Hittills har valrörelsen mest handlat om otäcka SD-ministrar och farliga vänsterpartister. Men under kvällens statsministerduell hände något: valrörelsen fick äntligen lite innehåll. Smedjans Henrik Dalgard såg Ulf Kristersson sparra mot Magdalena Andersson.
Slutduellerna mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har fått en central plats i historieskrivningen av valet 2022. Det var där det avgjordes, brukar det heta, med Ulf Kristerssons uppkavlade skjortärmar, ansvarsutkrävandet av rättspolitiken och de höga elpriserna. När jag ser om duellen i TV4 slår det mig också vilken tydlig inramning den förra valrörelsen hade: den präglades just av de stora sakpolitiska frågorna – energipolitiken, rättspolitiken och migrationen.
Fram tills den nuvarande valrörelsen drog igång på allvar i augusti, trodde de flesta, inklusive undertecknad, att det skulle bli ett ekonomival. När jag i januari bevakade årets första partiledardebatt i riksdagen, var det ditåt det barkade. Nooshi Dadgostar kritiserade regeringen för de höga matpriserna, Magdalena Andersson talade länge om en helt bakvänd konjunkturpolitik och Amanda Lind om hur en bristande klimatpolitik riskerade framtidens gröna tillväxt. Det var också under den efterföljande våren det gick bäst för oppositionen. Deras kritik var, likt Kristerssons 2022, av en tydlig sakpolitisk karaktär.
Men nu, när det bara är tre dagar kvar till valdagen, har jag svårt att försöka sätta fingret på vad den gångna valrörelsen egentligen har handlat om. Det tydligaste jag kan komma på är 12 SD-ministrar, Vänsterpartiets antisemitism och hur orolig respektive regeringsalternativ tycker man ska vara för att de andra tar makten.
Skrämseltaktiker gynnar ingen, varken partierna eller väljarna.
Kvällens duell blev en påminnelse om att det bakom allt tal om SD-ministrar, miljöpartister och vänsterpartister finns konkret politik: höjd eller sänkt skatt, bibehållandet eller avskaffandet av karensavdraget, mer eller mindre invandring. Det är på grund av dessa sakpolitiska konflikter, och de ideologiska skillnader som gömmer sig därbakom, som man bör bry sig om fraser som ”min sida i politiken”. Sådant är inte politiskt spel, utan får sakpolitiska konsekvenser. I partiledardebatterna är det lättare att komma undan med vaga antydningar om vad den ena eller andra sidan kan tänkas genomföra, då går det att gömma sig bakom andras käbbel. En mot en är det svårare.
Om duellen blev en påminnelse om att det här valet trots allt handlar om en rad sakfrågor, blev det återigen tydligt att de största konfliktlinjerna går genom den ekonomiska politiken. Där finns diskussionen om Moderaternas förslag om sänkt skatt på arbete och sparande, kontra socialdemokratins uppluckring av jobbskatteavdraget, om bidragstak eller inte, nivåer i biståndet, statens roll i att skapa tillväxt.
Som jag tidigare skrivit om här i Smedjan är det också där de största ideologiska skillnaderna finns. När Magdalena Andersson talar om ekonomisk politik är verktygen avskaffad karens, höjt barnbidrag, det närmsta samarbetet mellan stat och näringsliv sedan 1930-talet. För Ulf Kristersson handlar det om sänkt skatt och avregleringar. Eller omformulerat – ska staten driva på ekonomisk tillväxt genom att ovanifrån öka efterfrågan i ekonomin, eller grundar sig tillväxten på att människor och företag får lite mer att bestämma över själva i sin egen vardag.
Den stora skillnaden gentemot i våras är att Moderaterna och Ulf Kristersson nu har betydligt bättre självförtroende. Då var det nästan enda man kunde tala om: faran med ett rödgrönt regeringsalternativ.
Nu talade exempelvis Kristersson om att man genom sänkt skatt på arbete och sparande ville ge familjer möjligheten ”att drömma lite större drömmar”. Och det var då statsministern var som bäst, när han talade om hur regeringens reformer har gjort det möjligt att återigen bli optimist. ”Vi har gjort vad vi måste för att kunna göra vad vi vill”, som han uttryckte det i sitt Almedalstal. Även Magdalena Andersson presterade betydligt bättre i duellformatet jämfört med fyra år sedan, när hon utifrån en klassisk vänsterekonomisk utgångspunkt kritiserade regeringen. De var likväl som sämst när de talade om varandra, for med halvsanningar om mängdrabatten eller sänkt skatt för de rika.
Så, med några dagar kvar, blev det en valrörelse det faktiskt gick att ta på. Låt oss hoppas att det består inför de avslutande debatterna framåt helgen. Skrämseltaktiker gynnar ingen, varken partierna eller väljarna.
Omslagsfoto från Anders Wiklund/TT.
