Samhälle Åsikt
När politiken kliver in i möbelritningen
EU:s nya ekodesignförordning presenteras som teknisk miljöpolitik, men innebär – tvärtemot ambitionerna att minska regelbördan – att både företagens utrymme för innovationer och konsumenternas valfrihet kringskärs. Det skriver Simon Imner, policyansvarig på TMF, Trä- och Möbelföretagen.
Föreställ dig en småländsk möbeltillverkare som ska lansera en ny fåtölj. Företaget har ett tjugotal anställda, och med produktionen kvar på samma ort där verksamheten startade för fyra generationer sedan. Det tog fyra år att ta fram produkten. Formspråket bygger vidare på en föregångare som företaget aldrig riktigt slutat tillverka, men proportionerna är nya, stoppningen anpassad efter dagens sittvanor och materialen valda för att hålla i ett decennium.
Men nu räcker det inte längre med att stolen är säker, hållbar och uppfyller gällande kemikaliekrav. Tillverkaren måste också visa att fåtöljen kan demonteras på ett föreskrivet sätt, att vissa delar är utbytbara, att den innehåller en bestämd andel återvunnet material och att informationen om varje komponent följer produkten genom hela dess livscykel via ett digitalt produktpass. Samma krav är på väg för nästan alla andra produkter som säljs på den inre marknaden.
Det innebär att utrymmet för företagens egna avvägningar krymper. Det som tidigare bestämdes vid ritbordet, i dialog med kund och marknad, kommer i ökande grad att fastställas i Bryssel. För småföretag med tunna marginaler är det en betydande förändring av själva villkoren för att driva verksamhet.
Det som tidigare bestämdes vid ritbordet, i dialog med kund och marknad, kommer i ökande grad att fastställas i Bryssel.
Detta är konsekvensen av ekodesignförordningen för hållbara produkter, ESPR, som trädde i kraft 2024. Förordningen omfattar i princip alla fysiska produkter som säljs i EU, undantaget livsmedel, läkemedel, djur och växter. Det är nu de produktspecifika kraven utformas, och möbler ligger i den första prioriterade gruppen. Till skillnad från tidigare regelverk handlar ESPR inte i första hand om gränsvärden för farliga ämnen eller energianvändning, utan om själva designen och konstruktionen av produkten. Här ligger den ideologiska skiljelinjen mellan politik och marknad.
En marknadsekonomisk grundbult är att politiken sätter ramarna och låter konkurrens och prissignaler fylla dem med innehåll. Företag utvecklar produkter och det som inte faller konsumenterna i smaken sorteras bort. Politikens roll har varit att skapa stabila och teknikneutrala ramar, säkerställa en fungerande inre marknad och formulera vilka mål som ska uppnås, inte att specificera de tekniska lösningar som leder dit.
Ekodesignförordningen utmanar detta förhållande. När politiken börjar specificera produktdesign flyttas innovationsprocessen från företagens utvecklingsavdelningar till korridorerna i Bryssel. För en möbeltillverkare betyder det att konkreta beslut om limmer, fogar, ytbehandlingar och materialsammansättning successivt måste anpassas till tröskelvärden och dokumentationskrav som sätts av tjänstemän och politiker. Design är resultatet av otaliga decentraliserade avvägningar mellan pris, livslängd, material, funktion och estetik. Med ESPR blir den i ökande grad en politisk process.
Det är legitima politiska ambitioner att vilja att produkter blir hållbara, reparerbara och cirkulära. Men hållbarhet är en uppsättning avvägningar som ser olika ut för olika konsumenter, branscher och marknader. När politiken försöker koda dessa avvägningar i förväg riskerar valfriheten att ersättas av likriktning. Produkter blir lika för att regelverket premierar vissa lösningar framför andra.
Det gynnar etablerade aktörer med resurserna att anpassa sig, men missgynnar uppstickare som skulle kunna utmana dem.
Det är också en logik som motverkar innovation. När regelverket i förväg specificerar vilka egenskaper en hållbar produkt ska ha låser det fast utvecklingen vid dagens lösningar. Nya material, oprövade konstruktionsmetoder och affärsmodeller som ifrågasätter den etablerade ordningen får svårare att ta sig in. Det gynnar etablerade aktörer med resurserna att anpassa sig, men missgynnar uppstickare som skulle kunna utmana dem.
Digitala produktpass, spårbarhetssystem och löpande dokumentationskrav innebär dessutom fasta kostnader som i huvudsak är desamma oavsett om ett företag säljer tio, hundra eller tusentals produkter. Det gynnar de största, mest standardiserade aktörerna. Europeisk möbelindustri består till 85 procent av mikroföretag med färre än tio anställda, och liknande strukturer finns i många andra branscher. Marknadstillträde riskerar därmed att avgöras mindre av vem som erbjuder bäst produkt, och mer av vem som bäst kan bära regelverkets ökade kostnader. Det står i konflikt både med den marknadsliberala idén om öppen konkurrens på lika villkor och med EU:s egen retorik om konkurrenskraft och minskad administrativ börda.
Möbler är bara en av de första produktgrupperna. Leksaker, kemikalier, skor och en lång rad andra varor står på tur, och de delegerade akter som nu utformas kommer i praktiken att sätta mallen för allt som kommer efter. Nästa regering behöver formulera en tydlig linje om förordningens proportioner. För regelverket måste anpassas efter små företags möjlighet att leva upp till dem. Europaparlamentariker kommer behöva granska varje delegerad akt under den tvåmånadersperiod då parlamentet kan invända. Och den stora översynen av ekodesignförordningen som väntas senast 2030 måste användas för att granska om utvecklingen faktiskt främjar europeisk konkurrenskraft och ökad innovation. Annars riskerar den inre marknaden att få exakt de produkter som regelverket föreskriver, och inga andra.