter Ulf Kristersson.” Partiet står inte på egna ben ännu, men det har en ledning med mandat att ta det dit under de kommande åren.

På en gemensam lista räknas varje liberal röst fullt ut.

Det finns tre starka skäl för L att gå till val på en gemensam lista med M.

Det första är att det skulle undanröja risken för L att hamna under riksdagsspärren. På en gemensam lista räknas varje liberal röst fullt ut, oavsett om partiet självt ligger på 3,5 eller 5,5 procent. Liberalerna slipper bygga en hel valrörelse på att be andras väljare om hjälp och de slipper det som nu ser ut att vänta: en kort, defensiv kampanj som åter avgörs av hur många moderater som tycker synd om dem den sista veckan.

Det andra är trygghet här och nu. Så länge ett extra val kan kosta Liberalerna hela riksdagsrepresentationen går partiet in i regeringsförhandlingarna med ett knivblad mot strupen och alla vid bordet vet det. Ett avtal om en gemensam lista gör att hotet om extra val inte längre biter på L. Partiet behöver då inte göra upp med S, C, MP eller KD av rädsla för ett extra val, utan kan säga nej till dåliga uppgörelser och ja till bra, på samma villkor som de andra.

Det tredje är tid. En gemensam lista i ett enda extra val binder inte partiet inför 2030. Tvärtom köper den Liberalerna fyra år i riksdagen under en ledning som har visat att den kan vinna väljare, och det är där ett parti bygger förmågan att stå på egna ben.

För Moderaterna är kalkylen ännu enklare. Utan Liberalerna i riksdagen finns inget Tidöliknande regeringsunderlag efter ett extra val. Varje liberal röst som hamnar under spärren är en röst som inte räknas.

I september kostade det Moderaterna dyrt att lösa problemet med stödröster: partiet gick till val på låga nivåer därför att de egna väljarna fick välja mellan att rösta på sitt parti och att rädda regeringsunderlaget. En gemensam lista tar bort det valet. Ingen borgerlig röst slösas bort, ingen väljare behöver gissa hur många andra som tänker stödrösta och Moderaterna får tillbaka de väljare som nu har återvänt.

Att gå till val tillsammans med L ger M ett tillfälle att sätta fokus på att utveckla friheter.

Det finns också ett skäl som handlar om partiets självbild. Moderaterna har alltid kallat sig liberalkonservativa. Under fyra år av samarbete med Sverigedemokraterna har den konservativa delen av den beteckningen fått bära mest, och det med goda skäl: våra friheter var hotade av en stat som inte längre förmådde skydda dem. Det arbetet är inte färdigt, men det har fått en riktning. Att gå till val tillsammans med Liberalerna ger Moderaterna ett naturligt tillfälle att också sätta fokus på att utveckla friheter, inte bara försvara dem.

Slutligen går Moderaterna till ett extra val utan de löften om ministerposter till Sverigedemokraterna som inte fick majoritetens stöd i september. Det utesluter ingenting. Sverigedemokraterna kommer självklart att vara en central del av ett borgerligt regeringsunderlag också efter ett extra val. Men vad den delen innebär förhandlas efter valet, inte före, och det är så väljarna bör få ta ställning till frågan.

Det som normalt gör en gemensam lista omöjlig är nomineringarna. Vem står främst, vilket län får vilken plats, hur många namn får vardera partiet? Inför ett ordinarie val tar den striden ett år och slutar sällan väl.

I dag finns inget att strida om. Det finns 70 moderata och 19 liberala riksdagsledamöter, invalda med namn, valkrets och placering i Valmyndighetens protokoll.

Vallagen kräver att kandidater anmäls per valkrets, så den gemensamma listan anmäls valkrets för valkrets efter samma princip: de sittande ledamöterna varvas så att exakt dessa personer kommer in om det gemensamma resultatet blir detsamma som i september.

Blir det bättre, vilket en lista utan spärrförluster har goda förutsättningar för, kommer partierna i förväg överens om i vilken ordning de tillkommande platserna fördelas. Blir det sämre bär båda partierna förlusten proportionellt, i stället för att ett av dem bär hela.

Ingen behöver nomineras om, ingen nomineringsstämma behöver välja mellan kandidater. Det enda som krävs är att två partistyrelser fattar ett principbeslut och att förbunden ställer sig bakom en varvningsregel som redan är given av väljarna.

***

Ett extra val ska enligt regeringsformen hållas inom tre månader från beslutet, och det genomförs i princip som ett ordinarie val. Men vallagen kortar partiernas frister kraftigt. Ett parti som vill registrera en ny eller ändrad partibeteckning måste lämna in anmälan senast en vecka efter att beslutet om valdag har meddelats, annars gäller registreringen inte för det extra valet. Valmyndigheten har nyligen bekräftat detta skriftligen. Inför ett ordinarie val är motsvarande frist den sista februari valåret.

Enveckasfristen betyder att beslutet inte kan vänta tills extra valet är ett faktum. Två partistyrelser, 20-talet länsförbund per parti och de sittande ledamöternas samtycken ska vara på plats före den fjärde omröstningen.

Både Moderaternas och Liberalernas stadgar lägger fastställandet av riksdagslistor hos förbunden i respektive valkrets, inte hos partistyrelsen. Partiledningarna kan ta principbeslutet, men förankringen i förbunden tar tid och måste börja nu.

Enklast är att de båda partierna anmäler sina kandidater under en beteckning som redan är registrerad; då krävs ingen ny registrering alls. Vill partierna ha en gemensam beteckning på valsedeln måste den registreras inom samma vecka. Vilken väg som väljs är en fråga för partierna och Valmyndigheten. Att den måste väljas i förväg är poängen.