Henrik Dalgard: Tron på en fri ekonomi är högerns största styrka

”Det här är en folkomröstning om välfärden” deklarerade Stefan Löfven i Expressen och Dagens industris partiledardebatt 2018, målade upp den klassiska socialdemokratiska bilden av hur rödgröna välfärdssatsningar stod mot alliansens skattesänkningar. Det var valrörelsens första partiledardebatt, och Löfvens talepunkt blev något som de borgerliga partierna ständigt kom att förhålla sig till. Antog utmaningen som Liberalernas Jan Björklund sa. 

”Det är inte Putin som har lagt ner fullt fungerande kärnkraft”, replikerade Ulf Kristersson Magdalena Andersson i samma debatt fyra år senare. När debatten handlade om kriminalitet slog Kristersson fast att de rödgröna, trots åtta år av försök, inte hade lyckats stoppa gängkriminaliteten, och avslutade med ”på min sida i politiken är vi överens och har de konkreta förslagen”. 2018 var det Löfven som lyckades sätta ramen för valrörelsen. 2022 gjorde Kristersson detsamma.

Det är därför de första partiledardebatterna efter sommaren i valår är så intressanta. I historieböckerna är det ofta slutdebatterna som hamnar i fokus. Torbjörn Fälldins svettiga panna 1976 eller Ulf Kristerssons uppkavlade skjortärmar 2022. Och det med rätta ska sägas. Slutdebatterna sätter den definitiva punkten för valrörelsen och kan samtidigt vara det viktiga verktyget som får de osäkra väljarna att bestämma sig. Det gäller speciellt i år när de är fler än någonsin. 

Valrörelsens inledande debatter har dock en tendens att glömmas bort. Men det är där partierna formerar sig. Den som lyckas väl, likt Löfven eller Kristersson, kan sätta en del av ramarna för valrörelsen, definiera några av dess grundbegrepp. Ofta hänger det också samman med en valvinst. 

Det är mot den bakgrunden som måndagens partiledardebatt i Expressen och Dagens industri bör ses. Och vad valrörelsen kommer att handla om är tydligt, det har det varit ända sedan årsskiftet – ekonomi. Det är där oppositionspartierna söker konflikt och det är där regeringen och Sverigedemokraterna kritiserar sina motståndare. 

Det är vad ett utökat samarbete mellan stat och näringsliv egentligen betyder – mer kontroll.

Vid tillfällen visade även replikskiftena under måndagskvällen precis hur Tidö-partierna kan ha en chans att vinna valet. Och då var det främst Simona Mohamsson och Ebba Busch som visade vägen. I stället för att tala mer om oppositionspartiernas politik än sin egen, som varit Tidö-partiernas stora misstag under våren, kunde man nu delvis se ett kaxigt självförtroende i skattepolitiken. ”Jag vill sänka skatterna mer på sparande, mer på arbete. Du vill höja dem”, som Mohamsson svarade Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. 

Som den liberala partiledaren också påpekade blir tonläget i ekonomiska frågor så högt för att frågan är djupt ideologisk. Förslag om skattesänkningar och skattehöjningar, ISK och industripolitik visar på hur man ser på individens relation till ekonomin och politiken. Ska människor och företag styras och kontrolleras för att åstadkomma tillväxt eller ska de tillåtas experimentera och utvecklas fritt? 

I debatten syntes det kanske tydligast i diskussionerna om industripolitiken och bostadspolitiken. När Socialdemokraternas Magdalena Andersson talar sig varm om ny teknik och tillväxt är det en sådan hon ser växa fram ur statliga investeringsfonder. När hon vill komma åt de höga bolåneräntorna ska bankerna beskattas och den statliga investeringsbanken SBAB användas för att styra marknaden åt rätt håll. Det är vad ett utökat samarbete mellan stat och näringsliv egentligen betyder – mer kontroll. Bakom de borgerliga partiernas tal om skattesänkningar och avreglering finns det motsatta perspektivet – att politiken tar ett steg tillbaka och låter frånvaron av styrning vara det som skapar de experiment och den konkurrens som lägger grunden till tillväxt. 

Det är den dimensionen valrörelsen borde handla om. Om det blir fallet har de borgerliga partierna en chans att vinna valet.