Samhälle Krönika
S går vilse om slöseriet
Det är på tiden att fler partier vill stoppa skatteslöseriet. Men så länge Socialdemokraterna blundar för de största slukhålen riskerar skattjakten att utebli, skriver Hannah Stutzinsky.
Under onsdagen meddelade Socialdemokraternas finansministerkandidat, Mikael Damberg, att Socialdemokraterna går till val på något så icke-karaktäristiskt för partiet som problematisering av skatteslöseri. I många år har organisationer till höger försökt uppmärksamma politiker på mängden skattemedel som försvinner i projekt för särintressen eller för obskyra initiativ som antingen misslyckas eller vars kostnader skenar. Den socialdemokratiska ryggmärgsreaktionen har ofta varit att sådana ifrågasättanden hotar välfärden.
Jakten på skatteslöseri, och uppvisandet av ens jaktfynd, har blivit nästintill en idrottsgren för politiskt intresserade män till höger. Man kan därför tänka sig att utspelet från S är planerat att appellera just till män som befinner sig strax till höger om den politiska mitten men som inte är särskilt förtjusta i tanken på sverigedemokratiska statsråd.
Än mer anmärkningsvärt är att S undviker det mest uppenbara skatteslöseriet – bidragsberoendet.
Oavsett kommunikativ baktanke, är det för Sveriges marknadsliberaler välkommet att fler partier vågar peka på behovet av en gedigen storstädning i statens kostnader. Att skatteslöseri uppkommer är inte särskilt svårt att förstå. När man handlar med någon annans pengar sjunker incitamenten att vara kostnadseffektiv drastiskt, när det inte heller finns något ansvarsutkrävande för kvaliteten på det man handlade, försvinner incitamenten helt.
Socialdemokraterna har valt att lyfta fram tre fokusområden för sitt slöseriinitativ, varav det tredje är särskilt välkommet. Det gäller slöseriet i offentlig upphandling. Damberg påtalar även vikten av att offentlig sektor nyttjar teknologiska verktyg och inspireras av upphandling i företagssektorn. En förmodligen marginell valfråga, men de som kommit i närheten av offentlig upphandling någon gång förstår vilket enormt svart hål för skattepengar som det blivit. Just det här svarta hålet har även befunnit sig i Socialdemokraternas döda vinkel och problematiseras sällan av partiets företrädare. Anledningen kan förmodas vara att det många gånger varit S, som Sveriges största parti, varit det parti som ingått kostsamma och illa utformade upphandlingar.
Även andra svarta hål där skattepengar försvinner har ofta uppkommit till följd av Socialdemokraternas nyckfullhet när de suttit i regering. Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa påminde i sociala medier om att Magdalena Andersson i rollen som finansminister var på vippen att införa ett så kallat friår. Det vill säga ett år som man med bibehållen lön skulle kunna ägna åt självförverkligande, något som inte riktigt platsar i det som kallas välfärdens kärna. Därtill, poängterar Dousa, har S ogenerat bedrivit en biståndspolitik som många gånger inte haft någon effekt och stundtals negativ sådan.
Även om det är välkommet att även en regering ledd av en socialdemokratisk statsminister ämnar att bli mer ansvarstagande över skattemedlen, går S ändå vilse i skattejakten. Damberg pekar exempelvis ut friskolesektorn som ett skatteslöseri. Ifall en skolhuvudman skor sig på skattebetalarna genom att rycka åt sig skolpengen men utan att leverera skolgång åt eleverna, så har mycket riktigt skattepengar gått till spillo. Men att 400 000 elever på eget bevåg söker till en friskola för att de anser att den levererar utbildning av högre kvalitet, är det motsatsen till slöseri.
Än mer anmärkningsvärt är att S undviker det mest uppenbara skatteslöseriet – bidragsberoendet. Att människor i arbetsför ålder, som inte är sjuka men som av olika skäl hamnat en bit från arbetsmarknaden, lever på bidrag i stället för att exempelvis flytta eller ta ett lågkvalificerat jobb är både en kostnad i kronor för skattebetalarna och och ett spill av mänsklig kreativitet. Strax före sommaren drev regeringen igenom ett bidragstak för att motarbeta bidragsberoendet i landet, något som Socialdemokraterna emellertid röstade emot.
Att fler politiker ser till skattebetalarnas bästa, och inte bara det egna partiets, är något som bör applåderas. Socialdemokraternas initiativ kommer emellertid att bli tandlöst ifall de vägrar peka ut de stora slöserierna – för att de inte passar in i den egna ideologiska mallen.